Självklart angelägen, stilistiskt suverän
Med självklar angelägenhet och stilistisk suveränitet skriver dubbelaktuella Johanna Boholm fram en mytiskt skimrande dikt och en modern skröna.
HBL:s recensent tilltalas av Johanna Boholms dubbelbok.
Johanna Boholm har skrivit prosalyriskt i sina två tidigare böcker, debuten Bygdebok (Ellips, 2013) och Jag är Ellen (Schildts & Söderströms, 2016). När hon nu utkommer med två nya böcker på Ellips förlag har författarskapet förgrenats i diktsviten Inna och i kortromanen Papp. Men den berättande prosan i Papp rymmer också en gastkramande lyrisk förtätning och långdikten Inna är en sammanhängande berättelse. Med den självklara angelägenhet och stilistiska suveränitet som Boholm skriver framstår det som naturligt att hon inte låter sig styras av genre utan av vad hennes ärenden kräver. Både vad gäller stil och kvalitet går tankarna till författare som Birgitta Trotzig och Mare Kandre, men med en egen österbottnisk prägel och i Papps fall med en humor som inte finns hos Trotzig eller Kandre.
Inna är en brutal och mytiskt skimrande dikt i fyra sviter, med de tre gestalterna Inna, Hans och diktjaget Evelin. Inledningsvis ligger diktjaget fortfarande namnlös i Innas mage, från vilken hon ser hur hennes elaka och bryska far behandlar hennes mamma. Som berättelse är det en ganska typisk övergreppsskildring, med en hjälplös mor och en utsatt flicka i den monstruösa mannens våld. Men Boholm höjer den över det realistiska, med ett diktjag som är utsatt men samtidigt auktoritärt med sitt allseende och sin behärskning av språket, även då hon påstår sig vara språklös: “Jag gråter illröd skrämd / och Inna hyssjar / Inna vrålar jag / men utanför Inna / har jag inget språk”
Mytisk plats
Replikernas karga och korthuggna dialektala språk samverkar märkvärdigt väl med Boholms kraftigt lysande bilder. Samtidigt som allt tycks äga rum i en mytisk sfär anges verkliga geografiska platser i Boholms uppväxtort Kronoby i Österbotten. Dikterna utspelar sig kring Själaberget i Öjasjön, i en tid av bensinmotorer, flytvästar och plastleksaker. Innan födseln är jaget ett med Inna både kroppsligt och emotionellt, men även som barn fortsätter och förstärks identifikationen, möjligen som ett resultat av att hon nu själv blir offer för Hans:
Jag stryker Innas arm och viskar åt henne att mina andetag är hennes mitt blod är det hon mist jag är hennes barn och mor och hon
Jag viskar åt henne att det i mig i Innas Evelin finns en annan mun hud och kropp och liv att det i sommar stiger upp en näckros fuktig och stark ur fjäln
Rörelse framåt och neråt
Även i Papp finns det en jagberättare som beskriver sin egen födsel. Han kan inte fort nog lämna sin mors armar i jakt på sin frånvarande far. I brist på ”papp” flyttar han in till kyrkbyn och blir banktjänsteman. Plötsligt är han över femtio, och söker sig tillbaka till hemgården där han möter sin unga far, som ännu inte är far. Innan dess hinner han uppleva och iaktta mycket på de ynka 68 sidorna.
Prosan är nämligen på samma gång poetiskt och berättartekniskt effektiv. Här finns ständigt en rörelse framåt med små situationer som obevekligt driver mot en upplösning. Samtidigt finns det en vertikal rörelse ner mot tillvarons djup, en ständig rörelse mot sanningen i varje situation.
Romanen har karaktär av sägen och skröna, men i en tid där det finns tv-spel, hyrfilmer och mobiltelefoner. Boholm växlar sömlöst mellan jagberättaren och en allvetande berättare som inte bara ser genom väggar utan ser rakt in i människorna. När exempelvis jagberättaren genom fönstret i sin lägenhet inne i kyrkbyn ser en familjefar komma hem från jobbet så förskjuts perspektivet till fadern och hans familj:
Det var en papp som slet sig slut till ingen nytta. Hans barn var tonåringar och sket i allting. Hans fru var olycklig och längtade till Sverige.
– Älskar du me, mumlade han i trappan upp.
Inte fick han ur sig orden i hallen, i soffan, under spisfläkten.
Eventuellt är dessa inblickar endast jagberättarens fantasier och projektioner. Oavsett är Boholms förmåga att med några få drag teckna en människa eller en situation häpnadsväckande. Gemensamt för bägge böcker är sammansmältningen av perspektiven, och även i Papp sammansmälter varelser med varandra, nästan som i ett etiskt imperativ om att alla är en och din nästas lidande är ditt. Jagberättaren blir grannbarnet vars mamma blir slagen och en ung kvinna blir den hare som hennes pappa skjuter.
Min förhoppning är att ingen av dessa imponerande böcker stjäl rampljus från den andra, och att de trots att de inte utkommer på ett stort förlag får den läsekrets som de förtjänar.