Viruset påverkar begravningarna och sorgearbetet
Coronapandemin gör att även begravningarna måste hållas i en liten krets. Restriktionerna innebär att etapperna i sorgeprocessen inte ser ut som vanligt. I stället för minnesstund avslutade Carita Antells anhöriga med ett glas sherry vid familjegraven.
– Man kände sig lite lurad, säger Stina Antell-Westerback.
– Att man inte fick ge den begravning som vi annars hade ordnat.
I början av mars dog hennes mor, Carita Antell, 96 år gammal. Hon var en utåtriktad person, och trots att alla vänner inte längre är i livet hade kanske ett fyrtiotal personer i normala fall deltagit i jordfästningen – bland dem gudbarn och släktingar.
Men i och med coronapandemin är knappt något som vanligt. Begravningen fick lov att ske i en liten krets och utan minnesstund. Det blev tio personer plus präst och kantor. Stina Antell-Westerback med syskon fick rum men inte alla barnbarn.
Det hon känner frustration över är coronaviruset, inte restriktionerna. Dem är det enligt henne självklart att följa.
Nu gjorde man till exempel så att kantorn spelade ett längre musikstycke på slutet då några av gästerna gick ut, medan andra nära familjemedlemmar i stället kom in för en sista blomsterhälsning.
Stina Antell-Westerback säger att det kändes viktigt att ordna en ”fullgod begravning” trots att deltagarna var så få. Det var psalmer, programblad och en sångerska, som fick räknas in i gästantalet.
Datumet valdes som en liten gliring till ödet – den 1 april.
Oklara direktiv i början
”Jordfästningen har ägt rum i närvaro av de närmaste”, och liknande formuleringar har de senaste veckorna förekommit allt oftare i dödsannonserna.
Sedan undantagsförhållandena i mitten av mars gäller att högst tio personer får samlas.
Efter ett uttalande av statsminister Sanna Marin tolkades det här på vissa håll mycket strikt till en början för begravningarnas del. Senare förtydligade biskoparna i evangelisklutherska kyrkan sina anvisningar, efter diskussion med ministerier och myndigheter: Utgångspunkten
är tio personer, men det är tilllåtet för de allra närmaste att delta även om det innebär att fler än tio är på plats samtidigt.
I antalet behöver inte präst och kantor ingå, däremot övrig personal och bärare.
– Det skulle ha varit lämpligt för samtliga parter om det hade funnits klara och tydliga direktiv från början att följa, säger Mikael Wilén som är vd på Krematoriestiftelsen som driver Sandudds krematorium i Helsingfors.
Anhörigas ansvar betonas
Wilén berättar att personalen ibland har fått diskutera med anhöriga om att antalet gäster gärna borde vara färre än planerat, men att omkring tio har gått bra i de flesta fall. I sista hand är det enligt honom prästen som avgör, och hen kan styras av riktlinjer från den egna församlingen. Därför förekommer det varierande praxis.
Risto Lehto, som är chef för begravningsverksamheten vid Helsingfors kyrkliga samhällighet, betonar de anhörigas ansvar. Vaktmästarna kommer inte att agera poliser och räknar inte begravningsgästerna, säger han.
– Avsikten är att skydda de anhöriga och vår personal som dagligen möter väldigt många människor.
Möten är väldigt viktiga för kyrkan och på begravningsplatserna, men nu måste det ske i mindre grupper.
Sista önskan
Somliga anhöriga reagerar på situationen med en aning ilska, andra med en gnutta ironi, berättar Marika Forsberg-Heinonen på begravningsbyrån Armas Borg.
Det finns de som är rädda för att kyrkan kommer att kännas tom med få gäster, men samtidigt har många tackat personalen efteråt och konstaterat att det blev en lyckad begravning – trots allt.
En möjlighet är att ordna en större minnesstund senare, kanske i samband med urnnedsättningen, om virusläget då skulle vara bättre.
– En del har upplevt att de vill göra så, medan andra är rädda för att såren kanske rivs upp igen, säger Forsberg-Heinonen.
För Carita Antells anhöriga blir det urnnedsättning så fort det är möjligt. Till sommaren hoppas Stina Antell-Westerback att det ska gå att ordna en minnesstund på släktgården.
Och redan i samband med jordfästningen höll de allra närmaste en liten tillställning. Antell-Westerback kom ihåg det löfte modern själv gett sin svärmor en gång.
