Palmemordet fortsätter engagera
Varför dras jag egentligen till det här? frågar jag mig när jag sätter knapparna i öronen och med fingerspetsen trycker i gång ljudboken på min mobiltelefon. Det är midnatt och min tvååring har precis somnat efter en släng av nattskräck. (Eller var det egentligen magen? Eller för mycket skärmtid?)
Det vettiga vore att sova, att samla krafter för morgondagens utmaningar, för föräldraskapet och för alla arbetsuppgifter, men det är omöjligt. Jag vill nämligen inget hellre än att låta ljudboksuppläsaren transportera mig till korsningen mellan Sveavägen och Tunnelgatan natten den 28 februari 1986.
Förstås vill jag inte befinna mig där på riktigt, snarare betrakta det som sker – mordet på Sveriges statsminister Olof Palme på öppen gata i centrala Stockholm – som en spelfilm. De tre siluetterna, Olof, Lisbeth och mördaren, i skenet från skyltfönstret som fiktiva karaktärer. Mordet som något som rationellt kan plockas isär och sättas ihop igen, som en ekvation vars lösning går att finna bara man är tillräckligt metodisk.
Sedan chefsåklagare Krister Petersson för en dryg månad sedan avslöjade att han innan sommaren ämnar presentera något slags lösning på den 34 år gamla mordgåtan, har jag haft svårt att tänka på annat. Samtidigt har ljudbokstjänsten Storytel visat sig vara en guldgruva med specialutgåvor som Gunnar Walls jätteverk, den femdelade Mordgåtan Olof Palme (Bonnier audio, 2019). Som ljudboksfrälst slår det mig hur väl den här sortens argumenterande litteratur lämpar sig för uppläsning.
Jag lyssnar på vittnesmål, funderar på mössmodeller och halvlånga rockar, begrundar om det var en eller tre sekunder mellan de två skotten. Stod mördaren och väntade vid hörnet av konstnärsbutiken Dekorima eller gick han tätt intill paret Palme, nästan i deras sällskap? Trots de många vittnena på Sveavägen har inte ens den frågan ett enhälligt svar – gång på gång slås jag av hur förrädiskt minnet är.
Pulsen rusar i väg när jag i Lars Borgnäs nya bok Olof Palmes sista steg: I sällskap med en mördare (Bokförlaget Semic, 2020) läser hur författaren anförtros en garvad, numera avliden, mordutredares privata anteckningar som pekar ut en sammansvärjning bakom Palmemordet. Men jag har få att dela min ivermed då de flesta verkar ha tröttnat på följetongen.
”Var det inte Christer Pettersson?”, suckar någon. Men har man satt sig in i materialet vet man att det inte är riktigt så enkelt, trots Lisbet Palmes utpekande.
Min chef föreslår att jag skriver om mitt engagemang – Palmeutredningen lär vara världens största, och den svenska polisen får fortfarande in nya tips varje vecka.Ensam om intresset är jag med andra ord inte. Men hur ska jag få ut något sofistikerat ur en besatthet som härrör från mina lägsta sidor? Från den del av mig som smygläser löpsedlarnas braskande rubriker i kassakön. Hur ska jag förvandla en revolver, en blodpöl och walkie-talkie-män till något av intellektuellt värde?
Som utomstående kan jag relatera till Palmemordet som till en whodunit, en pusseldeckare, som jag, småbarnsmamma och teaterkritiker, inte emotionellt behöver knyta an till. Det här törs jag knappt säga högt. Olof Palme är ingen påhittad karaktär i en spionroman av John le Carré utan en riktig människa – en pappa, en make, en nations statsminister. Palmemordet är en familjs tragedi och ett nationellt trauma, och att i underhållningssyfte peta i det är sunkigt och moraliskt ifrågasättbart.
Eftersom jag är finländare kommer Palmemordet heller aldrig att vara min egendom på samma sätt som för en svensk, men kanske hör det ändå ihop med den nordiska socialdemokratins och välfärdsstatens historia, som jag kan göra anspråk på? ”Olof Palme var en av oss”, sade Finlands dåvarande statsminister, Socialdemokraternas Kalevi Sorsa i finlandssvenska TV-nytts intervju dagen efter mordet.
Att anklaga litteraturen om Palmemordet för att bara vara slask är också orättvist. Mordet har trots allt samhällelig relevans.I en intervju i den sista delen av Gunnar Walls Mordgåtan Olof Palme konstaterar den före detta Palmeåklagaren Kerstin Skarp att mordet kan uppdelas i två frågor: ”(...) att en statsminister kunde mördas på en öppen gata och att det inte klarats upp”.
