Triss i valborgsmusik

Talestri är bekymrad. Hon ska strax krönas som amasonernas drottning och svära den uråldriga eden om att alla män ska dö. Det har dock precis visat sig att hennes bästa väninna inte alls är en väninna utan … en man. Orontes har av nyfikenhet för amasonernas liv levt förklädd till kvinna en tid. Då han trodde att vänskapen var starkare än lagen vågade han visa sitt sanna jag för Talestri, som nu undrar: kan det möjligen finnas något sätt för kvinnor och män att leva i fred och samförstånd?

Låter det som någon ny pk-pjäs skapad för att bocka av de senaste bidragskriterierna? Betänk då att detta är prologen till en opera som skrevs 1760 – ett fönster i historien då kvinnor ansågs lämpa sig utmärkt för intellektuell och skapande verksamhet tack vare deras känsliga nerver och svagare fysik, som inte stod i vägen för tanken. Trots allt, framhöll man, var antikens gudinnor för musiken, konsten och poesin just gudinnor, inte gudar. Om du tittar noga svämmar historieböckerna över av 1700-talskvinnor som regerar, skapar och agerar.

I denna miljö verkade Maria Antonia Walpurgis, eller Valborg på svenska. Till vardags kurfurstinna av Bayern, men även finansminister i Sachsen ett tag. Walpurgis var otroligt välutbildad i alla konsterna och därför är det inte förvånande att hon inte bara skrev musiken till operan Talestri utan även librettot. Självfallet sjöng hon titelrollen vid uruppförandet. Ett samtida vittne sade att musiken i Talestri är i klass med Händel, när han är som bäst! Operan är delvis inspirerad av den svenska drottningen Kristina som gärna porträtterade sig som amason. Kristina grundade Accademia dell’Arcadia i Rom där Walpurgis var medlem, och liksom Kristina drev handlingen i sitt eget liv gör även samtliga kvinnoroller det i Talestri. Här finns inga passiva åskådarinnor eller kvinnor som måste offras i sista akten. Plötsligt känns opera fräscht igen, eller hur?

Lika lätt hade inte dagens andra Valborg: Valborg Aulin. Under 1800-talets slut hade man (män) i Sverige inget till övers för kvinnor som försökte sig på nyskapandets konster. Därför flyttade Valborg så fort hon kunde till Paris där tongångarna var andra. Här studerade hon bland annat för Benjamin Godard, som visade sig ha haft en svensk kompositionsstudent redan: Helena Munktell. När resestipendierna tog slut etablerade hon sig i Stockholm igen som kompositör och eftertraktad pianist. Hon publicerades av Musikaliska Konstföreningen och två gånger ordnades tonsättarporträtt med enbart hennes musik. När Svensk Musiktidning listar de skandinaviska kompositörer som ”är något” 1897 finner vi en kvartett kvinnor, där Valborg är en av dem. Och på tal om kvartett: hör på hennes stråkkvartetter om du törs, de har kallats för de mest framstående svenska verken i genren. Är det inte rätteligen så? Mig förtrollar de fullständigt.

Valborg var inte någon social person, och inte hade hon heller de vassa armbågar som krävdes för att få sin musik framförd. Inte ett enda av hennes orkesterverk blev spelat under hennes livstid. Jag har också full förståelse för att hon helt sonika kan ha tröttnat på att alltid ha blivit recenserad som kvinna i första hand och kompositör i andra hand. Till slut kastade hon in handduken, slutade komponera och slog sig ner i Örebro och det stilla livet som pianolärare.

Som tredje och avslutande Valborg vill jag ge er den symfoniska dikten Valborgsmessoeld, skriven av ovannämnda Helena Munktell och förtjänstfullt inspelad på skiva av Gävle Symfoniorkester 2005.

Den klingande musiken hittas i webbversionen på hbl.fi/kultur

Maria Antonia Walpurgis, Valborg Aulin och Valborgsmessoeld passar särskilt väl inför första maj.

MAGDALENA FRONCZAK

Kolumnist