Inför covid-19 är vi alla jämställda, eller hur?

”Vi bör vara oroliga över hur det kommer att gå med de sämst lottade och marginaliserade människorna i samhället.”

Vi hoppas väl alla att snart kunna återgå till vad vi anser vara det normala livet, men vi måste ändå erkänna att covid-19 har förändrat våra livsförhållanden på ett permanent sätt.

Den viktigaste lärdomen från covid-19-krisen är att det ömsesidiga beroendet är någonting ingen i dagens värld kan undvika, vad än vi må tycka om det.

En annan lärdom är att våra egna val som individer har konsekvenser både för oss själv liksom för hela samhället och världen – på gott och ont. Att lita på att alla människor skulle uppträda förnuftigt och med hänsyn till sina medmänniskor är tyvärr omöjligt. Samhället bör också ingripa med lagar och förordningar.

Tyvärr är det inte enbart ansvarslösa människor som beter sig egoistiskt. Också bland dem som har fått det högsta ansvaret i samhället finns det fruktansvärda exempel till och med på statsledarnivå på människor som har bara sitt eget intresse i tankarna. Lika lite som vi under krisen kan lita på att alla människor uppträder på ett förnuftigt och ansvarsfullt sätt kan vi tänka att mänsklighetens överlevnadsmöjligheter skulle bestämmas enbart av de personliga val vi gör som individer och konsumenter.

För att uppnå en bärkraftig utveckling i alla ekologiska, sociala och ekonomiska avseenden är det naturligtvis viktigt och välkommet att människorna i allt större omfattning hellre vill göra etiskt hållbara val som konsumenter, men det räcker inte för att rädda världen. Det behövs också lagstiftning, beskattning, bindande internationella avtal och att de tillämpas.

Alla människor är nästan likvärda och lika sårbara inför coronahotet. Nästan, men inte helt. Även om alla människor kan bli smittade av pandemin med likadana konsekvenser ser vi också, särskilt i dagens USA, hur det än en gång dock är de fattigaste och den svarta befolkningen som drabbas hårdast av hotet. Och globalt kommer fattiga och svaga länder lida mest av pandemin.

Skillnaden ligger inte i det att rika och mera välmående människor skulle skonas av pandemin, men när de en gång smittas har de bättre tillgång till sjukvård, näring och omsorg. I ett samhälle som Finland och andra välfärdsstater är detta lyckligtvis inte fallet. Men det ser annorlunda ut då vi tar itu med de sociala och ekonomiska förluster som pandemin lämnar efter sig.

Detta syns också i vårt land där den olyckliga sagan med Business Finland är ett exempel. Jag ifrågasätter inte att vi måste understöda företag för att minska skadorna och rädda arbetstillfällen. Men vi bör också vara lika oroliga över hur det kommer att gå med de sämst lottade och marginaliserade människorna i samhället.

Dessa människor, som oftast också är de med de minsta möjligheterna att få sina röster hörda, känner sig på goda grunder hotade av tal om kommande nedskärningar. Som vi har sett drabbar dessa alltid de svagaste i samhället.

De fruktar också centralhandelskammarens förslag om skattelättnader. Så som handelskammaren vill genomföra det är det ett kostsamt och ineffektivt sätt att stöda ekonomin, men passar bra för att ytterligare snedvrida inkomstfördelningen till de bättre lottades förmån.