Krigsåren formade den moderna kvinnan
Då vinterkriget bröt ut i november 1939 stod Finlands kvinnor allt annat än handfallna. Medan männen höjde vapnen mobiliserades kvinnorna inom vården, lantbruket, bespisningen och industrin. Under fortsättningskriget tjänstgjorde tusentals kvinnor i lande
Torsdag morgon hade ett överraskande bombanfall skördat 91 personers liv i huvudstaden. Finland befann sig i krig.
Inom en månad hade 1 600 kvinnor anslutit sig till arbetsberedskapskvinnorna. Antalet utökades dagligen. Helsingforskvinnornas snabba agerande vid krigsutbrottet innebar att barn och äldre fort kunde evakueras från staden. Behövande försågs med mat och husrum. Raserade byggnader reparerades.
I januari 1940 inledde den riksomfattande föreningen Kvinnornas arbetsberedskapsförbund sin verksamhet. I likhet med föregångaren i Helsingfors, koordinerade föreningen kvinnliga arbetsinsatser i krigstid. Myndigheterna gav sitt stöd åt föreningen, och dikterade vilka insatser som behövdes. Föreningen utbildade kvinnor i bland annat ambulansoch lastbilskörning, polis-, skomakaroch spaningsuppdrag.
Lagen om arbetsplikt
För de flesta kvinnor var de krigstida arbetsuppdragen bekanta sedan tidigare. Ingen hade väl undkommit köksbestyr eller tvätt genom åren, men också vård och gårdssysslor hörde till vardagen för många. I krigstid var det självklart att hjälpa till där man kunde.
Trots det stiftade regeringen lagen om arbetsplikt i juni 1939, för att försäkra sig om att all kompetens utnyttjades för landets väl. Under vinterkriget omfattade lagen alla 18–55-åriga medborgare, med undantag för ensamstående småbarnsmammor. Under fortsättningskriget, då lagen också utnyttjades i högre grad, höjdes den övre åldersgränsen till 64 år.
Som arbetspliktig saknade du bestämmanderätt över ditt yrkesliv, både beträffande uppdrag och arbetsort. En del skickades hela vägen till fronten, andra arbetade för försvaret på avstånd. Flest extrainsatser krävdes inom sjukvården, lantbruket och industrin.
Också de folkgrupper som undgick lagen bidrog i hög grad med allmännyttiga sysslor. Skolbarn tillbringade sommarlovet på landets bondgårdar. Ung som gammal tog plats bakom spisen och de flesta bidrog till kläd- och förnödenhetsinsamlingar.
Kvinnogöra i nya proportioner
Krigen krävde proviantering. Spisarna och bakugnarna gick heta under vinterkriget då 35 000 kvinnor bidrog med sin kokkonst invid fronten, på landets soldathem, staber och sjukhus.
Det rådde livsmedelsbrist och för att ha någonting att tillreda engagerades kvinnorna inom lantbruket. Många var vana vid arbete på åkrarna, men vid männens frånvaro fördubblades sysslorna. För att få gårdarna att gå runt bistod arbetspliktiga kvinnor, skolbarn, icke-stridsdugliga män och sovjetiska krigsfångar i arbetet. Gårdsfruarna tog befälet och ledde verksamheten.
Starka armar och slittålig hud behövdes också hos de kvinnor som var verksamma inom militärväsendets tvättfunktion. 70 000 kg lortiga soldatkläder skulle månatligen passera deras tvättbräden. Många hade livslång erfarenhet av bykgöra, men aldrig sett maken till liknande proportioner.
På manligt territorium
Också industrin hade ett skriande behov av arbetskraft. Till många mäns förtret hade allt fler kvinnor tagit värvning inom landets industri redan innan krigsutbrottet. Den billiga kvinnliga arbetskraften riskerade att sänka samtligas löner. Kvinnor jobbade för drygt hälften av männens ersättning.
– Då runt en halv miljon män försvann från näringslivet under fortsättningskriget, såg man ingen annan utväg än att fylla platserna med kvinnliga ersättare. Snart var kvinnorna i majoritet inom så gott som all industri. Många uppdrag gynnade direkt landets krigföring. Kvinnliga arbetstagare bistod bland annat i tillverkningen av reservdelar och monterade stridsutrustning.
Den modiga, klipska lottan
Frivilligorganisationen Lotta Svärd spelade en avgörande roll för Finland under krigsåren. Lottaverksamheten var riksomfattande, med syftet att bistå fosterlandet i krigstid.
Lottarörelsen hade grundats redan under inbördeskriget 1918, på initiativ av skyddskårernas högsta ledning. På 1920-talet tog föreningen avstånd från politisk bundenhet, och särskilt åren innan krigsutbrottet värvades medlemmar ur flera samhällsskikt.