– Hon lovade farmor att man inte ska behöva gå hem direkt efter jordfästningen utan att det ska bli en mottagning efteråt.
Det tolkar Antell-Westerback som mamma Caritas egen önskan, och resonerade att det skulle vara att gå emot hennes sista vilja att inte ordna något alls. Eftersom inga restauranger längre höll öppet tog de den flaska sherry som mamman hade lämnat efter sig och drack ett litet glas eller en kopp kaffe vid familjegraven.
– Vi pratade som man gör på en minnesstund. Först är man ledsen under jordfästningen, sen minns man och efter det känner man sig gladare. Jag tror att man behöver det.
Skålen höjdes med kristallglas och det är något som Antell-Westerback upplevde som viktigt överlag: att de genomförde allt utan förenklingar.
– På något sätt kändes det lite futtigt att alla som ville inte fick komma. Men vi gjorde ingenting enklare utan precis på samma sätt som vi annars skulle ha gjort. På det sättet kändes det bra ändå.
Beredskap om dödsfallen ökar
Risto Lehto säger sig ha blivit positivt överraskad över hur fint anhöriga har tänkt ut olika lösningar och också beaktat gäster som på grund av sin ålder hör till riskgruppen.
Somliga kanske väljer jordfästning ute, vilket sällan längre sker i Finland men som också biskoparna i evangelisk-lutherska kyrkan nu rekommenderar vid kistbegravning.
Ett alternativ är också att kremeringen görs nu och jordfästningen hålls senare, då vid urnan i stället för vid kistan. Det här är en annan ordning än den normala och kan kräva specialtillstånd av församlingen men är ett alternativ som förs fram. Däremot är det inte önskvärt att vänta med kremering eller jordfästning vid kistbegravning på grund av att det är brist på plats i bårhusen.
Enligt Risto Lehto handlar det också om att säkerställa beredskapen inom begravningsväsendet för att ta hand om fler, om antalet dödsfall i covid-19 ökar. Än så länge har epidemin enligt honom inte orsakat fler begravningar.
I krematoriet i Sandudd säger Mikael Wilén däremot att man har mer arbete än normalt den här tiden. Det handlar om dödsfall i A-viruset som också härjar, men dessutom om att fler har valt kremering i en snabbare takt. Kremeringarna på grund av covid-19 har hittills varit en handfull.
Det har varit en hel del tal om möjligheten att strömma eller filma begravningar så att de som inte har fått plats kan ta del av dem. I en del begravningskapell i Helsingfors har man installerat ställningar för telefon eller kamera, men i någon större omfattning har de inte använts enligt Risto Lehto.
För många känns möjligheten främmande, menar Marika Forsberg-Heinonen på Armas Borg.
Centrala ritualer uteblir
Hur påverkas då sorgeprocessen för alla dem som inte kan ta avsked på det sätt som vi är vana vid?
Risto Lehto har lång erfarenhet av begravningsverksamhet och säger att skillnaden från det vanliga onekligen är stor.
– I den finska sorgen och döden är vi vana vid att dela och ta del. Den möjligheten är nu begränsad.
Han frågar sig ändå om det kan göra att de anhöriga inte lämnas ensamma efter begravningen som ofta ses som ett avslut. Kanske folk nu håller kontakt och minns under en längre tid?
– Eller blir de sörjande mer ensamma nu, till exempel de äldre som inte kan ta emot besök?
Inom både judisk och muslimsk tradition är tvagning och svepning av den avlidna centrala element vid begravning. De kan inte genomföras nu.
Gideon Miramo är hedersordförande för begravningssällskapet Chewre Kadisha vid Helsingfors judiska församling. Han har varit med i verksamheten i nästan femtio år, och säger att han upplever det som tung att viktiga religiösa ritualer uteblir.
Samtidigt betonar han att det är ännu svårare för de anhöriga som inte kan vara delaktiga i processen så som de i normalfall är.
– Visst lämnar det sannolikt djupa spår om man inte kan ta avsked på det sätt man brukar, säger Maria Hattunen, som är informatör vid Finlands ortodoxa kyrka.
❞ På något sätt kändes det lite futtigt att alla som ville inte fick komma. Men vi gjorde ingenting enklare utan precis på samma sätt som vi annars skulle ha gjort. På det sättet kändes det bra ändå. Stina Antell-Westerback