Hurdant vårdsystem vill vi ha?

SAMHäLLE Professor Paul Lillrank har utmärkt sig i konsten av enfald i två separata insändartexter. I den första (HBL Debatt 30.3) frågar han sig om konsekvenserna för convid-19-pandemin är försumbara. I den andra (HBL Debatt 3.4) redogör han ambitiöst för en räkneövning i den ekonomirationalitet som han själv företräder. Lillrank gör det som de flesta av oss väljer att avstå ifrån, det vill säga mäter ett människolivs värde i pengar.

Exemplet som Lillrank framställer är samtidigt ögonöppnande för den retorik vi gått in för i det senaste skedet av välfärdsstatens utveckling och som skulle ha ytterligare manifesterats i den vårdreform som vi tack och lov lyckades avfärda.

Vårdreformen byggde, som allmänt känt, på en idé om ett effektivt system med stora enheter och enspårig finansiering (på finska yksikanavarahoitus). I grunden finns en tanke att staten står för noggrant kalkylerade social- och hälsovårdskostnader. Att ta i bruk ett sådant system förutsätter just det som Lillrank så förträffligt beskriver i sin räkneövning.

Nu kan var och en fråga sig: Är detta ett sådant system vi vill ha? Vill vi att man förutbestämt räknar ett värde på människoliv och strömlinjeformar beslutsprocesserna för de situationer då vårdpersonalen överväger mellan liv och död? Själv anser jag att denna retorik är lika fördömd som den är enfaldig. Vi ska helt enkelt inte ha ett sådant system!

Alternativet är att vi slutar dagdrömma om enspåriga finansieringsmodeller och centraliserade mammutsystem. Vi kan nämligen också välja att bevara den nordiska decentraliserade välfärdsmodellen där en stor del av ansvaret för både finansiering och organisering är på det lokala planet. Ju närmare man är den nödställda desto svårare är det att omvandla ett människoliv till en samhällsekonomisk kostnad.

Lillrank gör det som de flesta av oss väljer att avstå ifrån, det vill säga mäter ett människolivs värde i pengar.