Enligt föreningens stadgar skulle en fältlotta vara minst 17 år gammal, fysiskt stark, klipsk, praktisk, orädd och leva ett dygdigt liv. Hon skulle lyda order och på uppmaning följa armén dit den gick. Hennes klädsel följde noggranna bestämmelser och hon fick varken röka, dricka eller servera alkohol.
Lottorna avgav ett löfte som förband dem till organisationens principer. De tilldelades utbildning i rörelsens verksamhetsområden, vilka särskilt under krigstid motsvarade försvarets behov. Också flickor i åldrarna 8–16 år, unglottor, engagerades i arbetet.
Under vinterkriget mobiliserade rörelsen drygt 100 000 finländska kvinnor. Antalet mer än fördubblades i samband med fortsättningskriget.
En ändlös ström av lidande
Redan innan krigsutbrottet hade försvarsministeriet förhandlat med Lotta Svärd och Röda Korset om vårdinsatser för truppernas behov. Organisationerna utbildade kvinnor
i sjukskötarfärdigheter, samtidigt som de koordinerade placeringen av yrkeskunniga vårdare. Under krigen arbetade tiotusentals kvinnor sida vid sida – vissa erfarna proffs, andra nyutexaminerade hjälpsystrar.
Hundratals sårade bars dagligen in på de underbemannade fältsjukhusen. Stanken av blod, infekterade sår, tobak och desinficeringsmedel låg tjock i lokalerna. En sköterska hade i regel hand om 13 patienter som placerades där de fick plats. Sjuksköterskorna jobbade i långa arbetsskift med bristfälliga redskap. Vintertid var det svårt att stänga ute de ibland uppemot 40 minusgraderna.
– När skottlossningen upphörde sensommaren 1944, och slutligen avtog helt efter Lapplandskriget 1945, övergick vårduppdragen i en ny fas. Landets drygt 200 000 sårade och invalidiserade behövde fortsatt uppsikt. Småningom började också patienterna med psykiskt illamående strömma in. Krigets mentala påfrestningar skulle bli hela befolkningens börda i årtionden framöver.
Med kikare eller vapen i hand
Sommaren 1941 blev Lotta Svärd en integrerad del av det finländska försvaret, vilket innebar att militärledningen dirigerade lottorna enligt behov.
Under vinterkriget mobiliserade rörelsen drygt 100 000 finländska kvinnor. Antalet mer än fördubblades i samband med fortsättningskriget.
40 000 kvinnor värvades av försvarsmakten, av vilka hälften verkade inom krigszonerna.
Närmare 10 000 lottor ryckte in för luftbevakningsuppdrag, också vid fronten. De gick en grundkurs i ämnet, vilken omfattade kännedom om olika slags stridsplan, moln och väderfenomen, rapporteringsprinciper och militära grader. Jobbet utfördes i höga kyrktorn, hoppbackar eller på tak. Arbetspassen var långa och uppdragen stundvis livshotande.
Trots utsatta positioner arbetade lottorna nästan alltid obeväpnade. Våren 1944 utbildades dock 145 lottor i omfattande militärkunskap och i hantering av gevär. De bildade landets första kvinnliga stridsansvariga grundenhet, och bistod luftvärnet genom att forma ett strålkastarbatteri i Helsingfors.
Reproduktion på agendan
Då stridigheterna upphörde i april 1945 var fredsvillkoren hårda. De medförde bland annat att antikommunistiska organisationer som Lotta Svärd förbjöds.
För många kvinnor innebar krigsslutet stora förändringar i vardagen. Medan kriget rasade hade Befolkningsförbundet grundats. Institutionens uppdrag var att se över landets negativa nativitetskurva och uppmana kvinnorna till att föda fler barn. När de överlevande soldaterna återvände hem skreds det till verket. I september 1945 föddes mer än 12 000 nya medborgare. Två år senare pikade statistiken, med ett genomsnitt på hela 3,5 barn per kvinna. Samtidigt återvände tiotusentals krigsbarn till hemlandet.
Vid sidan om barnafödandet och mödraskapet stannade många kvinnor kvar i arbetslivet, särskilt inom industrin. Finlands enorma krigsskadestånd skulle återbetalas och alla insatser behövdes. Arbetspasset i fabriken avlöstes av aldrig sinande hushållsbestyr. Den moderna multipresterande kvinnan intog scenen.
HäLSA Individualiserad medicin är ett område som utvecklas snabbt. Man känner väl till hur viktiga hälsodata är för individuellt anpassad sjukvård och främjande av hälsa. De nordiska länderna kan erbjuda värdefull forskningsbaserad kunskap. Vårt mål är att i samarbete samla data som behövs för att garantera medborgarnas hälsa.
