Pia Ahlbäck: Det privata blir en motståndsgärning
För Pia Ahlbäck står rätten till det privata i centrum. Hennes poesi upptar sig vid en längtan att klippa kablarna till dagens uppkopplade samhälle och använda tystnaden som politisk motståndshandling.
För Pia Ahlbäck gick det 30 år mellan den första och andra boken. Det litterära fick däremellan ge vika för det akademiska, men nu har cirkeln slutits.
Ahlbäck poesidebuterade hösten 2019 med diktsamlingen Kabel, men den litterära debuten skedde redan 1990 med novellsamlingen Om konsten att simma. Året innan hade hon vunnit första pris i Arvid Mörne-tävlingen, en stor överraskning då hon skrev vinnarnovellen på en halvtimme, skickade in den spontant och sedan glömde bort den. Att priset skulle leda till en bok tedde sig självklart.
– Det var ganska tvångsmässigt egentligen, jag tyckte att det var självklart att jag måste kunna skriva den här novellsamlingen. Jag hade aldrig tänkt att jag skulle bli författare men jag hade en uppfattning om att det var en intellektuell minimiprestation att publicera ett litterärt verk på ett anständigt förlag.
Såväl vinsten som debuten genererade en uppståndelse som Ahlbäck inte var förberedd på.
– Det var väldigt upphaussat och det fanns en slags romantisk kult kring debutanten som jag finner tvetydig. Jag var över huvud taget inte klar för den typen av uppmärksamhet och uppståndelse. Det var oerhört ångestladdat.
Ahlbäck påpekar att klimatet är annorlunda nu. Tröskeln för att publiceras är lägre, och i och med att skrivarskolor och -utbildningar blivit vanligare har förtrollningen och mystiken som förut omgav författarskapet försvunnit.
En trygg inre krets
Erfarenheten fick Ahlbäck att sky den litterära offentligheten, men hon slutade ändå inte skriva direkt efter debuten.
– Jag fick till stånd ett romanmanus som var svagt och som blev refuserat på goda grunder.
Samtidigt blev hon antagen till forskarstudier i engelska språket och litteraturen vid Åbo Akademi och valde att lägga det litterära arbetet på paus och i stället ägna sig åt att odla det akademiska språket. För någon som ville undvika det offentliga var det en tacksam miljö.
– Som litteraturvetare skriver man ofta enbart för andra akademiker. Litteraturvetenskapen har under lång tid varit en ganska esoterisk disciplin, i och med litteraturteorins inträde. För mig var det skönt, det
kändes som en trygghet att hålla sig i ett litet starkt avgränsat sammanhang, en inre krets.
Ångesten kring att publiceras fanns kvar, men likaså tanken om att mera målmedvetet försöka skriva igen. Det var Ralf Andtbacka och grundandet av förlaget Ellips som avgjorde saken.
– Jag har hela tiden haft väldigt stor tilltro till Ralfs omdöme och när Ellips kom till växte tanken om att det kanske vore värt ett försök där. De var beredda att publicera smal litteratur och många av mina dikter är inte alldeles lättlästa.
Är Kabel en fortsättning eller en nystart? – Jag är väldigt ambivalent. På många sätt känns Kabel som min första bok, men att tänka så är att ljuga för sig själv. Det som är nytt är att det inte längre känns svårt att skriva med tanke på publicering. Det har också att göra med min ålder, jag är inte 28 längre utan 59. Jag är otroligt mycket mindre ängslig av mig och vet att om det är något jag vill göra ska jag göra det nu och inte gå och vänta.
Längtan efter det privata
Kabel upptar sig vid en längtan efter tystnad, att få försvinna, att klippa kablarna och sluta vara en del av det som i en av dikterna benämns som en ”kladdig dans då kabel nått nät”. Ahlbäck menar att hon här på sätt och vis har skrivit sig bort från offentligheten och in i tystnaden. Den kladdiga dansen åsyftar framför allt vårt mediala samhälle och vad den totala närvaron av digitala medier för med sig för mänskligt beteende. Rätten till integritet, rätten till det privata står i centrum.
– Det privata blir här politiskt i en helt annan bemärkelse, som en motståndsgärning i dagens uppkopplade samhälle. Att vi kopplar ner och söker oss till platser som inte är övervakade. Ut i skogen eller vart som helst där vi kan gömma oss eller vara oss själva.
Det paradoxala i att skriva fram en längtan efter tystnad har inte undgått Ahlbäck. Samtidigt påpekar hon att det är en del av språkets problematik. För att kunna kommunicera behöver vi språket.
– Jag vill föra fram det här perspektivet och skruva in det i människors medvetande i så hög grad som möjligt och det går inte genom att enbart vara tyst. Det är säkert många som inte skulle hålla med mig, men enligt min uppfattning är poesin ändå den genre som är mest privat. Det är den enda genre som kan bli möjlig i sammanhanget.
En cirkulär rörelse
Ett annat spår i Kabel är en kritik av det akademiska, som Ahlbäck finner kvävande i tilltagande grad.
– Det akademiska språket gav mig länge trygghet, tröst och säkerhet men jag tycker att det har blivit allt mer av en tvångströja.
För tillfället skriver Ahlbäck en monografi om Annika Luthers ekokritiska romaner inom forskningsprojektet Konkurrerande tidsordningar, som finansieras av Svenska litteratursällskapet, och hon noterar att hon även inom det akademiska nu skriver friare och mer essäistiskt än tidigare.
– Jag har varit utpräglat teoretisk i mitt sätt att vara litteraturvetare men det är slut med det. Den tvångströjan kastar jag av mig nu.
Det är på sätt och vis en cirkulär rörelse för Ahlbäck. Först fick det litterära ge vika för det akademiska och nu är det tvärtom. En ny diktsamling kommer förhoppningsvis redan nästa år.
– Jag gick in i det akademiska för att undkomma det litterära språket och fann en tillflyktsort där, men nu håller jag på att röra mig ut ur det igen, i en annan riktning. Poesin är ett sätt för mig att röra mig bort från det akademiska språket och med tiden det akademiska i vidare bemärkelse.