Päts orealistiska finsk-estniska union
Kostantin Päts lät förstå att Finlands politik bestämdes av de svenskspråkiga, vilkas inflytande på kulturen och familjelivet var mycket större än tyskarnas i Estland. Päts bitterhet bottnade i att Finland förkastade randstatspolitiken.
FACKLITTERATUR
Seppo Zetterberg
Kaksoisvaltion haaveilija. Konstantin Päts ja Suomi. Docendo 2020, 315 sidor
Såsom titeln på Seppo Zetterbergs nya bok antyder behandlar boken idén om en finsk-estnisk union, som framkastades av Konstantin Päts, Estlands starke man under den första självständighetsperioden. Det gör den på ett förtjänstfullt sätt, men boken behandlar framför allt relationerna mellan Finland och Estland med detaljerade skildringar av statsöverhuvudenas besök samt också Estlands politiska utveckling mellan de två världskrigen.
Päts dubbelstatsidé framfördes egentligen bara i början och i slutet av Estlands självständighet under förhållanden, då knappast någon i Finland kunde ta förslaget på allvar och knappast någon i Estland heller betraktade den som realistisk. I april 1918, då Päts ledde en underjordisk estnisk regering under den tyska ockupationen och inbördeskriget ännu rasade i Finland, försökte esterna få unionsplanen vidarebefordrad till den finländska vita regeringen genom Carl Enckell, som var de vitas likaså underjordiska representant i det bolsjevikiska Petrograd.
Ännu 1919 under Estlands frihetskrig, där finska frivilliga deltog, var Päts aktiv i frågan. I Finland var reaktionen försiktig eller avvisande, men det fanns också sådana som ansåg att en finsk-estnisk union kunde vara en del av det hägrande StorFinland.
I juli 1940, då Estland redan ockuperats av sovjetiska trupper och Päts själv några dagar senare skulle deporteras till Sovjetunionen, skrev den avgångne presidenten det som senare påstods vara hans ”politiska testamente” och som innehöll idén om att Estland skulle förenas med Finland i en förbundsstat. Den skulle ha ett gemensamt statsöverhuvud, helst en kung, ett gemensamt försvar, gemensam utrikespolitik, ekonomisk politik och valuta.
Brevet
Unionen skulle förverkligas vid uppbyggnaden av det ”nya Europa”. Vad han menade med det spekulerar Zetterberg inte i, men Päts trodde att Tyskland till slut skulle besegra Sovjetunionen och tänkte sig kanske en finsk-estnisk union inom ramen för nazisternas ”Neuordnung Europas”.
Det brev som innehöll Päts förslag fördes till Finlands sändebud P.J. Hynninen, som skickade det vidare till utrikesminister Rolf Witting i Helsingfors. Vad Witting gjorde med förslaget framgår inte av Zetterbergs bok. Knappast någonting. Kopior av brevet spreds av estniska diplomater, men till exempel tidigare Moskvasändebudet August Rei, som lyckats fly till Stockholm, betecknade det som ett prov på ”politisk analfabetism”, en träffande karakteristik.
1964 publicerades brevet i Stockholm, men dess äkthet betvivlades. Först 1992 hittades originalet i savolaxiska studentnationens arkiv i Helsingfors universitets bibliotek (nuvarande Nationalbiblioteket).
Genast efter Finlands självständighetsförklaring i december 1917 uttalade sig Svinhufvud positivt om en finländsk-estnisk union, men annars var det få i Finland som hade någon åsikt, vare sig 1918–1919, 1940 eller senare.
I dagens Estland tycks frågan ha diskuterats, eftersom förre Helsingforsambassadören Jaak Jõerüüt ser anledning att ta avstånd från tanken i sin memoarbok (2018) om sin ambassadörstid. Jõerüüt hävdar att en sådan union skulle innebära slutet för det estniska språket.
Språkpolitik och statskupp
Det är anmärkningsvärt hur mycket språkpolitik som blandades in i de finländsk-estniska relationerna på 1920- och 1930-talet, i synnerhet från estnisk sida. Den estniska ledningen var svartsjuk på Finlands skandinaviska orientering, som man ansåg skedde på bekostnad av relationerna till Estland.
Till och med Jaan Tõnisson, som i motsats till Päts företrädde en liberal politik, skrev i sin tidning Postimees 1929 om finlandssvenskarnas ”kortsynta orientering mot Skandinavien”.
Päts å sin sida lät förstå att Finlands politik bestämdes av de svenskspråkiga, vilkas inflytande på kulturen och familjelivet var mycket större än tyskarnas i Estland. Tõnissons och Päts bitterhet bottnade i att Finland förkastade randstatspolitiken, alltså ett säkerhetspolitiskt samarbete med de baltiska staterna och Polen.
Relationerna mellan Finland och Estland nådde enligt Zetterberg ett bottenläge efter Päts statskupp 1934. Zetterberg förklarar inte närmare hur det yttrade sig men citerar Finlands sändebud P.J. Hynninen, som i sin rapport konstaterade att man i finländska tidningar publicerat nyheter och åsikter, där den goda viljan och förståelsen för grannens förhållanden saknades.
Vapserna
Ändå var de finländska tidningarnas och politikernas inställning till Päts kupp förvånansvärt positiv. Päts motiverade kuppen i mars 1934 med att det närmast fascistiska frihetskrigsveteranernas parti, de så kallade vapserna, planerade en statskupp, som stävjades på det sättet.
Den förklaringen gick hem hos både liberaler (Helsingin Sanomat) och socialdemokrater (Suomen Sosialidemokraatti) i Finland trots att det aldrig framfördes bevis för att vapserna faktiskt planerade en kupp.
Allt tydde på att vapserna skulle vinna följande val, som skulle ha ordnats i maj samma år. Varför skulle de då behöva ta makten genom en kupp, undrade Erkki Tuomioja i sin Tõnisson-biografi. Zetterberg diskuterar inte den aspekten.
Undantagstillstånd utlystes för sex månader, vapsernas parti förbjöds och dess ledare fängslades, all politisk verksamhet förbjöds. I Finland kritiserades kuppen av Samlingspartiets Uusi Suomi och det högerradikala IKL-organet Ajan Suunta, som sympatiserade med vapserna. Sedan förlängdes undantagstillståndet, de politiska partierna förbjöds och Tõnissons Postimees övertogs av staten.
Det medförde att en del av de tidigare okritiska finländska tidningarna intog en kritisk hållning, åtminstone socialdemokraternas huvudorgan. 1937 godkändes en ny grundlag, som fortfarande var odemokratisk. Diktaturen mildrades något i slutet av 1930-talet, men Päts auktoritära styre fortgick i själva verket till den sovjetiska ockupationen.
Päts dubbelstatsidé framfördes egentligen bara i början och i slutet av Estlands självständighet under förhållanden, då knappast någon i Finland kunde ta förslaget på allvar och knappast någon i Estland heller betraktade den som realistisk.