Du sköna nya värld
Det är inte mycket vi vet om coronaviruset ännu – men allt fler tycks i egenskap av självutnämnda experter predika om än den ena än den andra behövliga åtgärden. En sak verkar dock klar: vi måste agera! Ingen vet varför, hur och vad det kommer att leda till, men agera skall vi. Det blir allt svårare att se vad som är genuint behövliga åtgärder för att bekämpa ett virus och vad som är medvetet eller undermedvetet politiserande. De ständigt ökande kraven på åtgärder, den vibrerande kollektivismen och fantiserandet över det nya samhället som står vid pandemins rand bekräftar dock en sak: folk vill se förändring.
Som alltid då kriser infinner sig uppfattas det som viktigt att se det (o)historiska i vårt predikament: politiker håller tal i andra världskrigs-anda, man talar öppet om (den hundrafalt värre) spanska sjukan, ja till och med om digerdöden. Andra ser pandemin som ett tecken på att naturen eller Gud äntligen bestraffar människan för hennes synder mot den naturliga ordningen. Det gäller att se sig i ett ljus av historisk katastrof, dramatik och förändring. Därmed är man även berättigad att mana på andra att följa bestämmelser, bete sig rätt och klanka ner på dem som inte uppfyller kraven.
Det finns en viss hemlig njutning i att kunna säga åt folk vad de skall göra och att få iaktta krafttag mot samhällsproblemen. En agerandets estetik där glädjen är stor över att något äntligen händer vad det nu sen må vara. Aptiten för förändring är stor samtidigt som man är trött på kaoset. Senast nu blir väl regeringen av med ”Spice Girls”-stämpeln då till och med vissa ideologiska ärkefiender beundrar krafttagen. Krisen kommer att bli ett hårt slag mot oppositionen.
Det piskas upp en slags solidaritet och alla med-anda samt en tävling om vem som kan visa sig som mest ansvarsfull (detta horribla begrepp). Samtidigt vill vi också se oss som sittande i samma soffa, med samma upplevelser som kan delas över sociala medier. Så gott som alla siar om att samhället aldrig kommer att återgå till det normala och att nya vindar blåser. Snacket om en historisk vändpunkt och omöjligheten i en återgång till det normala utgör dock främst en genuin förhoppning och inte en seriös analys. För krisens omfattning i nuläget kräver föga förändring – det är helt enkelt vår vilja till detta som kommer fram.
Man ser starka tendenser till försoning och solidaritet samtidigt som det är klart att gemenskap och styrning är det som efterlängtas. Metodologin utesluter inte ett auktoritärt tänkande och en stark etatism. Symtomatiskt är att många vill utläsa pandemin som bevis för att den egna ideologin haft rätt hela tiden. Med hammare i handen ser allt ut som en spik – och nu tar man glatt till släggan.
Så hur ser den sköna nya världen ut: är globaliseringen slutkörd och nationalstaten framtiden? Skall vi få grönt undantagstillstånd för att tackla klimatförändringen? Eller får de välmenande socialisterna äntligen bygga ut den perfekta staten? I Ungern drar Viktor Orbán skickligt nytta av pandemin då demokratin nu tycks avskaffas i landet. Det skickliga ligger just i förvirringen: handlar det om tillfälliga legitima åtgärder eller en total omställning? Liknande frågor får vi fråga oss då morgondagens samhällsplanerare börjar gnida sina händer: Nyt on pakko-faktorn kommer att vara skyhög.
”Med hammare i handen ser allt ut som en spik – och nu tar man glatt till släggan.”
NICOLAS VON KRAEMER är historiker.