Sopkriget eskalerar kring Östersjön.
På den smala landtunga som är Karelska näset planeras nu två gigantiska avstjälpningsplatser. Sammanlagt ska de täcka över fyrahundra hektar, ett femtontal kilometer från Östersjöns strand. Det kan leda till allvarliga följder för Finska viken.
Mitt på Karelska näset planerar tjänstemännen för Leningradområdet att dumpa en miljon ton sopor i året. Totalt ska en areal på 416 hektar fyllas med avfall. Bara ett femtontal kilometer bort ligger Östersjöns strand. Planerna avslöjades i början av året av Larisa Bojkova, jurist i Pervomajskoje. – Folk är redo att sortera. Men tjänstemännen vill fortsätta på samma sätt som de alltid har gjort. Gräva en gigantisk grop, dumpa alla sopor i gropen och komma undan med ett minimum av ansträngningar, säger Bojkova.
– Vi måste börja sopsortera i Ryssland. Annars blir vi aldrig av med de här avstjälpningsplatserna. Ingen vill bo på ett sopberg.
Kirill Maljusjkin drar upp luvan över huvudet. Vi kisar genom snögloppet. Nedanför våra fötter breder ett gigantiskt sår i landskapet ut sig – ett sandtag som är tre gånger tre kilometer stort. Här, mitt på Karelska näset, planerar tjänstemännen för Leningradområdet att dumpa en miljon ton sopor i året. Totalt ska en areal på 416 hektar fyllas med avfall.
Bara ett femtontal kilometer bort ligger Östersjöns strand.
Planerna avslöjades i början av året av en grupp miljöaktivister i Pervomajskoje. Före kriget hette orten Kivennapa, på svenska Kivinebb – ett namn med anor från 1400-talet. Området tillhörde Finland fram till vinterkriget 1939.
Nu mobiliserar invånarna för att stoppa myndigheternas planer. De förbereder sig på ett nytt slag i det riksomfattande krig som pågår i Ryssland, och som har döpts till sopkriget. Det går i korthet ut på att Ryssland håller på att dränkas i avfall, eftersom konsumtionen under de senaste tjugo åren har mångfaldigats, samtidigt som de ryska myndigheterna har misslyckats kapitalt med att utveckla avfallshanteringen. Över 90 procent av soporna dumpas osorterade på enorma avstjälpningsplatser. De omgärdas i sin tur av korrupta affärsstrukturer där transportföretag, avfallsföretag och tjänstemän delar på vinsten.
– Det går att göra pengar på sopsortering också. Problemet är att det tar tid. Man måste lära människor hur det går till. Våra myndigheter är helt enkelt inte intresserade, de vill göra det enkelt för sig, säger Kirill Maljusjkin.
Att avstjälpningsplatsen just på Karelska näset skapar en sådan debatt beror på att naturen i området är mycket känslig. Stora delar av landtungan består av sandmark, som släpper igenom all vätska. Stället där de gigantiska avstjälpningsplatserna ska byggas var ursprungligen planerat som naturskyddsområde. Det hade en hög, vacker sandås täckt med urskog: Torninmäki på finska, Basjennaja gora på ryska. Men för några år sedan lyckades ett företag utverka tillstånd att gräva ett sandtag i området.
Sandåsen finns inte mer. Kvar står en gigantisk grop, som myndigheterna alltså beslöt att fylla med sopor.
Planerna avslöjades i början av året av Larisa Bojkova, jurist i Pervomajskoje. I likhet med många av dem som protesterar mot avfallsplanerna är hon inflyttare från Sankt Petersburg. Hon tillhör den urbana medelklassen som växer i Ryssland. En medelklass som är van vid att hitta information och utkräva ansvar.
– I slutet av året meddelade Sankt Petersburg att man ska börja diskutera var de nya avstjälpningsplatserna ska ligga. Jag gick in på nätet och insåg att de tänker bygga dem hos oss! Beslutet var redan fattat. Men de hade låtit bli att gå ut med det.
Bojkova slog på trumman. Hon skapade en grupp på sociala medier och inom kort hade tusentals människor gått med. Det platta, ledarlösa nätverket på Karelska näset kräver dels att avstjälpningsplatsen ska stoppas, dels att myndigheterna inför fungerande sopsortering.
