1850-talet – prerafaeliternas tid
Konsten ska i framtiden bli full av -ismer. Allt från kubism till futurism… Den första gruppen som medvetet går in för en ny och egen stil är de engelska prerafaeliterna.
1. 1852 John Everett Millais: OFELIA
Tate Gallery, London
Prerafaeliterna i England meddelar i sin programförklaring att de vill föra konsten tillbaka till den enkla naturligheten. Den som fanns, innan Rafael och renässans. Till den spirande våren, innan konsten blev alltför perfekt.
Hur gör Millais, när han nu ska förverkliga sina ideal?
Tja, först reser han till Surrey, för att måla de växter som kan påträffas vid vattendrag. Ofelia dränkte ju sig i ett vattendrag ...
I fyra månader går han längs flodfåran och forskar i flodfloran. Sedan åker John Everett till Hogsmill River i Ewell, för att få till en så naturtrogen flod som möjligt.
Och slutligen ber han sin vän Dante Gabriel Rosettis flickvän, Elizabeth Siddal, posera i ett badkar.
– Försök se riktigt drunknad ut om du kan, Lizzie dear!
Resultatet är ett hopkok där inga beståndsdelar riktigt passar ihop. Det står oss alla fritt att bedöma hur väl John Millais uppnår sina ideal av okonstlad naturlighet.
2. 1855 Hiroshige: USHIMACHI I TAKANAWA
Träsnitt
Hiroshige blir bara bättre med åren. Han fyller nu sextio, men visar ingen trötthet när han ilar runt på den japanska landsbygden. Allt han ser återger han, från fantasifulla bildvinklar.
– Det är de oväntade besluten som gör bilden. Jag låter bli att planera. Regnbågen får komma där den vill. Kärrhjulet får kapas där pappret tar slut ...
Medan den gamle tålmodigt bygger upp sin bild, har han tid att tänka tillbaka.
– När jag var tolv år gammal dog mina föräldrar. Jag ärvde titeln som brandvakt för borgen i Edo. Sedan kunde jag börja i lära, för att bli ukiyo-e-målare. Men min håg stod mera till naturen än till nattklubbarna ...
– Jag blev skicklig. För trettio år sedan gav jag över brandmästartiteln till min bror Tetsuzo. Sedan dess har jag slipat min blick för att hitta det rätta uttrycket hos hägern, irisen, bron ...
– Nu tror jag tiden har kommit för mig att lämna världen, och gå i kloster. Buddha kallar på mig.
Två år senare härjar co... nej, koleran i Edo. Också den gamle saktmodige munken insjuknar. När Hiroshige känner slutet närma sig skriver han: Jag lägger ner mina penslar i öster och gör mig redo för min resa jag ska få se västerns berömda länder.
3. 1856 Rosa Bonheur: HÄSTMARKNADEN
Metropolitan Museum, New York
Rosas föräldrar hade den revolutionära idén att flickorna ska få undervisning, likaväl som pojkarna. Det var mamman som lärde henne skriva. Rosa fick plita en bokstav för varje djur som modern ritade.
Rosa älskade dessa tecknade djur så mycket, att hon med tiden blev sitt lands skickligaste animaliére – målare av djur.
Nu är Rosa Bonheur trettio år fyllda. I flera år har hon jobbat på sin monumentala Hästmarknad. Vi är mitt i Paris. Pitié-Salpetriêres kupol skymtar i fjärran. Dammet yr.
Hästarna är skrämda av alla främmande lukter. De stegrar sig, bockar, och sparkar bakut. Bonheur fångar de vilda fålarna i en fartfylld fandango. Det är som att uppleva ett trumsolo av Billy Cobham på nära håll. Man blir mosad.
Tavlan hyllas i hästkonstens hemland, på andra sidan kanalen. Rosa gör en resa till Skottland, och får träffa drottning Victoria. Den uppmärksamma Rosa märker snart att drottningen är förtjust i stiliga skotska högländare...
Härefter målar Rosa Bonheur mängder av tavlor med skäggiga herdar – i kilt!
KJELL ANDERSEN