Att angripa lungor
Vi har nu alla fått lära oss hur lömsk covid-19 är och hur coronaviruset går tillväga. Det blöter ner lungorna och drunkning inträder. Lungors värv är att ventilera, och hindras de i sitt syfte går det illa. Så är det för individer, men också i större skala. Ställvis har individer i mängd aggregerat sig till städer. Sådana människoförklumpningar behöver också lungor för sin andning. Till den uppgiften lämnar städer visligen här och där lite mark utan hus på. Parker kallas det.
I dag anser sig stora städer vara i framkant när det gäller framtiden. De tycker sig kunna agera mer smidigt och kreativt än länder kan. Riktigt på hugget är Helsingfors, som vill vara världens bäst fungerande stad. Och visst har städer ofta det väl förspänt. Ni minns kanske Dumboms leverne, upptecknat av skalden Johan Henric Kellgren på 1780-talet. Salig Dumbom var tagen av ”hur väl försynens nåd reglerat, / som floder över allt placerat / där stora städer stryka fram”.
Han kunde också ha prisat försynen för att i städer ha lämnat vissa marker / tomma: man får rum för parker.
Helsingfors har det klent beställt med floder. Hav finns här, och fina parker. I parkerna har man förlagt viktiga organ, exempelvis stadens lungor och själ. En park sträcker sig från Tölöviken upp till Lappland, så den får heta Finlandiaparken. Vid Gamla kyrkan finns en pestpark, här och var försedd med historisk text som just nu känns märkligt varnande. Och en av stadens finaste och mest mångsidiga parker – backig, med rara arter och otuktad strand – finns vid Lappviken och är under attack.
Bland stadens lungor har denna park angripits förr. Mentalsjukhuset – en av Carl Ludvig Engels bäst bibehållna urbana skapelser – blev klart 1841. Det låg då gott och väl utanför staden, med fri yta runt omkring. Med åren har dess park krympts ned till en tredjedel. Nu har glada byggare ritat in ett hotell vid parkens gräns mot Gräsviken. Själva sjukhuskomplexet föreslås inhysa bland annat ett vandrarhem och Moomin Characters med tillhörigt museum. Hotellprojektet ska inte minst hjälpa till att skapa medel för de kostnader en renovering av Engels komplex medför. Dock lär byggnaden strukturellt vara i gott skick, så priset torde kunna relateras till vad man gör i den.
Just nu gör man stor nytta där, i lokalerna sådana som de är. Där är ett brett spektrum av skapande verksamheter inrymda, syftande till sinnets välmående. Framför allt görs det nytta på samma psykvårdsgebit som Lappviken byggdes för, dock numera preventivt, för att främja psykisk hälsa snarare än städa undan psykisk ohälsa. Platsens minne är långt och tungt. Lappvikens dårvårdsanstalt hette stället, med tidens raka språkbruk, på den tid då Josef Julius Wecksell förvarades där, från 1865. I fyrtiotvå års tid satt han och stirrade framför sig. Sedan dog han helt och bars bort.
Särskilt långt bort bars han inte. Han ligger under en reslig mörk sten på Sandudds begravningsplats, knappt en halv kilometer från det gamla boendet. På Lappvikens Mental Museum påminns man om andra interner, bland dem Aleksis Kivi. Om ett tänkt men möjligt möte där mellan de två 1871 skrev Ilpo Tuomarila 1984 en pjäs, Yössä Gehennan. Många andra har också vässat pennan. Det finns en stark kontinuitet av historia och minne i denna del av staden. Undra på det, länge fanns där bara detta: när hamnbanan, numera Banan, schaktades fram ur berget på 1890-talet fanns väster om det sydgående spåret bara begravningsplats och sjukhus.
Strängt taget kan man se hela detta hörn av Helsingfors som en temapark, och freda det som sådant. Det har så länge varit vigt åt friden, själens frid och dödens, att frid finns att andas in där. Också en plats kan fungera som immateriellt kulturarv.
”Lappviken har så länge varit vigt åt friden, själens frid och dödens, att frid finns att andas in där.”