– Folk är redo att sortera. Men tjänstemännen vill fortsätta på samma sätt som de alltid har gjort. Gräva en gigantisk grop, dumpa alla sopor i gropen och komma undan med ett minimum av ansträngningar, säger Bojkova.
I närheten av sandtaget ligger sjön Ljublinskoje, som hette Siesjärvi medan området tillhörde Finland. I åratal har byggavfall dumpats i sjön. Om sandtaget fylls av osorterade sopor kommer sjön att förorenas ännu mer, säger Kirill Maljusjkin.
– Varför bygga en avstjälpningsplats högt på en urgrävd ås så allt rinner neråt? Om de börjar dumpa sopor här kommer en massa förorenat vatten att rinna rätt genom sandlagren. Det hamnar i Systerbäck och därifrån ut i Finska viken, säger Maljusjkin.
Blir avstjälpningsplatsen verklighet kommer den att ligga bara några kilometer från Maljusjkins hem. Själv är han ursprungligen inflyttare, med ett brinnande intresse för både historien och miljön på Karelska näset.
På sin fritid har han läst in sig så väl att han kan alla de gamla finska namnen på byarna som rinnande vatten. Tillsammans med några grannar har han satt upp skyltar för att hindra folk från att dumpa sopor olagligt.
är specialforskare på Finlands miljöcentral. Han säger att ska man bygga en soptipp i en sandås förutsätter det mycket dyra investeringar för att minimera miljöriskerna.
– Enligt EU:s direktiv om deponering av avfall får vatten inte rinna obehandlat ut från en avstjälpningsplats. Det måste finnas minst en meter jordlager av lera eller annan tät jordmån som inte släpper igenom
vatten, allt vatten måste samlas upp och behandlas. Sand- och grusmarker släpper igenom vatten och därför måste man bygga en hård botten först om man ska placera en soptipp på ett sådant ställe. Jag känner inte till det här ryska projektet eller de lokala förhållandena i området i detalj, men dyrt blir det om man ska man bygga en soptipp i en sandås och samtidigt minimera miljöriskerna.
Huruvida de ryska myndigheterna är beredda att göra sådana investeringar är oklart. De inte har gett ut några detaljer om bygget. När jag ringer upp Pervomajskoje kommun är beskedet att ingen soptipp är under planering. Detta trots att Leningradområdet själv gick ut med sådana planer i ett pressmeddelande i början av året.
– Vi planerar ingen avstjälpningsplats i det gamla sandtaget, säger
Aleksander Filanov, sakkunnig på Pervomajskoje.
– Men det står på Leningradområdets hemsida att det ska byggas två avstjälpningsplatser och en fabrik i området?
– Det finns inga beslut, säger Filanov och lägger på luren.
Kampen mot soporna har lett till att invånarna nu själva gör myndigheternas jobb. I ett villaområde utanför Pervomajsk har två unga kvinnor, Maria Filippova och Jekaterina Pratskovitj, på egen bekostnad hyrt in en container som samlar in plast, glas, metall och papp. Var sjätte vecka töms kärlet och innehållet förs direkt till fabriker som använder det som råvara. Projektet går över all förväntan.
– Vi placerade ut containern i slutet av november. Vid första tömningen hade vi samlat ihop 500 kg, andra gången 1 100 kg och tredje gången 1 400 kg. Folk lär sig snabbt. Det är struntprat att det inte går att lära ryssar sortera sopor. Myndigheterna borde bara göra det lätt för folk och placera ut sorteringskärl överallt, säger Maria Filippova.
Många soptippar i Ryssland är proppfulla. Eftersom det är mycket lönsamt att ta emot sopor försöker ägarna röja mer utrymme genom att olagligt bränna avfall. I Koltusji ett tiotal kilometer öster om Sankt Petersburg har osorterade sopor bränts sedan 2015, vilket ledde till svåra luftföroreningar. Efter upprepade protester ingrep till sist myndigheterna. Nu ska soptippen avlägsnas helt och hållet.
I takt med att medborgare över hela Ryssland demonstrerar mot avstjälpningsplatser – det mest kända exemplet är Sjies i Archangelskområdet – försöker myndigheter åtgärda problemet. Inte genom sopsortering utan genom Kremls favoritmetod, nämligen att starta gigantiska projekt med så kallade supermoderna avfallsbrännverk. Sopaktivisterna motsätter sig kategoriskt de här brännverken.
