Behoven i fält gav oss många små praktiska uppfinningar, senare tillverkade i miljarder och biljoner: blixtlåset, den vadderade mensbindan, pappersnäsduken, solfångaren.

Jan-Erik Andelin om att kriser – som första världskriget – kan ge upphov till något nytt. Krönikan,

We’ll meet again. Den 93-åriga brittiska drottningen Elizabeth II visste i vilken tråd hon skulle dra i sitt tal till sitt virusdrabbade folk på söndagen. Hon om någon är förmodligen just nu i England den rätta att bänka framför en kamera för att sammanfatta hur en nation kan överleva det mesta.

Nostalgislingan We’ll meet again från 1939 är fortfarande något som i ett tv-format med underhållningsmogulen Simon Cowell kan röra britter till tårar när någon sjunger den i någon av de talangjakter han producerar.

Alla länder tar nu till de symboler som rör folket till känslor och lydnad; Frankrike till traditionerna kring den franska revolutionen, Rysslands president till sin militärparadsbaryton; Sverige talar om frihet och folkvett, Finland om kvinnor som kan.

There are better days ahead, det kommer bättre dagar framöver, säger drottningen. Men så satt hon också redan som prinsessa under blitzens dagar i London och talade till folket via etern.

Det kommer en dag när luften ska flyta sval och självklar i allas bröst igen, fri från oro. Krisen ska en dag få sina slutliga konturer och vara över. Någonting kan trots svårigheter ändå bli till och med bättre än det var före Wuhan och det som hände sedan.

Bara några veckor in i pandemin visar en opinionsundersökning till exempel att många av oss i Finland trivs med att jobba hemma – exakt 50 procent av de tillfrågade säger att det är tillfredsställande. Den stora felkällan är förstås att den som kan fortsätta lyfta lön inomhus, utan att behöva utsätta sig för viruset där ute, är belåten. Det kan man ojämlikt nog inte i alla yrken.

Restauranger som har tvingats stänga uppfinner nya former för att förse oss med mat och dryck. Och den dag coronamolnen på himlen är cirrusmoln igen kan man kanske fråga sig om den västerländska restaurangen alls ska komma igen i sin gamla skepnad.

Restaurangen är ju enligt idéhistorikern Alain de Botton egentligen en besynnerlig form av gemenskap. Den är ett smakfullt inrett rum, där västmänniskan sitter i sin egen privata bordssfär, med eget kryddställ, egen brödkorg och egen nota tillsammans med andra – som man inte umgås med.

En stor kris kan till sist föra innovationer över tröskeln som redan ligger färdiga och mogna att börja användas. Den tysk-kanadensiske dokumentaristen Yury Winterberg har visat på det i arbetet bakom en av de stora internationella tv-serierna kring 100-årsminnet av första världskriget; en del av det satt Winterberg och skrev ihop i Finland.

Första världskriget bestod av förfärande mycket dumdryg manlighet, död och ren slakt. Samtidigt blev kriget ändå märkligt nog på många områden ett steg in i någonting nytt.

Människor skrev som aldrig förr, om sina egna liv. Under kriget distribuerades miljarder brev. Flyget tog fart. Tio år efter att bröderna Wright bevisat att bemannad flygning ens var möjlig blev flygplanet först ett snabbrörligt krigsvapen, sedan en reseform för fler och fler. Flyget utvecklade radiotrafiken. Avstånden i världen krympte. Världsorgan som Nationernas förbund grundades mot nya hotande världsbränder.

Medicinskt gav kriget oss blodbankerna, breda vaccinationskampanjer, plastikkirurgi och en första insikt om traumat som psykologisk händelse. Behoven i fält gav oss många små praktiska uppfinningar, senare tillverkade i miljarder och biljoner: blixtlåset, den vadderade mensbindan, pappersnäsduken, solfångaren.

Allt blev inte framsteg och framgång. Elbilen var redan på god väg för 100 år sedan, men knäcktes i utvecklingen av att storkriget fördes med fossildrivna fordon. Kriget stängde också dörren till det föregående 1800-talets kosmopolitiska och gränslösa värld. Folken sjönk ner tillbaka bakom nationsgränserna, inte minst inom vetenskap och kultur.

Efter kriser kan komma någonting helt nytt, visar Winterberg – andra former att leva, bo, jobba, äta och älska. Det är trots all sorg och svårighet också spännande.

”Första världskriget bestod av förfärande mycket dumdryg manlighet, död och ren slakt. Samtidigt blev kriget ändå märkligt nog på många områden ett steg in i någonting nytt.”

JAN-ERIK ANDELIN

reporter