Idrotten står stilla då vi behöver den mer än någonsin
Påskveckan var inringad med klarrött i sportkalendern 2020 – men det som skulle vara vårens höjdpunkt blev i stället en vecka av saknad och tomhet. Var är idrotten då vi skulle behöva den som mest?
– Hur skulle världen se ut om det inte fanns någon idrott?
Det var början av 2000-talet, vi satt fräscha, nyduschade och pigga i min soffa hemma i Tölö efter bastun och såg en Champions Leaguematch på teve.
Det var något av en tradition. Vi var några killar som varje onsdag samlades hemma hos mig för att umgås, bada bastu och se på fotboll. Fotbollen var inte det viktigaste men ändå en central punkt i vårt umgänge.
Ibland följde vi matcherna intensivt och koncentrerat, ibland stod teven på i bakgrunden medan vi diskuterade viktigare och mindre viktigare saker.
En av våra diskussioner började med frågan hur världen skulle se ut utan idrott.
Jag minns inte om vi någonsin kom fram till någon annan slutsats än att vår kära jord skulle vara en betydligt tristare plats att bo på om man inte kunde gå på matcher, se på tävlingar och uppleva alla de känslor som idrotten för med sig.
Men en sak var vi överens om: Att vi aldrig kommer att tvingas uppleva en värld utan idrott.
Nästan 20 år efter vår diskussion sitter jag vid min dator, isolerad i mitt hus för femte veckan i följd, utestängd från redaktionen, avskild från min omgivning och instängd i Nyland.
Jag behöver knappast tillägga att jag gör det helt utan idrott. Det otänkbara har hänt.
Coronaviruset har satt stopp för all sport och den här veckan är det mer påtagligt än under de föregående veckorna.
Vi har ofrivilligt kastats in i en ny vardag och verklighet där strikta restriktioner och obekanta regler styr och dikterar våra liv. I många avseenden är livet på samma gång overkligt, osäkert och ängsligt och framtiden ter sig både oviss och skrämmande.
Idrottens magiska värld skulle behövas mer än någonsin. Vi skulle behöva en kanal där vi kan få uppleva och leva ut hela känsloregistret och en värld där vi kan fly från verkligheten – åtminstone för ett par timmar i gången.
Idrotten kan i bästa fall fungera som en andningspaus i den hektiska vardagen och ett forum för att stänga ute alla problem.
I normala fall skulle jag i april förmedla både publikens och idrottarnas glädje, ilska, besvikelse och eufori från läktarna i Halifax, Karis, Riihimäki, Vasa, ishallarna i Helsingfors och Tammerfors och från redaktionen på Mannerheimvägen.
I stället sitter jag vid köksbordet och skriver om samarbetsförhandlingar, inställda tävlingar, en osäker framtid och om människor som fått sina stora drömmar och mål ryckta från dem utan att de själva kunnat påverka det på något sätt.
I dag skulle jag enligt den ursprungliga planen sitta vid min dator i Halifax i Nova Scotia och skriva om damlejonens VM-avslutning. Jag skulle sammanfatta de senaste veckornas turnering och resa och försöka sätta insatserna i ett större sammanhang, kanske reflektera över skillnaderna mellan ett VM för damer och ett VM för herrar, hur damhockeyn mår efter de senaste årens internationella turbulens och samtidigt packa min väska för att återvända hem från Kanada.
Samtidigt skulle en av våra reportrar vara i Vasa för att se fotbollslandslagets livsviktiga kvalmatch mot Portugal. En seger där och EM-slutspelet skulle vara ett steg närmare för damlaget. Snacka om flyt och momentum i finländsk fotboll då samma reporter efter kvalmatchen skulle kunna börja rikta blickarna mot herrarnas historiska EM-slutspel i sommar.
Men först skulle förstås lördagens herrligastart stå på programmet. Tusentals fotbollsentusiaster skulle äntligen få samlas för att se sina älskade lag inleda säsongen i strålande vårväder.
Samtidigt skulle ishockeyvännerna uppleva säsongens bästa och värsta stunder då ångest och eufori blandas och turas om då det egna laget spelar ligaslutspel. Om några veckor skulle dessutom den stora årliga karnevalen som går under namnet ishockey-VM för herrar stå på programmet.
I handbollen skulle alla tiders vår utspela sig i herrarnas ligaslutspel då Cocks på allvar utmanats av BK-46 och Dicken hela säsongen och på damsidan skulle Helsingforsgiganterna HIFK och Dicken som vanligt bjuda på dramatiska finaler.
Samtidigt som avsaknaden av idrott är ett rätt litet problem ur ett globalt perspektiv med tanke på de otaliga döds- och sjukdomsfallen coronaviruset medför finns saknaden där.
Rapporterna om ökat våld i hemmen, den eventuella nya vågen av fattigdom, massarbetslöshet och andra allvarliga samhälleliga problem tar inte bort människors behov och efterfrågan på lättare underhållning – tvärtom.
För alla dem som på ett eller annat sätt får sin utkomst via idrotten är situationen svår och kanske till och med katastrofal. Att få kämpa för att få ihop pengar till mat och boende i stället för att kämpa mot andra idrottare och sig själv kan leda till att idrottare tvingas sätta punkt för karriären.
För en del är idrotten inget annat än ett irritationsmoment som fyller tv-tablån, tidningssidor och diskussioner. För dem är den rådande situationen antagligen rätt skön.
För vissa är idrotten det viktigaste i livet. Vardagen planeras utifrån favoritlagets spelschema och humöret följer lagets tabellplacering och resultat. För dem kan ett liv utan idrott vara en hälsosam om än plågsam upplevelse.
För en stor del människor är idrotten ett sätt att umgås, en tillflyktsort från verkligheten och ett forum där man får uppleva och uttrycka känslor som inte är ”tillåtna” i vardagen. För dem kan avsaknaden av idrotten vara svår att hantera.
Tankarna går tillbaka till den ursprungliga frågan.
”Hur skulle världen se ut om det inte fanns någon idrott?”.
För många unga är idrottsidolerna förebilder som står för
något bättre och som kan ge hopp i en värld som är svår att greppa och förstå.
Idrotten kan i bästa fall vara en bra och nyttig del av vår uppfostran och hjälpa till att ge sunda levnadsvanor, bra värderingar och ge oss ett socialt sammanhang.
En idrottare som övervinner svårigheter och oöverkomliga problem för att uppnå målet och till slut stå där som mästare ut är oerhört inspirerande.
Människor som kliver upp, fortsätter kämpa och vägrar ge upp efter ännu en motgång ger oss vanliga dödliga hopp i våra egna vardagsmisslyckanden.
Idrotten är en enorm global kraft och resurs som i sina bästa stunder kan framkalla vänskap där det inte annars är möjligt, som kan skapa samhörighet hos människor som annars inte har något gemensamt och som kan få människor att växa, utvecklas och komma över sina fördomar och sina begränsningar.
Idrotten har visat sig kunna – om den utnyttjas och används på bästa sätt – vara en av de starkaste krafterna i kampen mot rasism, sexism och orättvisor. Och idrotten kan också visa vägen i frågor om jämställdhet och likabehandling.
därför blir svaret på frågan ”Hur skulle världen se ut om det inte fanns någon idrott?” lika självklart som enkelt: Världen är inte en lika bra plats då idrotten saknas.
Vi får hoppas att idrotten själv har kraften att stiga upp och inspireras efter att coronapandemin vid något skede tillåter idrottarna att återvända till arenorna.