Jane Austens tid är nu
Allmänt kända, åtminstone från film och tv, är Austens språkliga briljans och sociala skarpsyn. Men att hon för 200 år sedan förebådade dagens miljökris, materialism och nyliberalism – åtminstone i marginalen – är förbluffande.
Karantänen välsignar en med tid för olästa eller glömda böcker. Jag plockar den av mig försummade Jane Austen från hyllan – och överraskas. Den talar till mitt bokhjärta, men också till min ekonomhjärna.
Allmänt kända, åtminstone från film och tv, är Austens språkliga briljans och sociala skarpsyn. Men att hon för 200 år sedan förebådade dagens miljökris, materialism och nyliberalism – åtminstone i marginalen – är förbluffande.
Det är Förnuft och känsla (1811) jag läser. ”Kärleksroman” säger Google. Javisst, men mycket mera. Pengar eller kärlek? Banalt, men djupare än så. Frågan förnuft och/ eller känsla bär långt vidare.
Först till de två systrarna, som sinnebilder för boktitelns två substantiv. Jag måste referera själv, för jag har ingen svensk upplaga.
Den äldre, Elinor, har förståndets styrka och omdömets kyla. Hon har ett gott hjärta och starka känslor,
men hon vet att kontrollera dem.
Lillasyster Marianne är också förnuftig och smart, men hon är otålig i allt. Hennes glädje och hennes sorg saknar måtta. Hon är allt annat än reflekterande.
Detta är stereotyperna. Romanen skulle vara platt om inte personligheterna, i samspel med miljön, vore kittlande intrikata, ”ett delat själv”.
För den praktiska Elinor är en ros något karikerat en planta, för Marianne ett blomster. Vetenskapligt sett finns inga blommor, bara växter. Det är konsten och litteraturen som gör dem till blommor. Detta accepterar Elinor som ”fantasi”, men för henne är naturen inte samma återspegling av hennes inre landskap som för Marianne.
Skillnaden kommer fram i deras syn på sin halvbror John Dashwood, ”ett bra exempel på de dumdryga, själviska och dumma människor som kan lyckas i samhället”. Han fäller gamla valnötsträd för att bygga ett växthus. Kommer någon att tänka på regnskogar och cellulosafabriker? Växthuset är det kristallpalats som Dostojevskij såg i London 1862 (Anteckningar från ett källarhål).
Austen använder sparsamt adjektiv för att beskriva människor; hon låter dem avslöja sig själva genom deras sätt att tala. Hon låter Robert Ferrars tycka att en person är ”värdefull” bara om hennes ”hus, hennes livsstil med mera skvallrar om en ytterst god inkomst”.
Edward Ferrars i sin tur talar mera om nytta än om naturens skönhet, för honom är ingenting pittoreskt, han ser ”smuts” i tavlor. För Elinor är fallande löv bara skräp medan de hos den yngre systern är bilder och symboler som väcker djupa känslor. Marianne blir sjuk av sin känslighet. Samtidigt finns det många människor som saknar ett inre liv, utan att de skulle lida av det eller det vore klandervärt.
Jane Austen skriver under de år kring sekelskiftet 1800 då upplysningen övergår i romantiken. I företalet till den bok jag läser citerar Tony Tanner John Stuart Mills syn på de franska upplysnings- och förnuftsfilosofernas tro på att moralen är djupare rotad i den mänskliga naturen än den är. De inbillar sig att den är utom räckhåll för oberäkneliga yttre inflytanden.
Austen tar upp den fråga som avgör hurdant samhälle vi lever i. Den euforiska känslan av frihet ställd mot nödvändigheten av kontroll. Tanner skriver att de två systrarna inte representerar någon simpel dualism, men ”projicerar en grundläggande tudelning eller klyfta i samhället som Jane Austen såg den, och som vi kanske anar den”.
Tanner anser att det är ett genomgående drag hos Austen att ifrågasätta människans fortgående nedkörning av den orörda naturen, och att det krävs mycket för att rättfärdiga förstörelsen. En Greta Thunberg av sin tid?
Den franska revolutionen och Napoleonkrigens fasor sopade under en kort tid bort många av de observationer och åsikter som den rationella upplysningen hade byggt på. Står vi i dag, efter en ny katastrof, inför samma omvärdering?