■ Essä: Coronakrisen visar att vår sårbarhet är gemensam

Coronakrisen omformar det möjligas horisont. Kan vi i dess spår bli bättre på att se varandras sårbarhet och osäkerhet som en gemensam angelägenhet? undrar filosofen Mio Lindman.

är i Åbo har måsarna börjat cirkla över ån, precis som varje vår. På kvällarna hörs deras skrin nästan i ensamt majestät. Glasskioskerna har öppnat men jag vet inte om de har några kunder. På gatorna är inget normalt, det mesta i vardagen har satts i gungning under coronakrisen. Skyltar som gör reklam för evenemang och nattklubbar ser ut att härstamma från en annan era.

Jag går in i butiken som ligger närmast mitt hus. Det är fortfarande ljust ute. Ett plexiglas fungerar som skyddsmur mellan mig och personen i kassan. Vissa av oss hastar hem för att ta itu med något som blivit ogjort under den allt mer uppluckrade arbetsdagen. Andra har ledigt efter att ha jobbat ute på sina arbetsplatser. Jag tar med mig mina varor och går hem. Det känns absurt, men också ett besök i mataffären påminner mig om att vi bokstavligen håller varandras liv i våra händer. Det påminner mig också om att våra utgångspunkter är olika – riskerna, vad vi utsätts för.

Samtidigt är vi beroende av varandra på ett mer påtagligt sätt än någonsin. Pandemin ställs vi gemensamt inför, och rädslorna är gemensamma oavsett på vilken sida av plexiglaset man står.

Vi har lärt oss att tala om behovet att plana ut Kurvan för att minimera antalet döda och skydda riskgrupper. Vi ser en omsorg om mänskligt liv som visar att ekonomiska intressen inte alltid kan gå först. Denna omsorg satte tonen för våren 2020: det är för att vi bryr oss om andra som vi stannar hemma, håller avstånden, går med på olika nivåer av nedstängning. Grannar hjälper varandra med att handla, man ringer vänner och släktingar för att kolla läget.

Det finns också en viss medvetenhet om att den finländska coronavardagen inte är enhetlig, att människor kämpar med väldigt olikartade problem just nu. Visst har också mindre positiva tendenser gjort sig påminda. Gliringar om butikshamstrare, en misstänksam stämning på gatorna, en ovilja att inse att också de som är friska måste ändra sitt sätt att leva. Men på det stora hela har det funnits ett samförstånd om att jag inte kan sätta mina egna intressen först. I synnerhet finns det ett gemensamt erkännande av den osäkerhet som sipprar in i tillvarons porer. Ingen av oss vet hur nästa månad ser ut.

Vårdarna vid fronten

I den här krisen är vi alla sårbara, även om omständigheterna ser olika ut. Det gäller inte minst i vårt förhållande till arbete och arbetsliv.

Den solidaritet som präglat den första kristiden verkar i Finland också omfatta hur vi jobbar. Folk som övergått till att jobba hemifrån uppmanar varandra att inte låta sig knockas av orimliga krav. Folk vill gärna ge sitt stöd åt lokala småföretagare, så att också dessa klarar av de kommande månaderna.

Framför allt har det funnits en förhöjd medvetenhet om det samhällsbärande arbetet. Alla vet vi ju nu vem som gör grovjobbet under coronakrisen, för vem ovissheten är tyngst att bära.

I det undantagstillstånd som råder har det till och med införts arbetsplikt. Människor applåderar på balkongerna för att hylla deras insatser. Andra ifrågasätter om det är tillräckligt att klappa: moraliskt erkännande påverkar inte lön, arbetsvillkor och tillgång till skyddsutrustning.

Det har varit värdefullt att också vårdarna själva kommit till tals, beskrivit sina upplevelser av att jobba i vården nu, och talat både om att vara behövd och om frustration över att insatserna ändå inte värderas högre vad gäller lönen.

Jag läser en intervju i Ilta-Sanomat med sjukskötaren Iida Salminen som arbetar på HUS intensivavdelning för coronasmittade. Hon berättar om svårigheten att ta pauser, skyddskläder som stramar och medvetenheten om att vara utsatt för risker – för en grundlön om 2 500 euro. När allt detta är över kommer det att finnas en mängd utbrända vårdare, säger hon.

Alla kan inte distansarbeta

Att coronakrisen påverkar människor på ojämlika vis har många påtalat. I Sverige har trångboddhet pekats ut som en av riskfaktorerna. Globalt sett är det förstås en oerhörd skillnad mellan stater som har ett nät av välfärd för alla, och länder där detta saknas.