Till den havererade mordutredningen återkommer också författarna jag läser.Om och om igen ställs frågan om varför utredningen sköttes så illa. Från att mordplatsen inte spärrades av ordentligt till att spaningsledaren Hans Holmér helt kom att fokusera på det kallade PKK-spåret.Enligt det skulle Palme ha fallit offer för den kurdiska organisationens terror, något som verkar sakna logik och bevis, men som författaren Gunnar Wall menar var en bekväm lösning eftersom mordet då sorterat under terrorismlagar.
”Det är inte ens säkert att det behöver hållas en vanlig mordrättegång”, skriver Wall i Konspiration Olof Palme: mordet, politikern och hans tysta fiender (Bokförlaget Semic, 2015). Med en mördare med koppling till PKK hade fienden inte heller kommit inifrån som i de mer obekväma teorierna om att polisen, militären, näringslivet eller den amerikanska underrättelsetjänsten CIA hade ett finger med i spelet.
Många av de nyare böckerna om
Palmemordet intresserar sig också för det hemliga nätverket Stay Behind, en Natostödd paramilitär organisation som skulle agera motståndsrörelse ifall Sovjet invaderade. Högintressant då Palme, på grund av sin kamp för nedrustning, utmålades som sovjetisk spion av sina motståndare.
Intressanta är också berättelserna om de potentiellagärningsmännen. Gunnar Wall konstaterar att polisens alla huvudmisstänkta tillhört lågstatusgrupper – den kurdiska minoriteten, den ”udda” 33-åringen på kaféet Mon Chéri och förstås, Christer Pettersson, missbrukaren från Rotebro. Samtliga har saknat tillgång till offentligheten och makt över sin egen berättelse.
Petterssons senare intensiva relation till medierna kan heller inte klassas som jämlik. En av hans vänner beskriver den så här i Konspiration Olof Palme: ”Han kunde utnyttja berömmelsen, om man kan kallla den för det. Det var hans enda sätt att skaffa inkomster, han var ju alltid pank.”
Gunnar Wall berättar på sätt och vis om berättelsen om Christer Pettersson. Han tar upp det ökända bajonettdådet 1970 som brukar nämnas eftersom det skedde på öppen gata i närheten av platsen där Palme sköts. Som följd av ett slagsmål mellan Christer Pettersson och två män tog Petterssons fram en bajonett och dödade den ene. Det som Pettersson själv säger utlöste en ”helig ilska” var när hans påse med nyhandlade julklappar till lillasystern sparkades ut på gatan.
Det är fruktansvärd läsning och inget försvar av dådet. Wall visar emellertid att bajonettdådet inte påminner om Palmemordet som snarare brukar beskrivas som en kall avrättning.
Ett par år efter Palmemordet avlyssnades Christer Petterssons telefonsamtal där hans dåvarande flickvän berättar att polisen frågat henne om mordet på statsministern. Pettersson verkar inte särskilt oroad eller ens intresserad, utan ondgör sig i stället över sin bortsprungna katt Måns.
Katten Måns och julklapparna – med några små detaljer förvandlas berättelsen om mannen med ”det ruskiga utseendet”. Jag vet förstås inte om de utsparkade julklapparna faktiskt var orsaken till Christer Petterssons våldshandling, men berättelsen visar vilken makt medierna har över hur verkligheten skapas.
Den väcker också frågor om vilket ansvar vi har nu när berättelsen sprids om den framlidne ”Skandiamannen”, den person som misstänk
Till sommaren har åklagaren Krister Petersson lovat presentera en lösning på Palmegåtan. Isabella Rothberg brottas med sitt eget intresse för mordet. Hon ser fallet som en klassisk whodunit, men också Palme som en symbol för ett samhälle som inte längre är.
liggörs i journalisten Thomas Petterssons bok Den osannolika mördaren: Skandiamannen och mordet på Olof Palme (Offside Press, 2018).
Fredagen den 28 februari 1986 är det är sex minusgrader, vilket efter den varma vintern 2020 ter sig exotiskt. Folk ser inte på Netflix och är heller inte i coronakarantän, utan går på bio, teater, krog eller spelar bridge tillsammans med vänner. Det finns inget IS, men däremot tycks ett kärnvapenkrig när som helst kunna bryta ut.
Att läsa om mordkvällen handlar inte bara om att leka amatördetektiv utan också om att dyka ner i en svunnen tid. Världen som framträder ser avlägsen ut. Folk bär stora glasögon, pälsmössor, hattar, hucklen, kepsar och långa kappor. De unga har förstås burriga frisyrer, tjocka jackor i pasteller och bylsiga byxor nedstoppade i stövlarna, medan de gamla ser så gamla ut. När suddades gränserna ut; när tog jeans och sneakers över som en åldersneutral uniform?
