Voodooekonomi tro att statsskuld på över 60 procent av bnp är farligt
EKONOMI I sitt svar på vår insändare om statsskuldsproblematiken (HBL 27.3) bemöter Torsten Fagerholm inte vårt resonemang med ett enda sakargument. I stället stämplar han det som ”dagdrömmeri” och upprepar självsäkert en rad populära missuppfattningar som om de bevisade något. Vem är det som ägnar sig åt ”pseudodebatt”?
Ett av de centrala missförstånden är att låntagning leder till ”skattesmällar” senare och att det är ”omoraliskt att leva på kommande generationers bekostnad”. Om staten lånar pengar för att upprätthålla välfärden och infrastrukturen som behövs för en stark ekonomi i dag och i framtiden sker det inte på våra barns bekostnad. Tvärtom skulle det vara ansvarslöst att till exempel ge barnen sämre utbildning eller tandvård för att vi prioriterar minskad statsskuld: ”Kära barn, ni må växa upp lågutbildade och tandlösa, men vi lovar se till att staten är skuldfri!”
Statsskulden framstår som ett hot för att man förbiser den grundläggande skillnaden mellan den och privata skulder. Skillnaden är att staten lånar pengar som den själv skapat, vilket betyder att statens pengar inte kan ta slut, som för privata aktörer. Om herr Svensson lånar 100 kronor måste han tjäna 100 kronor för att kunna betala igen lånet, men om svenska staten lånar en miljon kronor kan den, om den vill, betala av lånet genom att skapa en miljon nya kronor.
Att en centralbank i ett land med egen valuta kan ”skapa obegränsat med pengar”, och staten alltså alltid kan betala tillbaka sina skulder (om de är tecknade i den egna valutan) är ingen ”teori” tokvänstern hittat på, som Fagerholm verkar tro. Det är helt enkelt så systemet fungerar.
Det finns många skäl till att stater ändå tar lån, i stället för att bara skapa pengar efter behov. Ett är, som vi påpekade i insändaren, att man behändigt kan reglera aktivitetsnivån i ekonomin genom att öka eller minska statsskuldens totalmängd. Enskilda skulder betalas av (statsobligationer inlöses) och ersätts med nya eller inte efter behov, men den totala skulden nollas aldrig, den behöver vi aldrig ”betala tillbaka”.
Många stater, bland annat Finland när vi gick med i eurosystemet, har dessutom av olika politisk-ideologiska skäl antagit självpålagda restriktioner för hur staten får finansiera sina utgifter. Men stater kan alltså mycket väl skapa mer pengar direkt om det verkligen behövs, och gör det också, som vi ser i dag. Fagerholm hotar med hyperinflation och domedag om staten börjar trycka pengar: minns Zimbabwe! Exemplet saknar all relevans.
Zimbabwes ekonomi förstördes av att Mugabe konfiskerade ett blomstrande privatägt jordbruk med katastrofalt minskade skördar, massiv arbetslöshet och produktionsminskning som följd. Penningtryckandet och hyperinflationen var en följd av, inte orsaken till, krisen. Dagens massiva penninginjektioner för att mildra coronakrisen leder inte till hyperinflation, däremot kunde hårdnackat fasthållande vid euroregelverket leda till en katastrof värre än i Zimbabwe.
Alla ekonomiska problem kan inte lösas med pengar. Ekonomi handlar i grunden om fördelning av fysiska resurser och organisering av konkreta verksamheter. Men vi lever i en generell penningekonomi och penningens fördelning, cirkulation och mängd är därför avgörande för hur vi kollektivt lyckas organisera våra konkreta verksamheter.
Både staten och den så kalllade marknaden kan orsaka störningar i penningcirkulationen, ibland med ödesdigra följder för realekonomin. Men staten är den enda instans som har mandat och möjlighet att rätta till problemen när något
Ett av de centrala missförstånden är att låntagning leder till ’skattesmällar’ senare och att det är ’omoraliskt att leva på kommande generationers bekostnad’.
går snett i helheten. Därför är det så bekymmersamt om politiker och medborgare inte förstår sig på systemet och verktygen man arbetar med. Om man på riktigt tror att det är farligt med en statsskuld över 60 procent av bnp och gör allt för att minska skulden, innebär det att man offrar människors och samhällens välmående för att hålla en siffra utan särskild ekonomisk relevans på godtyckligt fastställd nivå.
Det är inte ansvarsfull politik, utan magiskt tänkande, verklig voodooekonomi. nollställd statsskuld till varje pris. Men utan balans växer skuldlasset okontrollerat och tippar omkull. Den internationella marknaden ställer krav på låntagare: marknadsdisciplin. På dess nåder lever också Finland. Till fåtalet privilegierade undantag hör stora länder med starka världsvalutor och egen centralbank (se analysen i HBL 1.4).
Så kallad modern monetär teori (MMT) utgör i själva verket ingen teori, snarare en kvalitativ kritik som lutar sig mot haltande logik och magiskt tänkande. MMT tiger still om inflation, backas varken upp av data eller matematiska modeller – och undgår därmed vetenskaplig granskning. Det går inte att prata meningsfullt om en fotbollsmatch ifall motparten insisterar på att bollen står stilla medan det är spelarna, planen och målet som rör på sig.
Utan självständiga centralbanker som håller emot spenderingsglada regeringar landar vi i fördärvet, de historiska exemplen är talrika. Under coronakrisen suddas de monetära och finanspolitiska revirgränserna tillfälligt ut, men svångremmen väntar. Samma grundprincip gäller i privat-, företags- och samhällsekonomi: utan eget kapital saknar ägarna makt. ”Den som är satt i skuld är icke fri” skrev Göran Persson 1997 efter att ha lotsat Sveriges statsfinanser genom ett stålbad. Den som lever över sina tillgångar förtär den framtida välfärden. Den dyrköpta läxan lärde sig även de moderna grekerna.