Den förlängda läroplikten skapar ett nytt samhälleligt ansvar för att ungdomar inte slås ut från arbetsmarknaden innan de ens har kommit in. Avgiftsfriheten tar enkelt bort ett onödigt hinder.
Ibörjan av denna månad rapporterade Yle att oppositionspartierna Samlingspartiet, Kristdemokraterna och Sannfinländarna enhälligt anser att regeringsprogrammet är föråldrat. Partiernas betoningar var karakteristiskt olika, men klimat-, flykting- och sysselsättningssatsningar figurerade bland de planerade utgifter som man nu enligt oppositionen inte längre har råd med.
I en period av akut krishantering är det svårt vinna gehör för partipolitiska markeringar, men den här typen av påminnelse om skillnader i partiernas värdegrund och syn på samhällsekonomin var förstås en förväntad signal till partiernas kärnväljare.
Utan tvekan kommer alla regeringar efter den här våren och sommaren stå inför utmaningar som man inte hade förberett sig för, och planerade reformer kan skjutas upp.
Den finländska regeringen har ändå tydligt tagit ställning för att arbetet mot klimatförändringen fortsättningsvis är en lika hög prioritet som tidigare, och att man med alla medel – av såväl mänskliga som ekonomiska skäl – ska motverka den typen av utslagning som drabbade många under 90-talets depression. De ekonomiska ramarna kommer att bli snävare, men det föranleder inte i sig en politisk kursändring. Nu som förut finns det olika sätt att gå vidare.
En reform som oppositionen anser att man nu inte har råd med är den om förlängd läroplikt och avgiftsfri utbildning på andra stadiet. Den här reformen är en detalj i helheten, men principiellt viktig på ett sätt som är värt att uppmärksamma.
Från 2021 är det tänkt att ungdomar ska omfattas av läroplikten tills de fyller 18 år och att gymnasie- och yrkesstudier i gengäld bör vara helt gratis för eleverna. Den förlängda läroplikten medför nya uppgifter och ansvar för yrkesskolor och gymnasier, vilket i sin tur kräver tilläggsfinansiering. Från skolornas och kommunernas håll har det funnits en oro över att man kommer att få ansvar för nya studenter med bristande studieförmåga och motivation.
Här är det viktigt att inte låta de praktiska utmaningarna skymma reformens samhälleliga betydelse. Den är nämligen ett klockrent exempel på en typ av välfärdssamhällstänkande som är både traditionellt i nordisk kontext och lyhört för dagens behov.
Ingen med någotsånär realistisk bild av den finländska arbetsmarknaden tänker sig i dag att det är helt ok att sluta skolan vid fyllda 16 år. De enklare jobb som inte kräver någon form av utbildning blir färre, och även om dem tävlar tonåringarna med studerande som jobbar deltid och vuxna med examen från andra och ibland tredje stadiet.
Vidare studier efter grundskolan är alltså en nödvändighet i dag, på samma sätt som en mobiltelefon och internetuppkoppling är det. Man kan överleva utan, men det är besvärligt och försämrar individens möjligheter att för egen del bidra till samhället.
De som trots nödvändigheten inte söker sig till, eller kommer in på, någon utbildning har i de allra flesta fall något problem som de behöver hjälp med att lösa. Det kan handla om inlärningssvårigheter, dåliga erfarenheter från grundskolan, psykisk ohälsa, långvarig sjukdom, missbruk, odiagnostiserad funktionsvariation, betungande ansvar för familjemedlemmar, eller en övergående svår familje- eller bostadssituation som tar för mycket energi.
Det kan också handla om att familjen inte har råd med de extra utgifter som de önskade studierna medför eller att man är rädd att man inte ska ha råd. För många löntagare med ett eller två barn framstår det som obegripligt att man inte skulle ha råd att satsa de 2 600 euro som studiematerialen för tre års gymnasiestudier beräknas kosta. Men för familjer som lever på utkomststöd, eller på annat sätt ur hand i mun, kan sådana summor vara avgörande. Även de familjerna är många och även deras barn behöver en utbildning.
Den förlängda läroplikten skapar ett nytt samhälleligt ansvar för att ungdomar inte slås ut från arbetsmarknaden innan de ens har kommit in. Avgiftsfriheten tar enkelt bort ett onödigt hinder.
Nu kan man förstås tänka sig att målet kunde nås på andra, billigare sätt. De man främst vill komma åt är ändå en minoritet av dem som går ut nian. Skulle det inte räcka att man sätter in mera stöd i grundskolan för elever som riskerar att bli utan vidare utbildning och ser till att alla de som inte har råd med kursmaterial får tillräckliga riktade bidrag?
