För fansen är det Eurovision året om
Eurovision Diaries är en dokumentär filmad av Eurovisionsfansen själva. Den ringar in vad Eurovision handlar om, och visar hur tävlingen för många är ett intresse som blivit till en livsstil. DOKUMENTÄR
Eurovision Diaries – Eurovisionsdagböcker
Yle Arenan 6.4, Yle TV1 måndag 13.4 kl. 20.45, lördag kl. 23.45 och söndag kl. 13.40. Regi: Pia Asikainen. Berättare: Krista Siegfrids. Finsk och engelsk textning.
Vad passar väl bättre i dessa tider då Eurovisionen är inställd för första gången på 65 år än att ge publiken andra program om ämnet. Pia Asikainens Eurovision Diaries – Viisupäiväkirjat är ändå inget surrogat för det som inte blev av, utan en dokumentär som planerats länge.
Den lyfter fram hardcorefansen av detta evenemang, de som lever, andas och älskar Eurovision och vars liv i hög grad kretsar kring denna tävling. För dessa är Eurovisionen en gemenskap och ett sammanhang, och en trygg zon med högt i tak där alla får vara sig själva. Det finns föreningar och klubbar som samlar fansen, därtill ordnas evenemang och sammankomster året om där människor från hela världen sammanstrålar i Eurovisionens tecken.
Dokumentären bygger på material där fans från hela världen filmat sig själva då de pratar om vad Eurovision betyder för dem, filmat då de är med på olika evenemang – eller helt enkelt bara tittar på Eurovisionen på tv hemma.
Enbart det här hade svårligen format sig till någon berättelse som hållit för en heltimmesdokumentär, men dokumentären får till en struktur och dramaturgi då den återger kulminationen av fjolårets Eurovision i Tel Aviv, dit många är på väg, vissa med ambivalenta känslor av politiska skäl.
För den som var i Tel Aviv, eller såg tävlingen på tv, är dokumentären ett sätt att återuppleva fjolårets evenemang. Krista Siegfrids, som är dokumentärens berättarröst, rycker på plats i Tel Aviv in som reporter som sticker mikrofonen under näsan på folk där hon rör sig. Det blir besök på beachen och på orangea mattan inför invigningen, och inte minst på presscentret intill arenan där artisterna från i fjol flimrar förbi: Finlands Darude och Sebastian Rejman, Sveriges John Lundvik som så snöpligt fick se sig slagen på mållinjen av Nederländernas Duncan Laurence. Dokumentären fångar den intensitet och energi som präglar evenemanget. Fansen fungerar inte sällan också som journalister som rapporterar om vad som händer på plats för olika fanmedier.
En unik gemenskap
Dokumentären lyfter fram Eurovisionen
som en unik upplevelse som hela Europa och även en bit av resten av världen delar. Den visar också att fansen inte bara är aningslösa festare, utan också ser de politiska aspekterna av tävlingen. Men framför allt samlas man för att heja på sitt lands bidrag, utan unken aggressiv grobianism. Vi får se den nervkittlande spänningen då resultatet meddelas, och fansen in i det längsta hoppas att det egna landet ska gå vidare i tävlingen.
Det är ett fint porträtt av dem som älskar den här tävlingen och bidrar till att göra den till den folkfest den blivit. Den visar också att Eurovision är en livsstil och ett intresse man kan ägna sig åt året om, inte bara under en vecka i maj.