Dekanerna med ansvar för forskning och utbildning inom det medicinska området vid de nordiska universiteten träffades nyligen i Köpenhamn tillsammans med en stor skara forskare och representanter för ministerier, organisationer, stiftelser och andra intressegrupper. Man diskuterade utvecklingen av precisionsmedicin och dryftade på vilket sätt de nordiska länderna kan främja forskningen och tilllämpningen av forskningsresultat på området. Deltagarna var redo för gränsöverskridande samarbete både mellan stater och discipliner. Nu är tiden mogen för nästa steg.
Tillsammans vill vi inleda forskningsprojekt som baserar sig på unika data, och som har som mål att identifiera patientgrupper som har nytta av ny slags diagnostik och nya behandlingar. Ur ett internationellt perspektiv har vi unika förutsättningar för detta, eftersom de nordiska ländernas hälso- och sjukvårdssystem utgör en enhetlig måttstock för projektet.
Vi ämnar sammanställa omfattande data som lagrats i våra register från patientjournaler och om patienters levnadsvanor med data som i dagsläget produceras med hjälp av gensekvensering och proteomik (en disciplin som möjliggör analys av tusentals gener och proteiner ur små blod- eller vävnadsprov).
Med hjälp av systematiskt forskningsarbete är det möjligt att ta fram forskningskunskap som kan nyttjas inom individualiserad vård för dagliga tillämpningar, exempelvis för enskilda patienters diagnos, behandling, prognos och förebyggande vård. Denna typ av vård grundar sig på insamling av tillräckliga bakgrundsfakta om en person och omfattande statistiska data, med hjälp av vilka man kan skapa en korrekt bild av individens sjukdomsbild. Detta i sin tur leder till bästa möjliga vård.
På detta sätt undviker man att övermedicinera patienter och använda sådana läkemedel som endast har negativa biverkningar. Den här risken kan minskas betydligt med hjälp av individualiserad vård, och vi strävar efter att effektivera särskilt individualiserade behandlingsmetoder.
För att möjliggöra en effektiv utveckling av individualiserad medicin krävs det att vi ser över de bestämmelser som reglerar användningen av hälsodata. Vi behöver allt bättre förfaringssätt för att kunna utbyta data säkert de nordiska länderna emellan, och vi arbetar på många olika sätt för att nå målet. Vi behöver sammanjämka förväntningarna, och vi behöver politiska initiativ som främjar, inte hindrar, vårt forskningssamarbete.
Samtidigt måste vi se till att medborgarnas tillit till forskning, forskningsetik och datasäkerhet inte äventyras. Den här typen av samarbete i syfte att utveckla vården och behandlingsmetoderna är ytterst viktigt och kräver en ändamålsenlig referensram.
Det finns redan en lämplig referensram som skapats av Nordiska ministerrådet och Nordforsk, som redan i flera års tid har administrerat finansiering av nordiskt forskningssamarbete. Flera fina initiativ har också startats inom det tekniska området. Nu är tiden mogen för nästa steg, och vi vill lyfta fram en rapport som behandlar den infrastruktur som behövs för säker behandling av hälsodata och definierar möjligheterna till samarbete: A vision of a Nordic secure digital infrastructure for health data: The Nordic Commons (https://www.nordforsk.org/2020/vision-nordicsecure-digital-infrastructure-health-data-nordic-commons).
I vår roll som dekaner för de nordiska universitetens medicinska fakulteter ansvarar vi för utbildningen av nya läkare, och vi vet att hälsodata kommer att vara en av de mest centrala faktorerna inom hälso- och sjukvården och för främjande av människors hälsa. Vi har samlat våra styrkor för att främja utvecklingen av individuellt anpassad medicin och stärka det nordiska samarbetet. Vi hoppas att vi får det stöd som behövs för att nå våra mål.
Israel har tre gånger gått till val utan att någondera av huvudkandidaterna, Benjamin Netanyahu eller Benny Gantz lyckats få ett tillräckligt stöd bakom sig för att bilda regering. För att få slut på detta dödläge som har gällt i ett år har Gantz och Netanyahu nu kommit överens om att dela på ledarskapet, Netanyahu leder regeringen under de första 18 månaderna. Efter det tar Gantz över.
Formaliteterna när det gäller hur detta ska ske är ännu under arbete, men när de är klara kommer Israel antagligen att kunna ta itu med frågor, bland annat budgeten, som nu har fått vänta.
