Konst på film kräver lögner

”Jag bävar inför den kommande Tove Jansson-filmen: här ska en verklig människa än en gång marknadsföras som en Kvinna och en Banbrytare vars kärleksliv är nyckeln till konstnärskapet.”

Jag har en elak och orealistisk dagdröm. I den måste varje filmskapare som önskar göra en biografisk film – en så kallad biopic – ansöka om lov av ett nationellt råd som skulle dela ut ett tillstånd var femte år eller så.

En så mycket bättre värld vi skulle leva i om denna helt oacceptabla och diktatoriska tankelek skulle vara verklig: inga flera svulstiga styggelser där verkliga människors levnadsberättelser kokas ner till sirapsdrypande filmer! Inga fler skådespelare med symmetriska ansikten och nätta drag som visar sitt oerhörda mod genom att limma på sig plastnäsor eller lösögonbryn! Och framför allt: så mycket inbesparad tid och energi som kunde kanaliseras i något mer kreativt.

Biopics fascinerar mig eftersom filmerna i genren nästan undantagslöst är dåliga. Men då en dålig fiktiv film i alla fall kan ha ett nöjesvärde, är en biopic alltid en produkt som förenklar och banaliserar en verklig persons liv.

Uppenbarligen svarar utbudet mot en efterfrågan som finns. Men det gör inte glorifiering av rasister som Winston Churchill eller fjäskande beskrivningar av tomma överklassliv à la Grace Kelly mindre motbjudande.

Bland biopics kan de som lyfter fram konstnärer kanske ses som mindre problematiska – de handlar ju om konst och lidelse! Ändå skulle de också elimineras, om min dagdröms jury fick bestämma. Det går inte att säga något betydelsefullt om konst på film utan att helt överge anspråken på sanningsenlighet. Nyckeln till att Hasse och Tages Picassos äventyr har ett bestående konstnärligt värde finns i filmens undertitel – ”Tusen kärleksfulla lögner”.

Verklighetsbaserade biografiska filmer över konstnärer ter sig däremot respektlösa eftersom de försöker att klämma in ett liv i en narrativ mall. Gång på gång är det samma sak: vi ska oja oss och voja oss över någon stackars konstnärs motgångar som alltid presenteras enligt exakt samma formel. De är för vackra och sköra för livet, dessa eteriska väsen som helt enkelt inte kan sluta skapa! Alternativt är de genier eller i största allmänhet storslagna människor. Det förenklas, paketeras, banaliseras.

Trots att jag arbetar med konst och kultur har jag av den här orsaken svårt att se också de mest relevanta biografiska filmerna om konstnärer. Jag vill inte se en manlig regissörs film där en vän och finskspråkig Helene Schjerbeck darrar av lusta för en mustaschprydd gosse. Och jag bävar inför den kommande Tove Janssonfilmen: här ska en verklig människa än en gång marknadsföras som en Kvinna och en Banbrytare vars kärleksliv är nyckeln till konstnärskapet.

Det finns många exempel på vilka otroliga resultat som kan nås när man gör film om konst med fiktion och fantasi som verktyg. Det ligger nära till hands att nämna Andrej Tarkovskijs historiska drama om ikonmålaren Andrej Rubljov (1966), men det är kanske en smula orättvist att kräva att alla filmer om konst borde leva upp till ett mästerverk som brukar placera sig högt på finkulturella listor över världens bästa filmer.

En mer lämplig och modern film att lyfta fram är Lech Majewskis The Mill and The Cross (2011) om Pieter Brueghel den äldres målning Kavalleriets procession från 1564. Här skjutsas tittaren in i både ett konstverk och en konstnärs hjärna. Allt i filmen är fiktion och fantasi, drömlikt och underligt, men Brueghel ter sig långt mer tredimensionell än pappersdockorna i klichétyngda biopics. I Majewskis stela kulisser och strama metaforer finns mer liv än i de mest omsorgsfullt gjorda biografier.