Gediget om tiden då Sverige formades
Dick Harrison stod själv för medeltidsdelen i åttabandsverket Sveriges historia. Samma forskningsinsats ligger nu bakom hans senaste verk Sveriges medeltid, där fokus ligger på hur bygdernas maktstrukturer småningom sammanfogades till det som nu utgör nat
Dick Harrison
Sveriges medeltid Historiska Media 2020 455 sidor
För omkring tio år sedan utkom det senaste, och möjligen sista i sitt slag, stora historieverket om Sveriges historia. Huvudredaktör för det flertusensidiga åttabandsverket var Dick Harrison, professor i historia vid Lunds universitet. Harrison är en imponerande flitig skribent, och följer de bästa humanistiska traditionerna då han inte bara forskar utan i hög grad också skriver för den historieintresserade allmänheten.
Att göra historien tillgänglig har alltid varit viktigt för förståelsen av vår egen plats i världen och samhället, och ännu viktigare har det blivit just nu när (van)tolkningar av historiska skeenden används för dunkla politiska syften.
Det är i och för sig inget nytt, historien har alltid varit en viktig del av det nationella ideologibygget, där de rådande maktstrukturerna legitimerar sig själva.
Finland?
Dick Harrison stod själv för medeltidsdelen i Sveriges historia. Forskningsinsatsen bakom det verket ligger också bakom Harrisons färska Sveriges medeltid, där fokus ligger på hur bygdernas maktstrukturer småningom sammanfogades till ett samlat och geografiskt sammanhållet kungarike, det som nu utgör nationalstaten Sverige.
Redan i förordet hanterar Harrison en frågeställning som ligger nära till hands: var blev Finland?
Här i det gamla österlandet är frågan antagligen relevantare än den känns i Sverige. I Finland är den 600 år långa gemensamma historien med Sverige den kanske viktigaste grunden för den nation som tog form under 1800-talet och som fortfarande består. Och grunden lades under den epok som Harrison nu skildrar.
Författarens motivering grundas på verkets struktur. Han skildrar Sveriges medeltid, med tonvikt vid dagens Sverige. Han medger att om utgångspunkten hade varit ”medeltidssvenskarnas egen politiska geografi” hade Finland fått betydligt mer utrymme. Men då hade det danska landskapet Skåne bara sporadiskt skymtat i skildringen.
Och eftersom landskapen i öster från 1200-talet framåt ingick i det svenska riket är de nog inlemmade i skildringen.
Röd tråd
Dick Harrison lägger startpunkten för den svenska medeltiden redan ungefär vid 600-talet.
Järnålderssamfunden och den bygdemakt de stod för utvecklades småningom till en riksbildning med stark centralmakt. Den här processen är en av de röda trådarna i Harrisons skildring.
Kristendomen var en starkt bidragande faktor i riksbygget. Den katolska kyrkan med sin centraliserade hierarki behövde en fast världslig maktapparat för att kunna stärka sitt grepp om själarna.
Strukturer som skapades under medeltiden finns fortfarande kvar under en del av dagens samhällsorganisationer. Dick Harrison pekar bland annat på sockenorganisationen. Socknarna uppstod under århundradena från 1000-talet till 1300-talet.
Socknen utgjordes av ett bestämt territorium, men socknen bestod av de människor som bodde där, socknen var ett organiserat lokalsamhälle. Sockenindelningen har ersatts av andra organisationsmönster, men både församlingarnas och kommunernas rötter växer i de gamla socknarnas mylla.
Ont om tid
Inom ramen för avsnittet som behandlar den stora pesten, digerdöden, gör Harrison en tänkvärd iakttagelse när det gäller vår syn på medeltiden och medeltidens människor. Den handlar om tidsuppfattningen. Om människans ålder, generationerna, är ett mått på tidens gång levde medeltidens människor snabbt och kort.
Vid undersökningar av begravningsplatsen på Helgeandsholmen i Stockholm har det framgått att medellivslängden för vuxna män låg vid omkring 45 år. Kvinnornas liv var kortare, cirka 42 år, varje barnsäng innebar potentiell dödsfara.
Om de politiskt verksamma personernas handlande kan te sig överilat och brådstörtat beror det helt enkelt på att de hade ont om tid, konstaterar Harrison. Döden var en ständig realitet, en insikt som de som befann sig på fel sida i maktstriderna fick lära sig på det mest handfasta sättet av alla.
Digerdödens spår är fortfarande synliga, bland annat i många kyrkomålningar där Döden leder den makabra dansen där vem som helst blir uppbjuden och ingen kan tacka nej.
Befolkningsstatistiken bekräftar katastrofens omfattning, enligt vissa uppgifter minskade Sveriges befolkning med två tredjedelar mellan 1350 och 1420. Det tog trehundra år innan Sverige hade återhämtat sig demografiskt – då måste man förstås räkna med stormaktstidens långa krig.
Intressant och lärorikt
Man kan göra många liknande nedslag i Dick Harrisons välskrivna, intressanta och lärorika arbete. Han behandlar naturligtvis den politiska utvecklingen, släktfejderna och lojalitetskonflikterna inom högadeln och kampen om hegemoni i Norden. Det växande Sverige hotades också av sina grannar, som slog vakt om sina politiska och ekonomiska intressen.
Vill man se historien som en kamp mellan ekonomiska intressen bjuder Sveriges medeltid också på rikt åskådningsmaterial. De ekonomiska resurserna kom framför allt från naturen, det som jorden producerade, och det som skogen gav.
Kampen om skatteresurserna mellan stormaktssläkterna och kungamakten är en röd tråd i den svenska medeltiden – här inbegrips också de östra landskapen – ända tills den händelse som bildar slutvinjetten för boken; den segrande Gustav Vasas intåg i Stockholm. Bygdemakt hade blivit centraliserad kungamakt, det var slutet på medeltiden, och början på något nytt.
Visserligen är Carl Larssons tavla i Nationalmuseums trapphall (färdig 1908) historiskt förljugen, Harrison påpekar att de redliga dalkarlarna med sina pilbågar i kungens följe borde ha varit tyska legoknektar. Men så här ville nationalromantiken se sin svenska historia.
Varje tid ser historien genom sina glasögon.
I Finland är den 600 år långa gemensamma historien med Sverige den kanske viktigaste grunden för den nation som tog form under 1800-talet och som fortfarande består.