– Det leder bara till att mängden sopor ökar ytterligare, säger Maria Filippova. Vad vi behöver är lagstiftning om sopsortering.
SOCIALISM I dessa coronatider är det mycket befängt att lyfta upp Sverige som nation bland världens länder som Risto Nurmela gör i sin insändare (HBL Debatt 30.3). Sverige avviker ju nu i sin behandling av coronapandemin. Detta gör Sverige också som nordiskt demokratiskt land vilket tycks ha gått Nurmela obemärkt förbi då han utlyser Sverige som ”mönsterelev” i demokratisk socialism.
Jag ämnar inte ytterligare belysa skillnaden mellan demokratisk socialism och den politik ett socialdemokratiskt parti bedriver. Folke Sundman beskriver tydligt i sin insändare (HBL Debatt 30.3) denna frågeställning. Sveriges ”sossar” har en annan syn på demokrati än andra partier runtom i västvälden har trots likartade namn på partiet!
Jag har levat och jobbat åtta år i Sverige och därför vill jag med flera exempel beskriva den kluvenhet och dubbelmoral Sverige som land och folk i praktiken består av.
Med cirka 18 års erfarenhet som produktionschef i ett ”större” företag i Finland fick jag motsvarande position i ett stort företag i Skåne i Sverige. Jag hade erfarenhet av tvåskiftesarbete i Finland där samma grupp arbetade två veckor i morgonskift och sedan i kvällsskift och omvänt. När jag kom till Skåne för att leda arbetet fann jag till min förundran att samma grupp av arbetare var permanent placerade i kvällsskiftet, de var alla invandrare. I dagsskiftet endast ”svenskar”. Jag gick till personalchefen med mina iakttagelser! Riktigt, vi har anställt alla dessa människor för att arbeta kvällstid, de har inget val!
I Skåne är samhället mera tudelat än övriga landet. Sverigedemokraterna får stor uppbackning där. Storföretagens chefer tillhör ofta den elit som bor och äger slott och herrgårdar som det finns massor av i länet. Dessa chefer tog sig just aldrig tid att besöka ”fabriksgolvet”. I Finland finns ”bastukulturen” som i vissa fall överbryggar organisationsskillnader. Motsättningarna i samhället i södra Sverige med kriminalitet som följd har bidragit till att Sverigedemokraterna får många röster och att rasismen har fått fotfäste.
Jag samåkte från hemmet till fabriken med en man från Skåne. Ensam med mig kunde han uttrycka sig oerhört rasistiskt mot all form av invandring (dock inte från Finland). Min närvaro uppfattades som ”neutral”, men om en annan svensk var närvarande blev de mycket välvilliga till invandring. Ett mönster som till vissa delar förekom i Finland då här fanns ”hemryssar”
och man inte riktigt visste vem som angav vem ses nu i dagens Sverige.
För mer än 30 år sedan införde Sverige ett skattesystem för aktiesparare där realisationsvinsten inte beskattas omgående om folk går samman och bedriver sparande i ”klubbform”. På praktiskt taget alla arbetsplatser finns dessa klubbar och ”snacket” kring börsen pågår alla dagar. År 1998 införde dåvarande statsministern, socialdemokraten Göran Persson ett pensionssystem som gav och ger ännu i dag en placering i aktiefonder som gör varje svensk löntagare till aktieägare! Sverige har också löntagarrepresentation i bolagsstyrelserna, alla är ju ägare!
Kluvenheten har fått ett ansikte också i hanterandet av Sverigedemokraterna. Folkets stöd till partiet uppgår till mera än 20 procent, en femtedel av det svenska folkets önskan, men alla övriga partier med ”sossarna” i spetsen utesluter dem, till och med från Nobels prisutdelning är de uteslutna! Demokratiunderskott.
Att jämföra Finland med Sverige är i alla avseenden oförenligt. Det gäller i synnerhet ekonomi och affärsverksamhet. Sverige har i motsats till Finland en obruten fredsperiod, som har skapat förmögenheter av ett omfång vi i Finland kanske aldrig kan uppnå. Det ”neutrala” Sverige fick bra stöd i sin ekonomi via ansenliga leveranser av malm och järn till krigförande länder. Nu fortsätter Sverige ”av bara farten”. Svenskarna är ett fredsälskande folk, men har en krigsförnödenhetsindustri som per capita är den största i världen.
