Svalbard lockar folk från hela världen
Med 53 nationaliteter på knappt 3 000 invånare är Svalbard mitt i Norra ishavet en väldigt internationell plats. Men nu vill Norges regering göra Svalbard mer norskt.
År 2015 skrev Peter Betlem ”världens mest avlägsna universitet” i Googles sökfält. Betlem, nederländsk medborgare uppvuxen i Östafrika, hade haft ett tungt år då han bland annat på nära håll upplevt ett terrordåd i Kenya. Han ville byta studieinriktning och komma långt bort från allt.
– Universitetscentret på Svalbard hade en arktisk säkerhetskurs där man skulle få lära sig att skjuta och att använda pyroteknik för att skrämma bort isbjörnar. Jag tänkte: Vem vill inte lära sig att skrämma bort isbjörnar?
När han anlände till ögruppen halvvägs mellan Nordnorge och Nordpolen slog det honom hur ickeeuropeisk platsen var. Enligt Peter Betlem liknar Svalbard Afrika. Han känner sig mer hemma här än i till exempel Nederländerna, där han upplever att människor kan vara spända och tråkiga.
– Folk på Svalbard lever mer från dag till dag och går ut mycket i stället för att sitta i sina hem.
Kyla, laviner, snöstormar, sprickor i glaciären och isbjörnar – att vara ute i naturen på Svalbard är förknippat med flera faror. Men Betlem gillar att myndigheterna inte reglerar allt, utan att invånarna förväntas ta eget ansvar.
– Svalbard är inget välfärdssamhälle, utan alla som kan försörja sig själva får komma hit, oavsett nationalitet. Och skatterna är låga.
I dag är Peter Betlem doktorand i geologi och forskar i koldioxidlagring. Han gillar den nästan fyra månader långa mörkertiden då solen inte går upp över horisonten, men hans favoritdag är ändå den 8 mars då solen återvänder till Longyearbyen. Då samlas hundratals stadsbor för att hälsa de första solstrålarna som tittar fram mellan bergen.
Seglade till Svalbard
Universitetet var inkörsporten till Svalbard även för kanadensiska Karolina Paquin. Hon gjorde en masterutbildning i Tromsö och fältarbete på Svalbard år 2012.
– Min första upplevelse var att det här är en magisk plats, så annorlunda från allt jag sett. Landskapet är storslaget.
Efter studierna stannade hon i Tromsö för att söka jobb i Norge, men utan resultat. Hennes visum var nära att gå ut och i väntan på resan tillbaka hem till Montréal promenerade seglingsintresserade Paquin i hamnen i Tromsö. Hon såg en särskilt fin segelbåt och började prata med människorna ombord. Det visade sig att de skulle segla till Svalbard, och erbjöd Paquin att följa med som besättningsmedlem.
– Den seglingen förändrade mitt liv. Jag fick se den vilda, hårda, ovälkomnande kustlinjen torna upp sig framför mig. Det är ett så vackert sätt att anlända till Svalbard, samma sätt som Barentsz anlände (holländaren Willem Barentsz som upp
täckte Svalbard 1596, reds. anm.).
Det visade sig att de andra på segelbåten var företagare från Longyearbyen. Efter att ha sett hur Paquin klarade arbetet ombord, utan att bli sjösjuk i en vind på 26 m/s, erbjöd de henne ett sommarjobb på Svalbard. Hon gjorde olika jobb inom turismen innan hon fick ett kvalificerat arbete som operationsingenjör på satellitcentret KSAT.
På Svalbard träffade Karolina Paquin sin brittiska sambo. Paret har adopterat en pensionerad slädhund och köpt en stuga 15 minuters snöskoterfärd från Longyearbyen. Där hade de nyligen besök av isbjörn – hennes sambo lyckades skrämma bort den genom att ropa högt.
Paquin är väletablerad på Svalbard, men hon har också fått känna av de negativa sidorna med att bo i Arktis. Hon säger att många upplever att det blir tuffare efter ett par år, när man inte längre är nykär i platsen.
– Longyearbyen ligger i en liten, klaustrofobisk dal. Vill man gå på vandring tar det lång tid att komma till intressanta ställen. Och man måste alltid vara på sin vakt och bära gevär.
“Ses som ett problem”
Människor från 53 olika länder, från alla kontinenter, bor på Svalbard. Cirka två tredjedelar av de boende i huvudstaden Longyearbyen och drygt hälften på hela Svalbard är norrmän.
Andelen norrmän har sjunkit när gruvor lagts ned och turismen blivit den viktigaste näringen. Den norska regeringens uttalade målsättning är att återigen öka norskandelen. Svalbard är en strategiskt viktig plats i kampen om de arktiska resurserna och Norge vill visa tydlig närvaro. Man har bland annat etablerat en folkhögskola, där undervisningen till skillnad från universitetet är på norska. Samtidigt vill Norge hålla det totala invånarantalet nere. Därför får nya hus inte byggas på tomma platser i Longyearbyen, trots den rådande bostadsbristen.
Karolina Paquin upplever att den allmänna opinionen svängt de senaste åren.
– Vi brukade vara stolta över att vara ett multinationellt samhälle, men det verkar inte längre vara en källa till stolthet. Jag upplever att vi som kommer från andra länder ses som ett problem.
Både hon och Peter Betlem nämner att varken staten eller kommunen ordnar kurser i norska för invånare. Samtidigt förväntas man kunna bra norska för att passa in.
Ingen har ensamrätt
Norska Hilde Henningsen har bott på Svalbard sedan 1988. Hon är lärare på Longyearbyens skola och är med och driver ett familjeföretag inom turism och transport. Mängden nationaliteter och kulturer har ökat stort under hennes trettio år på ön.
– Jag var med och tog emot de första eleverna som inte hade norska
Svalbard är inget välfärdssamhälle, utan alla som kan försörja sig själva får komma hit, oavsett nationalitet.
som modersmål. I dag har hälften av eleverna i första klass ett annat modersmål, berättar hon.
Henningsen anser att det är naturligt att Norge vill ha en viss andel norrmän på Svalbard; det är ett norskt samhälle. Samtidigt tillåter Svalbardtraktaten människor från andra länder att bo och arbeta på Svalbard. Hon kallar Longyearbyen en dynamisk smältdegel, där människor kommer och går och instabilitet är det normala.
– Samhället är alla de som uppehåller sig på ön vid en viss tidpunkt. Det är viktigt för mig. När det kommer nya kolleger och grannar säger jag till mig själv att jag inte har någon ensamrätt till sanningen om Longyearbyen.
Samtidigt önskar hon att de som är nya på Svalbard är villiga att lyssna på dem som bott där längre.
Tidigare var Longyearbyen ett samhälle byggt kring kolgruvorna. Nu har nästan hela gruvnäringen lagts ned, av klimat- och ekonomiska skäl. Hilde Henningsen hör till de många lokalbor som anser att nedläggningen skedde för snabbt, utan att man tänkt igenom vad man ska göra i stället. Turismen har blivit den viktigaste näringen och coronakrisen visar hur sårbar en sådan ekonomi är.
För Hilde Henningsen är Svalbard hemma, den plats där hon bott längst tid i sitt liv, där hon hittat kärleken, bildat familj och etablerat sig i arbetslivet.
– Det bästa med Svalbard är, med ett ord: kontrasterna. Det är ett litet men öppet samhälle med direktkontakt till den stora världen. Och det är naturen med sin skönhet, brutalitet, möjligheter och begränsningar.