Om sällskapsspelet bridge läser jag i Thomas Petterssons bok om Skandiamannen, vars arbetsplats, försäkringsbolaget Skandia, låg precis bredvid mordplatsen. Mest fascinerande är bilden Pettersson tecknar av Palmehatet och hur det tog sig uttryck i de välbärgade förortsvillorna. ”Såg ni Palmes uttalande i TV i går? Öööhhh …” Så kunde det låta vid bridgebordet enligt Skandiamannens exfru som intervjuas i boken.
Hon bestrider exmakens skuld och inblandning i Palmemordet, men poängterar liksom flera andra att Palmehatet var mycket utbrett och vardagligt. ”Han var inte sympatisk och man gillade inte honom – det kunde nästan halva Sveriges befolkning ställa upp på”, säger en kollega till Skandiamannen.
Trots ”vardagligheten” är bilden av Palmehatet ändå skrämmande. Dagen efter mordet slog champagneförsäljningen rekord på Operakällaren, sägs det i Gunnar Walls Mordgåtan Olof Palme. Thomas Pettersson skriver bland annat om så kallade ”Palmebusters” som ungmoderaterna lanserade – ”små knappar med en överstruken, överdrivet kroknäst Palmekarikatyr. Modellerade efter den populära filmen Ghostbusters logotyp”.
Det som för övrigt gör intryck i Thomas Petterssons reportagebok är det överraskande personliga slutet. Efter en utförlig redogörelse för tidens Palmehat serveras läsaren ett rörande efterord där författaren minns hur han dagen efter mordet ringde sin pappa, en skogsarbetare och socialdemokrat. ”Vi kände båda en stolthet över ’vår’ Palme. Nu var han borta, och vi var sorgsna och stukade.”
”Socialdemokratisk politik det är att vilja förändringar därför att förändringar ger löften om förbättring, näring åt fantasi och handlingskraft, stimulans åt drömmar och visioner”. Så formulerade sig Olof Palme i sitt klassiska tal Politik är att vilja från 1964.
Den socialdemokrati som jag minns från min uppväxt på 90- och 00-talet lät annorlunda. Den präglades inte av drömmar, utan av politiska kompromisser och nedskärningar i välfärden. Den personifierades av Paavo Lipponen och Göran Persson, politiker med så mycket mer tjänstemannaaktig image jämfört med den karismatiske oratorn Palme.
”Hans utmejslade men ändå eleganta stil – understruket av hans noggranna frasering när han höll tal – och hans förmåga att ge komplexa idéer en enkel språkdräkt skulle under några decennier lyfta svensk politik”, skriver Henrik Berggren i sin magnifika biografi Underbara dagar framför oss (Norstedts, 2010). Men en lika viktig faktor i Palmes tal var känslan: ”Utan den känslomässiga övertygelsen, menade Palme, blev demokratin ’grå och trist’”.
Min bild av Olof Palme är förstås en efterhandskonstruktion, men odelat positiv är den heller inte.I samband med filmen Call Girl 2012 aktualiserades Geijeraffären, där Palme 1977 offentligt bestred att den förre justitieministern Lennart Geijer hade köpt sex, trots att uppgifterna stämde.
Det finns en tendens att idealisera Olof Palme på grund av hans brutala död, säger den socialdemokratiske debattören och skribenten Daniel Suhonen i en oerhört intressant intervju i Gunnar Walls Konspiration Olof Palme. Suhonen ser ändå Palme som en ”sista bastion” i fråga om socialdemokratisk politik. ”Han var den siste ledande socialdemokraten som representerade ett starkt självförtroende kring att det socialdemokratiska partiet hade ett eget projekt, att det skulle våga stå emot vissa saker. Han stod för en konfliktorienterad socialdemokrati som vågade tro på sina idéer.”
Palmes linje när det gällde privatisering och freds- och säkerhetsfrågor var kompromisslös, och bröts först efter hans död, menar Suhonen. På så sätt är hans politiska betydelse ständigt närvarande i mordgåtan.
Begravningen den 15 mars 1986 på Stockholms stadshus är som en uppvisning i arbetarrörelsens estetik och symboler, en kulturyttring som i dag sällan syns i det offentliga rummet. Det blåvita FN-emblemet, Arja Saijonmaa, klädd i helvitt som en fredsduva, sjungande Violeta Parras Jag vill tacka livet, de knallröda fanorna och de intensivt mörkröda rosorna som överskuggar alla blå irisar och gula gerberor, blir en bild för inte bara en politiker, utan också en politik, som slutade existera.