Också i Finland fördelas riskerna ojämlikt. En del av befolkningen kan jobba hemifrån. Det innebär utan tvekan sina egna utmaningar, till exempel för föräldrar som dels ska göra sina jobb, dels se till att barnen gör sina skoluppgifter.

Men om ungefär en miljon människor numera säger sig kunna jobba på distans, är det en ännu större andel av befolkningen som inte kan göra det. De som arbetar i service- och vårdbranschen utsätts för smittorisk varje dag. Förutom kassapersonal, även busschaufförer, småbarnspedagoger, butiksbiträden, byggnadsarbetare, apotekspersonal, städare och många fler. Samtidigt utsätts många av dessa människor också för hot om permittering.

Inte heller alla som jobbar på distans har välbetalda yrken. De klassklyftor som nu kommer i dagen är på inget sätt entydiga. Ändå ska de inte fösas åt sidan. Som forskaren Mikko Jakonen formulerar saken i en artikel på Yle.fi (12.4): Det är dagens arbetarklass som utför servicearbetet i samhället.

Under coronakrisen är det, en

ligt Jakonen, framför allt medelklassen och de som jobbar hemifrån som uppmärksammats. Man kan invända att också andra branscher har lyfts fram, men visst är det ändå riktigt att diskussionen om hur coronakrisen påverkar framtidens arbetsliv fokuserat på ”kunskapsarbetarna” – digitalisering, distansarbete. De som jobbar i service- och vårdbranscherna förvandlas lätt till ”funktioner” som samhället visserligen behöver, men vars arbete ändå ofta glöms bort i blickarna mot framtiden.

Samtidigt är det hoppingivande att människor i de här branscherna nu påminner oss om att de inte låter sig förvandlas till anonyma funktioner.

För vissa är osäkerhet det normala

Hur produceras vår mat? Hur undviker vi att medicinerna tar slut? Vad händer om människor som jobbar i vården blir sjuka?

När allt stannar blir det tydligt vad som står på spel. Frågor om att tillgodose grundläggande behov har tagits upp i Finland med ett allvar jag inte stött på under min livstid. Ett krisläge kräver att vi sluter samman kring vad som behöver göras, samtidigt som de beroenderelationer som löper igenom vår vardag nu kommer upp på ytan.

Under tidigare kriser har man gjort allt för att återgå till ”det normala” så snart som möjligt. Nu hävdar allt fler att det inte finns något normaltillstånd att återgå till efter att restriktionerna lättats. När företagen nu hoppas på statens hjälp är det svårt att upprätthålla tanken om den fria och självständiga marknaden. Också klimatförändringarna påminner oss om att det normala sättet att leva inte fungerar.

Och vad med dem för vilka normalläget varit ett liv med visstidsjobb och otillräckliga inkomster? För en stor del av den finska befolkningen är denna osäkerhet sedan länge själva vardagen, ett permanent undantagstillstånd.

De som i olika bemärkelser påverkas av arbetsmarknadens osäkerhet – man brukar tala om det brokiga prekariatet – lever liv där framtiden är oviss, där man inte nödvändigtvis har semester, rätt till arbetshälsovård eller understöd om man blir utan jobb. Skyddsnätet har stora maskor. För denna grupp, som inte kan räkna med att ha en stabil utkomst under en längre tid, är det svårt att planera, att rota sig.

Prekariatets liv kräver ständig anpassning och flexibilitet. Det här gäller människor som jobbar på nollavtal, de som har korta kontrakt och vikariat, de som frilansar, de som är sysselsatta via personaluthyrningsföretag. Många egen- och småföretagare kan också räknas till dem som är sårbara på arbetsmarknaden, även under ”normala” förhållanden. Att pandemin har skakat om företagens verksamhet och tvingat många aktörer att ställa om sin verksamhet har vi blivit medvetna om nu, med restaurang-, bar- och kaféägarna, men också kulturbranschen, som de mest uppmärksammade exemplen.

Kan vi föreställa oss andras yrkesverklighet?

Den osäkra framtiden placerar hela världen i prekariatets sits. Hur påverkas inställningen till arbete överlag genom det? Blir det svårare att tänka att var och en är sin egen lyckas smed, att det blott och bart gäller att hitta sin nisch på arbetsmarknaden? Att arbetslösa har sig själva att skylla?

Under ekonomiska kriser har man ofta vädjat till vikten av gemensamma uppoffringar. Denna vädjan har i många fall fungerat som ideologi: storbolagens svåra tider jämställs med den vanliga sjuksköterskans eller byggnadsarbetarens, och alla antas göra uppoffringar för att få statens ekonomi på fötter igen.

