Att prata om relationer och att förstå dem hör vuxna relationer till, men barndomsrelationer är sprungna ur en rätt ordlös gemenskap.
– Jag gillar inte den finländska traditionen där man sitter i klassrummet, läraren ställer frågor och ingen vågar svara, säger Hanna Ylöstalo. I debutromanen Silver och i podden Samtal med vänner undersöker hon hur samtal kring litteratur uppstår.
Hanna Ylöstalo skriver om relationer i sin debut.
Att skriva en roman var inte nog. I samband med utgivningen av debuten Silver ville litteraturvetaren och poddaren Hanna Ylöstalo pröva på något nytt. Tillsammans med illustratören Anna Salmi, som formgivit hennes bokomslag, och musikern Vera Horn, skapade hon en animerad kortfilmsserie i sex delar på Instagram.
– Jag har funderat mycket på hur man kan utnyttja sociala medier för att puffa in en person i en berättelse. Det är också ett försök att råda bot på diskussionen om att unga inte läser, ett nytt sätt att ”göra” litteratur på.
Hanna Ylöstalos debutroman handlar om flickkvinnan Silver som lämnar sin hemby för universitetsstudier i staden. Elevkårsrummet, hemmafesterna och Toyota Corollan där envar av barndomsvännerna har en given plats och roll, byts ut mot en rotlös tillvaro i en ny stad.
– Silver har ingen tydlig blick, hon vet inte hur hon ser på världen, hon vet ännu inte vilka prioriteringar hon har och vad som är viktigt för henne, konstaterar Ylöstalo.
Hanna Ylöstalo skriver delvis utifrån egna erfarenheter. För nio år sedan lämnade hon Sibbo för att studera litteraturvetenskap i Åbo.
– Jag upplevde glappet mellan gymnasiet och universitetet som stort. Bara att handla mat själv, veta vad man ska äta och vad olika varor kostar i butiken … Lite förberedd var man såklart, men det kändes ändå ganska svårt. De vuxna tog det för givet, det fanns en förväntning på att man skulle klara av allt.
Ordlös barndomsvänskap
I centrum för romanen står Silvers kompisgäng. Hit hör coola Cami som kör runt i sin Corolla och tar plats på dansgolvet, den lovande idrottaren Maya, och Senja som har dyra kläder och väldoftande badkulor.
– I barndomsrelationer tar man lätt varandra för givet och diskuterar sällan den relation man har. Att prata om relationer och att förstå dem hör vuxna relationer till, men barndomsrelationer är sprungna ur en rätt ordlös gemenskap. Cami och Sil
ver har varit vänner sedan lågstadiet och har varit med om mycket tillsammans, men de har aldrig uttalat det som finns mellan dem.
Litterära gestaltningar av vänskap är ett tema Hanna Ylöstalo och Kaneli Johansson vid flera tillfällen diskuterat i litteraturpodden Samtal med vänner, som är ett samarbete med HBL.
– Jag har tänkt mycket på maktförhållandet mellan två vänner och att berättelsen ofta berättas av den som är i underläge. I min egen roman ville jag göra bilden av vem som egentligen har makten lite mer mångfasetterad. Jag försöker vara tydlig med att det är Silvers berättelse, och att det finns mycket som hon och läsaren inte känner till.
– Om boken hade skrivits ur Camis perspektiv skulle den vara helt annorlunda. I stunder kände jag också att det var dumt, ur litteraturens perspektiv, att jag skrev om Silver eftersom hon hör hemma i en litterär kanon av tysta vänner som står bredvid och ser på när en Camiperson för deras talan. Men det får kanske bli i nästa bok.
Hanna Ylöstalo upplever både sin akademiska bakgrund och sitt jobb som frilansredaktör på Förlaget M som berikande för sitt eget skrivande.
– Som redaktör får jag prata med skrivande människor och bearbeta deras texter. Det är givande och inte svårt att kombinera med mitt eget skrivande. Någon gång funderade jag på om en redaktör får skriva en bok eller om jag måste välja. Men det känns som en förlegad syn på litteraturen och offentligheten. När jag skriver, skriver jag bara, då är jag inget annat, då är det inte viktigt vad jag gjorde dagen innan.
Vem vågar tala?
Klass och sociala hierarkier är ett tema i romanen. I Silvers gymnasiegäng kan status definieras av vem som får det bästa resultatet i Coopertestet, av vem som har bil, pojkvän eller ett fint hem.
– I gymnasieelevernas värld är det inte så uttalat vem som har vilka tillgångar och vem som tillhör vilken släkt och vad det betyder, men det är ändå något de oundvikligen förhåller sig till. Jag ville också skildra det på det sättet.
När Silver kommer in på den litteraturvetenskapliga utbildningen vid universitetet och granskar namnen på sina studiekamrater, känner hon av ett underläge. ”Hennes eget efternamn var betydelselöst och fult, de andra hade vackrare namn.”
– Jag har själv ett finskspråkigt efternamn vilket ibland sticker ut i finlandssvenska sammanhang. Kanske inte för andra, men för mig. Jag kommer ihåg hur jag som liten funderade på vem jag skulle gifta mig med för att få det finaste efternamnet. Det är helt absurt, men sådant kunde man haka upp sig på.
Men Hanna Ylöstalo ville också syna elitismen och de auktoritära strukturerna på universitetet och i själva undervisningssituationen.
– Jag gillar inte den finländska traditionen där man sitter i klassrummet, läraren ställer frågor och ingen vågar svara förutom den fem år äldre studenten som går utbildningen som en del av sina biämnesstudier och är mycket verbalare och har mer självförtroende än de nya studenterna.
– Var är samtalet i utbildningen? Det är dumt att odla en stämning där ingen vågar diskutera. När jag började studera litteraturvetenskap var jag så otroligt imponerad av lärarna och professorn. Det var fint, men samtidigt fanns en enorm distans till dem, skulle jag någonsin våga prata med dem?
Podden Samtal med vänner som Ylöstalo driver med vännen, litteraturvetaren Kaneli Johansson, kretsar kring samma tema, menar hon.
– Vem får prata om litteratur och hur uppstår ett samtal? Det handlar också om att föra ut litteraturdebatten på digitala plattformar, att den kan finnas i till exempel poddformat, vilket är aktuellt också nu i coronatider.
Var är samtalet i utbildningen? Det är dumt att odla en stämning där ingen vågar diskutera.