Visst ser det bra ut vid en första anblick att man äntligen får slut på den politiska kampen mellan de två. Att undvika att en fjärde gång försöka lösa frågan genom val var det argument Gantz framförde som stöd för sin kompromissvilja. Också för Israel är coronakrisen en utmaning som kräver ledarskap.
Av de två tidigare rivalerna är det ändå Benjamin Netanyahu som drar det längre strået. Han sitter kvar i ledningen åtminstone en tid, antagligen under hela den tid tre åtalspunkter mot honom då det gäller korruption ska behandlas i domstol. Enligt The Guardian kommer Netanyahu från premiärministerposten att kunna utöva ett betydande inflytande över domarutnämningar.
Utan kort på handen blir Benny Gantz ändå inte. Hans blåvita parti får hälften av ministerposterna, bland annat förvarsminister- och utrikesministerportföljerna.
När det gäller den potentiella planen att annektera delar av de palestinska områdena är Benjamin Netanyahu och Benny Gantz överens. Det kan ske redan i sommar genom att Netanyahu planerar lägga fram president Donald Trumps ”vision för fred” inför det israeliska parlamentet, knesset, den 1 juli. Enligt Trumps plan skulle Israel få full militär kontroll över palestinierna, en stor del av deras territorier och hela Jerusalem samt alla israeliska bosättningar.
Tidigare fredsplaner som stöds av FN har utgått ifrån att Jerusalem ska tillhöra både israeler och palestinier och att palestiniernas områden så småningom ska bli självständiga. Men Trump bestämde redan för ett år sedan att USA:s ambassad ska flytta från Tel Aviv till Jerusalem. Vissa andra länder har följt USA:s exempel, trots den palestinska ledningens protester. Israel har också byggt ut bosättningar på palestinska områden trots internationella protester.
Palestinska attacker mot bosättningar och israeliska mål har kört bägge parter allt längre in i en återvändsgränd.
Trumps plan har alltså stöd av både Gantz – vars parti tar hand om både utrikes- och försvarsministerportföljerna – och Netanyahu. Den palestinska premiärministern har varnat för att om planen godkänns av knesset så innebär den slutet på det palestinska folkets rättigheter.
Lösningen med en delad premiärministerperiod må vara pragmatisk men några stilpoäng får Gantz inte bland sina egna. Hans parti hade tänkt utse en Netanyahu-kritisk politiker till knessets talman men den planen gick i stöpet. Gantz bestämde – i strid mot vad han tidigare hade sagt – att han utser sig själv till knessets talman. Detta passade naturligtvis Benjamin Netanyahu och hans anhängare alldeles utmärkt. Med deras stöd fick Gantz ta hand om ordförandeklubban i parlamentet.
Därmed kan man säga att Gantz spelar högt. Kanske han räknar med att den pragmatiska lösningen och hans beslut att själv placera sig i talmansstolen ska ena folket eller åtminstone få Israel ut ur det dödläge som har rått länge så att han kan visa att på sikt var detta det enda rätta beslutet. Så motiverade han åtminstone själv sitt beslut när han sade att nu är det viktigaste att skapa sammanhållning, inte att splittra.
Men ett vågspel är det. Kompromissen och Gantzs beslut att soloåka inom sitt eget parti måste ha skapat en del misstro mot honom och gjort dem som hoppas på förändring ordentligt besvikna.
Det stormar ofta inom israelisk politik och den som har besökt knesset vet att diskussionskulturen är både het och spetsig. Landet är en smältdegel av folk från olika hörn av världen och alla kulturer sätter sin prägel också på politiken.
Det är ändå viktigt att komma ihåg att Israel är en demokrati, även om man också där ibland har haft svårt att acceptera till exempel resultatet från palestinska val. Våld är ändå ingen lösning utan leder bara till en ändlös ond cirkel av attacker och motattacker. I längden är det svårt att se hur Mellanöstern kunde pacificeras utan att också palestiniernas rättigheter befästs.
Det var denna insikt som låg till grund för USA:s tidigare presidenter Clinton, Bush och Obama när de arbetade för den lösning som kunde ha tagit ett steg närmare en fred som också Syrien, Libanon och Iran hade kunnat omfatta.
Därmed återstår det grundläggande problemet också om den nya israeliska regeringen skulle driva igenom Trumps plan och annektera palestinska områden. Dialog är den enda vägen till fred. Också för Israel och de militanta palestinska grupperna.
”Beslutet mellan Benjamin Netanyahu och Benny Gantz att dela på premiärministerposten i Israel är pragmatiskt men priset kan bli högt i synnerhet för Gantz.”
YRSA GRüNE-LUOMA frilansjournalist med utrikesoch säkerhetspolitik som specialområde