En talkshow med medvetna män
I Micke & Steffe show är Sonja Ahlfors och Joanna Wingren två medvetna män som intervjuar andra medvetna män. Det är en inte helt lättbalanserad genrehybrid som blandar humor med djupsnack.
Steffe Strand och Micke Palmgren är Svenskfinlands nya talkshowstjärnor. I nya Micke & Steffe show intervjuar de män om manlighet.
Micke & Steffe show
8 avsnitt, Yle Arenan från 10.4, Yle Fem kl. 22.45 från måndagen 13.4. (Recensionen baserar sig på 3 hela delar.) Koncept & manus: Sonja Ahlfors, Joanna Wingren & Malin Nyqvist. I rollerna: Sonja Ahlfors & Joanna Wingren. Medverkande: Rafael Donner, Aleksis Salusjärvi, Mattias Björkas, Boodi Kabbani, Jamie MacDonald, Oskar Pöysti, Jonas Rothlaender, Jakob Norrgård.
För den som såg Blaue Fraus utmärkta uppsättning Yo-Bro är den humoristiska talkshowen Micke & Steffe show något av ett återseende. Även i Yo-Bro gjorde Sonja Ahlfors och Joanna Wingren dragrollerna Micke och Steffe, två män som ville vara moderna och feministiskt medvetna, men som hade många sprickor och blottor i fasaden. Som det kanske är att vara människa – och man.
Nu har dessa två män blommat ut till fullfjädrade, intellektuella kulturmän med en egen talkshow om – och med – män. Micke Palmgren (Ahlfors) är den mer balanserade men hämmade av dem i sin polotröja och bröstande manspread. Steffe Strand är mer kolerisk och avslappnad i sin rockiga stil med lång hårman och skägg. Det är något komiskt men också ömsint ömkligt över dem båda, hur de talar långt nere i halsen och ser lite hundvalpslikt olyckliga ut. Är det samma slags komik som uppstår när män gör drag som kvinnor?
Seriöst och humoristiskt
Micke & Steffe show är såtillvida ett unikt intervjuprogram att intervjuerna görs av skådespelare i roller. Samtidigt som Micke och Steffe är två komiska figurer, med ett sidotjafs sinsemellan som är som sketcher, är intervjuerna till övervägande del seriösa, och tar upp olika teman i anslutning till manlighet.
Ibland avbryts intervjuerna av att Micke och Steffe glider tillbaka in i sina roller, och bråkar sinsemellan – varje intervju avbryts till exempel ungefär på mitten av att något sker i produktionen så att inspelningen måste avbrytas. Då är det bara för den intervjuade att sitta och vänta tills allt är upprett igen.
Det är knappast någon lätt genre detta, att balansera mellan humor och allvar, dels hålla sig kvar i rollerna på ett konsekvent sätt, dels inte skämta bort och driva med ämnet och framför allt intervjuobjekten, som alla går in i situationen seriöst.
Ville vara bög
Varje program har en gäst, och alla gästerna i programmet är medvetna, vettiga män, så till den grad att den nästan blir förutsägbart. I allmänhet fungerar intervjuerna bättre ju närmare inpå personliga erfarenheter man går.
Exempel på något mer oväntat som sker är i det andra programmet om sexualitet då kritikern Aleksis Salusjärvi säger att han gillar porr, och att han älskar Tom of Finlands värld så mycket att han sörjer att han inte är homosexuell.
Det må vara ett svårbalanserat format som svajar, särskilt som det kan kännas som att Ahlfors och Wingren inte allid är i sina roller i de seriösa intervjuerna, men som genrehybrid och experiment är det här onekligen spännande och ofta rätt roligt. Att varje avsnitt är inspelat i ny miljö gör dessutom att produktionen känns omsorgsfull och mer påkostad än den i själva verket kanske är.
Det är något komiskt men också ömsint ömkligt över dem båda, hur de talar långt nere i halsen och ser lite hundvalpslikt olyckliga ut. Är det samma slags komik som uppstår när män gör drag som kvinnor?