Det är helt uteslutet att föra vidare de satsningar som det var meningen att skulle finansieras genom att realisera statens egendom. Med dagens börskurser skulle det vara idiotiskt att sälja aktieinnehav.

Tommy Westerlund i ledaren,

Det är vanskligt att bygga en bro över mörka vatten utan att veta hur mycket den ska bära och hur lång den bör bli. Vi kan inte förvänta oss att regeringen under tisdagen och onsdagen ska bygga ekonomiska ramar och lösningar för de kommande fyra åren, vilket tanken är med de här årliga förhandlingarna.

Osäkerhetsfaktorerna är alltid många då ekonomiska riktlinjer ska dras upp för flera år framåt, men de ramförhandlingar som förs den här veckan saknar motstycke i fråga om frågetecken. Varken regeringen, Finansministeriets tjänstemän eller andra ekonomiska experter vet hur djupa spår coronaviruspandemin slutligen kommer att lämna i Finlands ekonomi.

Allt fokus läggs nu på hur den akuta kris virusspridningen har orsakat ska kunna lösas. De långsiktiga ramarna kan granskas närmare inför regeringens egentliga budgetförhandlingar i augusti/september. Då vet vi antagligen betydligt mer om hur snabbt återhämtningen kommer i gång och hur hårt vår ekonomi slutligen drabbas i coronavirusets kölvatten.

Finland har erfarenheter av ekonomiska kriser under de senaste decennierna och det finns orsak att ta lärdom av hur vi tidigare hanterat det hela och borde ha gjort det.

Den situation vi nu befinner oss i är inte densamma som för drygt tio år sedan då finanskrisen svepte över oss. Då stannade tillväxten upp för många år, men till exempel arbetslösheten sköt inte katastrofalt i höjden. Alla paralleller kan inte heller dras till depressionen i början av 1990-talet, som förde Finland in i en djup kris. En konkursvåg drog med sig tiotusentals företag och arbetslösheten steg till närmare 20 procent. En lärdom från krisen på 1990-talet, måste vara att garantera den sociala tryggheten för att förhindra utslagning.

I dagens kris har allting tvärbromsat och ekonomin backar rejält. Avgörande blir hur länge pandemin håller oss i sitt grepp och vilken bestående ekonomisk skada den hinner åsamka. Tusentals småföretag, inte minst inom servicebranschen, är de första som är i farozonen.

Den här gången är förutsättningarna att ta upp mera statslån betydligt bättre än för 30 år sedan då räntorna nu är obefintliga. Det är också den vägen regeringen nu kommer att försöka bromsa de ekonomiska skadorna. Också oppositionen, till och med kamrerspartiet Samlingspartiet, stöder den här gången ökad låntagning.

Men hur länge håller den påtagliga politiska enighet som hittills har rått i bekämpningen av coronaviruset? Ramförhandlingarna bjuder på en försmak hur det kommer att gå inom regeringen.

Regeringsprogrammet saknar plötsligt sin ekonomiska bas och situationen kräver i praktiken ett nytt program. Regeringen kan tvingas bromsa eller riva upp många goda intentioner och planer som finns med i programmet. Alla partier har sina favoriter som de ömmar för. Men med en kommande nyupplåning på upp till 20 miljarder euro är det klart att det måste prutas på mycket. Landets statsskuld kan inom kort vara uppe i 70 procent av bnp, mot dagens 60 procent.

Det är upplagt för hård armbrytning kring exempelvis den förlängda läroplikten. Det är också helt uteslutet att föra vidare de satsningar som det var meningen att skulle finansieras genom att realisera statens egendom. Med dagens börskurser skulle det vara idiotiskt att sälja aktieinnehav.

För bara ett par månader sedan förväntades regeringen under ramförhandlingarna äntligen avslöja konkreta åtgärder för att få upp sysselsättningen och hitta lösningar som ska ge minst 30 000 nya jobb. Även nu är sysselsättningen i centrum, men det gäller i stället att se till att så många som möjligt kan behålla sitt jobb och det kan kräva stora strukturella ingrepp. Budgetmedel behövs också för arbetslöshetsersättning för alla de som nu blir permitterade eller uppsagda.

Vi kan inte få vår ekonomi på fötter igen utan besk medicin, det kommer att bli såväl nedskärningar som skattehöjningar.