Är detta demokrati? FOLKE ERIKSSON Esbo
Vi fortsätter ändå att ställa frågan eftersom det inte finns något entydigt svar. Majoriteten i respektive land tycks i alla fall vara övertygade om att den egna ledningen gör rätt. Det märks i samtal med vänner i de olika länderna, i debattrådar på sociala medier och inte minst i opinionsmätningarna som rosar ländernas regeringar.
Det är mänskligt att i ett utsatt läge klamra sig fast vid tron på att den väg man själv uppmanas slå in på är den rätta. Allt annat vore outhärdligt. Men just därför lämnar skillnaden mellan länderna oss ingen ro. Tänk om svenskarna ändå har rätt…?
Søren Riis Paludan, professor i virologi och immunologi vid Århus universitet, sade häromdagen till Dansk radio att man ska akta sig för att dra för långtgående slutsatser från en dag till en annan. Inte förrän om ett år när epidemin har planat ut eller när det finns ett vaccin, kan man blåsa av landskampen.
– Vi vet inte vilken strategi som i slutändan leder till ett lägre dödstal. Kurvorna kan anta olika former men arealen under kurvorna – som är det sammanlagda antalet döda – kan ändå vara detsamma, säger Søren Riis Paludan.
Det illustrerar hur svår ekvationen är. Det är så många hänsyn som ska vägas in. Och just därför kan jag finna det ytterst märkligt att Folkhälsomyndigheten i Sverige har fått en så framträdande roll. Det är trots allt bara en av flera expertmyndigheter, låt vara den kanske mest centrala.
Eller tänker jag fel? Jag vänder mig till forskaren Siv Sandberg vid Åbo Akademi som kan det här med rågränser inom förvaltningen. Vi vet att Sverige har en lite annan förvaltningsmodell och ett förbud mot ministerstyre.
– Du resonerar ändå korrekt. Ju mer hanteringen handlar om att sammanjämka olika intressen, desto större är behovet av politisk styrning, skriver hon i ett svar.
När den danska krisledningen håller sina presskonferenser (så gott som dagligen) är flera olika myndigheter på plats men det är alltid regeringen som håller i trådarna. Samma sak i Finland där ministrarna radar upp sig med expertmyndigheterna lite vid sidan om.
Men i Sverige kretsar väldigt mycket kring statsepidemiologen Anders Tegnell.
– Tegnells position har onekligen blivit väldigt speciell. Han fyller ut en lucka, skriver Sandberg.
Finns det en fara i det, det vill säga i ett expertstyre? – Ja, Tegnell får sådana sakfrågor som i Finland ställs till ministrarna. Men myndigheter kan inte förväntas väga till exempel hälsa mot ekonomi – för att ta till det mest drastiska exemplet – för de har inte det mandatet. Myndigheter som fungerar som de ska måste vara teknokratiska och hålla sig inom sitt revir.
Också en av världens just nu mest upphöjda filosofer i politisk filosofi, Amia Srinivasan vid Oxfords universitet, ser i en intervju för Svenska Dagbladet en fara i att bli slav under expertisen.
”Vi har inte experter bara för att de ska skänka oss sina rekommendationer från ovan – de ska också kunna visa upp sina modeller och förklara hur de resonerar. Om vi fick se modeller skulle vi få beräkningar om hur många människor som kommer att dö beroende på vilka åtgärder som görs eller inte görs. ”
”Allmänheten måste ha den informationen för att åtminstone kunna hålla politikerna demokratiskt ansvariga, och för att modellen ska kunna bli utvärderad av omvärldens epidemiologer”, säger Srinivasan till SvD.
Med det ringar hon in något mycket centralt: vår rätt att få veta hur de styrande tänker och på vad de baserar sina beslut. Den rätten har vi – folket – gentemot våra politiska ledare. Om inte annat kan vi straffa dem i kommande val.
Däremot står vi oss slätt mot expertmyndigheter som föredrar hemlighetsmakeri.
”Det är mänskligt att i ett utsatt läge klamra sig fast vid tron på att den väg man själv uppmanats slå in på är den rätta. Allt annat vore outhärdligt. Men just därför lämnar skillnaden mellan länderna oss ingen ro. Tänk om svenskarna ändå har rätt ...?”
LENA SKOGBERG
Biträdande ansvarig utgivare