Solidariteten testas under krisen
I Finland har vi stått ganska enade i hanteringen av coronakrisen. Regeringen och hälsomyndigheterna har agerat för att begränsa virusets möjligheter att spridas. Allt har ändå gjorts i en demokratisk och lugn anda, enligt konstitutionen. Vi klarar det här tillsammans. Detta visar bra saker om vårt land. Men samtidigt har något större hamnat i skymundan: vi kommer inte ut ur coronakrisen utan resten av Europa. Denna solidaritet har väckts långsammare.
När krisen var här var många EU-länder helt oförberedda. Italien tog den största smällen innan Europa förstod riskerna ordentligt. Som ett tätt turistområde och med vintersemestrande turister var norra Italien en allvarlig spridningspunkt för coronaviruset för hela Europa och på längre sikt för hela världen. När konsekvenserna började klarna tog de flesta länder i EU till nationella åtgärder. Gränser och affärer stängdes, liksom arbetsplatser som sände sina anställda hem för att de skulle börja jobba på distans, allt kritiskt hälsomateriel och all medicin stoppades från att exporteras och hölls som en nationell reserv för en kommande kris.
Mycket av detta var rätt gjort, men en sak glömdes bort: Vi behöver varandra även under en kris – eller ännu mer än tidigare. Efter att gränserna stängdes kom meddelanden från sjuka människor i drabbade områden att de hade svårt att få sina mediciner för olika sjukdomar, till exempel diabetes. Långsamt förstod alla EU-länder att ingen av oss har kapaciteten att producera eller förvara tillräckligt stora mängder hälsomateriel och medicin utan internationell handel och särskilt utan EU:s inre marknader.
Då började EU-kommissionen och parlamentet jobba hårt för att garantera samarbetet över gränser i akuta hälsofrågor, jag deltog genom att skriva ett brev om dessa farhågor till kommissionen med 93 andra Europaparlamentariker. Nu efter flera veckor börjar läget vara bättre: hälsomateriel och medicin har garanterats gröna linjer i tullen, kommissionen satsar mycket pengar på att utveckla vaccin mot coronaviruset och hjälpa industrin och medlemsländer att bygga upp kapaciteten för att producera medicin och coronaspecifika produkter i större mängd.
Samma farhågor finns i ekonomiskt samarbete. Finland har traditionellt varit ett av de ekonomiskt tuffa länderna i EU, som krävt nationellt ansvar för skulder och strikt finansdisciplin. Denna linje passar inte in under en kris där länder som Italien, Spanien och snart även Frankrike är så hårt drabbade att deras ekonomi kan falla helt och hållet – utan egen förskyllan. En känsla av bitterhet kommer att öka i styrka i Italien och Spanien om Europa inte nu kan samlas för att skapa gemensamma finansåtgärder. Ingen valuta eller ekonomiskt område kan fungera utan solidaritet.
Nu är det dags att ta i bruk corona- eller euroobligationer som gemensam skuld för att hjälpa alla medlemsländer och dess medborgare att komma över krisen. Utan dessa åtgärder hamnar utsatta människor och småföretagare igen i betalarens roll. Om Italien rasar kan hela den europeiska unionens framtid vara osäker med en ökande instabilitet och protektionism där små länder glöms bort. Vi kan göra bättre för att skydda våra medborgare och den gemensamma europeiska ekonomin och välmåendet.
Denna bättre linje kan med ett ord kallas för solidaritet. Kamrater lämnas inte.
”En sak glömdes bort: Vi behöver varandra även under en kris – eller ännu mer än tidigare.”