Kreativitet kan och bör tränas och läras ut i alla skolämnen

I brännpunkten för coronatragedin ligger globaliseringen – vår civilisations dubbla styrka och akilleshäl. Krisläget lockar fram felaktiga diagnoser.

KREATIVITET På fredagen höll undervisningsminister Li Andersson en chatsession med skolbarn och föräldrar på svenska.yle.fi. En förälder ställde frågan varför vi inte bara kan göra det viktigaste nu i coronatider och lämna bort bildkonstgrejer och slöjduppgifter. Eftersom jag alltför ofta har stött på den här inställningen hos föräldrar genom mitt jobb som kreativitetskonsult vill jag föra fram några aspekter om dessa ”oviktiga ämnen”.

Enligt FN;s rapport från 2015 (nyare finns inte) åstadkommer den kreativa industrin 2 250 miljarder dollar i intäkter, och sysselsätter 30 miljoner personer. Den kreativa industrin är den största sysselsättaren för 19–29 åringar. Dessutom hör den kreativa industrin till världens snabbaste växande ekonomiska sektorer, så dessa fem år gamla siffror är betydligt högre nu 2020.

Kreativitet är en tillgång även för de barn som inte kommer att välja den kreativa branschen. Kreativitet är den viktigaste mjuka färdighet som behövs på dagens arbetsmarknad både enligt Linkedin och Future of Jobs Report, samtidigt som kreativitet är den mjuka färdighet som det råder mest brist på, vilket framkommer i en rapport av Society for Human Resource Management, 2019.

Våra skolor, yrkesinstitut och universitet har börjat arbeta för att minska denna så kallade kreativitetsklyfta, det vill säga klyftan mellan behovet av kreativ färdighet och tillgången till kreativ färdighet. För att det inte skall ta en alltför lång tid att minska klyftan behövs en attitydförändring på samhällelig nivå. Vi föräldrar och vuxna måste inse hur viktigt kreativt tänkande är. Inte bara inom de kreativa branscherna, utan inom alla branscher. Den ständigt och snabbt växlande marknaden gör kreativt tänkande till vår tids främsta konkurrensmedel både för individer och för företag, oberoende av bransch. Som socker i botten har det visat sig att de arbetstillfällen och yrken där man får ge uttryck för sin kreativa tankeförmåga är de arbetsplatser och yrken där man är lyckligast.

Med tanke på allt detta skulle jag vilja påstå att kreativitet är en av de viktigaste färdigheter vi kan uppmuntra hos våra barn. Vi är alla kreativa, men kreativiteten behöver tränas och upprätthållas, så som all annan kunskap. Kreativitet kan och bör tränas och läras ut i alla skolämnen, men åtminstone inom bildkonst och slöjd. Varför inte passa på att själv ta del av bildkonst och slöjduppgifterna nu i dessa coronatider. Det ger oss vuxna gratis kreativitetsgympa – och visar våra barn hur viktiga även dessa ämnen är.

flygplanen samlar damm, leverantörskedjorna ligger i spillror, i fabrikerna råder stiltje. I årtionden har vi spridit risker världen över medan varor, tjänster, kapital och människor enkelt har korsat gränser. Nu avslöjar covid-19 sårbarheten. Att dra i panikbromsen är kostsamt. Har vi varit naiva? Har globaliseringen nått vägs ände, uthärdar de internationella nätverken denna hälsokris?

Det är alltför tidigt att klä globaliseringen i säck och aska. I flera årtionden har extrem globalisering varit konsumentens bästa vän. Som ett väloljat maskineri har den pressat ner kostnadsbasen och skänkt oss hyperbillig elektronik, kläder och krimskrams – visserligen ofta till ett på kort sikt osynligt ekologiskt och socialt pris. Den utvecklingen har vi själva röstat fram och förstärkt som konsumenter, med plånboken, dag för dag. Sammanvävningen av politik, kultur och ekonomi – den globala rörligheten – lär bestå, medan kursen korrigeras.

Mitt i allt det ömsesidiga beroendet står värde- och logistikkedjorna nu inför ett vägskäl. Då gamla sanningar omvärderas lär länder och företag gynnas och drabbas olika. Politiker betonar inhemsk tillverkning, beredskapsnivåer och skyddslager – som i Finlands fall visade sig vara en papperstiger. Privata tillverkare får sig en tankeställare och lägger större vikt vid lagerhållning, hur kostsam den än må vara.

Men vi måste blicka bortom fingret som pekar på månen, undvika att utpeka själva globaliseringen som roten till det onda. Däremot får beroendeförhållandena underkänt vid detta oanade stresstest. Av konkurrenshänsyn har allt från biltillverkare till textiljättar förlitat sig på enskilda leverantörer, vars insatsvaror inte går att ersätta med kort varsel.

Det finns ingen strömbrytare för globaliseringen, processen genomsyrar hela vår existens. Vi kan inte sätta järnridåer över hela världen och återgå till självförsörjning. Också distansjobb är beroende av datahallar och fria flöden. Också en mer selektiv globalisering vore mer robust ur systemsynpunkt, men samtidigt mindre effektiv – dyrare. Att notera: vid stigande arbetslöshet ger snittkunden låg prioritet åt det ekologiska och närproducerade.

Paradoxalt nog kan det ekonomiska svaret på coronakrisen bli ytterligare spridning, inte koncentrering eller centralisering. Efter Fukushimakatastrofen i Japan 2011 valde teknikföretag inte att flytta hem produktionen, i stället spreds anskaffningen av komponenter och mikrochipp geografiskt, till flera underleverantörer. Ekonomisk integration är ett vinnande koncept, med konfliktförebyggande som bonus. Finland är en av de stora segrarna på lokal specialisering, så att design sköts på ena sidan jorden, gjutning och tillverkning på den andra.

Coronakrisen skapar bryderier i styrelserummen och i maktens kabinett, som har planerat ett hypereffektivt system präglat av hetsig kostnadsjakt. Felmarginalerna har minimerats och krockkuddarna avskaffats. Nu har vi tagits på sängen, och betalar priset. Alltsammans går att härleda till en ledarskapsattityd vars ideal är att pressa alla droppar ur citronen. Leveranskedjor har lämnat minimalt utrymme för spill, buffertar har tolkats som fläsk.

Världsekonomin har med andra ord varit som en övertränad sprinter som kraschar inför en oväntad tiokamp. Motionshetsare blir som känt lätt sjuka och drabbas av belastningsskador. I jakten på den heliga graalen – effektivitet – har vi misstagit resiliens för ineffektivitet, menar författaren Roger Martin. Det är fysiskt omöjligt att träna för extrem snabbhet och uthållighet samtidigt. Den som uppnår effektivitet och sekundprecision betalar ett pris i form av sårbarhet.

Nu återstår frågan: försjunker vi efter denna kris småningom igen i sedvanlig lättja inför framtiden? Margaret Heffernans färska bok Uncharted pekar på behovet av ett mentalt system som rustar för framtiden. För säkerhets skull. Motståndskraft – låter det gammaldags?

”Det finns ingen strömbrytare för globaliseringen, processen genomsyrar hela vår existens. Vi kan inte sätta järnridåer över hela världen och återgå till självförsörjning.”

TORSTEN FAGERHOLM