Förhoppningsvis skulle pandemins medvetenhet om sårbarhet och osäkerhet göra att vi både kan och vill föreställa oss verkligheten för olika yrkesgrupper. Ett exempel man kan ta fasta på är sommarens säsongsarbetare i det finländska jordbruket, bland annat på jordgubbsplanteringar. Nu skrivs reportage om dessa säsongsarbetare, vars villkor och löner man tidigare inte haft så mycket insikt i.

Visst har saken också tagits upp i en lite tvivelaktig anda (skicka de arbetslösa till planteringarna!) och man kan tycka att det är yrvaket att först nu börja undra varför vissa former av arbete utförts av utländsk arbetskraft. Som politikbloggaren Saku Timonen skriver: För en timlön på nio euro får man det inte att gå runt i Finland, oavsett hur flitig man är.

Ändå urskiljer jag något positivt i denna diskussion: det är riktiga människors arbete som bär upp livsmedelskedjan. Låt oss intressera oss för vilka villkor som gäller här på samma sätt som i fråga om bärplockarna från Thailand häromåret.

Hopp vid horisonten

På sina håll har invanda ekonomiska tänkesätt nu utmanats. Förslaget om ett basinkomstliknande system (440 euro i månaden, är tanken) i det hårt drabbade Spanien är ett exempel (som visserligen också kritiserats). Där vill man hitta en mera stabil lösning för att hjälpa utsatta familjer.

Tysklands stöd till frilansare och småföretagare visar i sin tur en förståelse för att små aktörer är särskilt sårbara under en ekonomisk kris. I vårt eget land har man gjort det tillfälligt möjligt för företagare att erhålla arbetslöshetsunderstöd om inkomsterna uteblivit som en följd av pandemin. Fonder har gjort det möjligt för kulturarbetare att ansöka om ”coronapengar”. Ytterligare ett exempel är de delstater i USA där personer som definieras som ”emergency workers” erbjudits gratis eller billigare dagvård för barnen. Till ”emergency workers” räknar man här också de som jobbar i livsmedelsaffärer. Radikalt för att vara USA.

Det anmärkningsvärda är hur snabbt horisonten för vad som är möjligt förändrats. Den osäkerhet på arbetsmarknaden som tidigare behandlats som normal i ett krisläge – något som är individens eget ansvar att bemästra – ses nu på sina håll som något att gemensamt komma till rätta med. För att detta är för allas väl och ve.

Inte menar jag att det är något paradis som kommer att skjuta upp ur coronakrisen – tänk för all del på de stater som, likt Ungern, passar på att stifta auktoritära lagar. Det finns dock vissa initiativ som kan ses som spröda, försiktigt växande skott. När den ekonomiska krisen drar i gång på allvar behöver de näring, inte stampas ihjäl.

En ny solidaritet?

Osäkerheten eller flexibiliseringen på arbetsmarknaden har varit påtaglig i flera decennier, men tendensen har blivit starkare under 2010-talet i och med fenomen som plattformsekonomi och gråzoner mellan företagande och arbetsförhållanden.

Osäkerheten syns inte bara bland en begränsad grupp frilansare och visstidsjobbare i kulturbranschen. Också många som har ett fast jobb kan räkna med att situationen för det egna företaget, och därigenom för det egna jobbet, snabbt kan förändras. Det är rätt få i dag som inte alls känner av ekonomins (och teknologins!) snabba kast. Men trots att arbetsmarknadens avregleringar har förändrat det finländska arbetslivet på ett genomgripande sätt betraktas osäkerheten ändå ofta som den enskildes problem. Det finns ett tänjbart narrativ om att man klarar sig om man är ihärdig och vågar satsa. Att sårbarheten övervinns genom individuella strategier, att göra och hålla sig anställningsbar, eller bli företagare.

Men kanske kan vi i coronakrisens spår lära oss att bli bättre på att betrakta sårbarhet och osäkerhet som en gemensam angelägenhet och försöka utveckla strategier som värnar om dem som tar de hårdaste smällarna? Om det är något som coronakrisen övat oss i, är det väl just ett sådant tänkande, en sådan solidaritet?

Som den amerikanska essäisten Rebecca Solnit skriver i en essä i The Guardian den 7 april: När katastrofen slår till ser vi de strukturer som präglar våra liv (sociala, politiska, ekonomiska, ekologiska) tydligare än annars. ”We see what’s strong, what’s weak, what’s corrupt, what matters and what doesn’t.”

Låt oss se vilken bäring detta har på framtiden!