Med den metoden skulle man säkert kunna hjälpa en del av dem som berörs. Men den valda vägen visar en djupare förståelse för, och tro på, välfärdsstaten som projekt och politiskt tänkesätt.
Välfärdsstaten är förvisso ett lapptäcke av olika politiska visioner, kompromisser och historiska avlagringar. Något som kännetecknar den nordiska välfärdsmodellen är ändå tanken om universella välfärdstjänster: att alla, oberoende av inkomster och förmögenhet, ska ha samma rätt till grundläggande nyttigheter som sjukvård, utbildning, äldreomsorg.
Om jag som medelinkomsttagare har tillgång till bra offentlig vård och skola motiverar det mig att betala skatt och rösta på partier som ser till att de här tjänsterna fortsätter att fungera. Om den offentliga vården blir så bristfällig att jag väljer privata alternativ, är det också troligt att jag börjar ifrågasätta min skattesats.
Ju mer man övergår från universella till (ekonomiskt) behovsprövade välfärdstjänster, desto mer rör man sig mot ett välgörenhetssamhälle, där de fattigas tillgång till grundläggande nyttigheter är en reflektion av de rikares välvilja.
Helt avgiftsfri utbildning på andra stadiet är ett starkt ställningstagande för ett universalistiskt tänkesätt. Din egen eller dina föräldrars betalförmåga ska helt enkelt inte ha någon betydelse för hur du planerar din utbildningsväg.
Den förlängda läroplikten är i sin tur ett utbildnings- och socialpolitiskt erkännande av en samhällelig förändring som redan har drabbat många av de nuvarande tonåringarnas lågutbildade föräldrar. Båda reformerna blir ännu viktigare under en period då arbetslösheten förväntas stiga.
Cori ”Coco” Gauff fick förmodligen en och annan i publiken på All England Club att sätta jordgubben i halsen. Bara 15 år gammal slog hon i somras ut världsstjärnan Venus Williams i Wimbledon. Det få visste då var att hon precis lyckats vinna en betydligt svårare match – den mot sig själv.
Tidigare i veckan gick tonårssensationen ut i branschtidningen Behind The Raquet och berättade att ett år innan bravaderna på det klassiska tennisgräset var hennes lust att lyfta racketen närmast obefintlig.
I de unga tonåren pekades Gauff ut som damtennisens nästa stora stjärna – och det blev till slut för mycket för henne.
– Hela tiden hade jag varit den yngsta att uppnå saker och det ledde till en hajp som jag inte önskade mig, säger hon.
Amerikanskan gick in i en depression.
– Jag kämpade med att reda ut om det verkligen var det här jag ville. Jag har alltid haft resultaten, så det var inte det, utan jag märkte bara att jag inte njöt av det jag älskar, skriver hon i Behind The Raquet.
Funderade på lång paus
Hon övervägde att ta ett årslångt uppehåll från tennisen.
– Att inte göra det var bevisligen rätt beslut, men det var nära att det inte skulle bli så. Jag var förvirrad. Det var många stunder jag satt och grät och hade såna tankar. Jag kom ur det starkare än någonsin.
– Jag insåg att jag var tvungen att börja spela för mig själv och inte för andra. Jag var riktigt deprimerad i ett år.
I sydvästra London kom glädjen tillbaka – och den här gången kunde hon hantera uppmärksamheten. Som 15-åring var Gauff den yngsta damspelaren hittills att kvala in till huvudturneringen. Redan i första omgången slog hon ut Venus Williams. Först när blivande vinnaren Simona Halep väntade i den fjärde omgången tog det stopp. Rumänskan vann i två raka set, 6–3, 6–3.
Vill inte bli jämförd
Gauff visade i såväl US Open (nådde tredje omgången) i höstas som i Australian Open (fjärde rundan) i januari att Wimbledon inte var en udda lyckträff. Dessutom vann hon WTA-titeln i österrikiska Linz och blev där den yngsta vinnaren på damtouren sedan 2004.
Inför Wimbledon var hon rankad 313 i världen – nu är hon nere på 52:a plats.
Men än vill hon inte bli jämförd med systrarna Venus och Serena Williams, två av damtennisens dominanter de senaste 20 åren – och som båda slog igenom i ung ålder.
– Jag är inte på deras nivå än. Det är inte rättvist mot systrarna Williams att de ska jämföras med någon som precis är på väg uppåt. Jag ser fortfarande på dem som mina idoler. Naturligtvis hoppas jag att nå dit där de är, men de är också två kvinnor som visat mig vägen och därför kan jag aldrig bli som någon av dem.
Hela tiden hade jag varit den yngsta att uppnå saker och det ledde till en hajp som jag inte önskade mig.