Hindemith har tagits in från kylan

Paul Hindemith: Kammermusik I-III, Kleine Kammermusik Kronberg Academy Soloists, musiker ur Schleswig-Holstein Festival Orchestra under Christoph Eschenbach. Solister: Christopher Park, piano, Bruno Philippe, cello. (Ondine)

Paul Hindemith (1895–1963) betraktades länge som en omodern stofil, som det med lätt förakt sågs ned på inte minst inom de hippa samtidsmusikkretsarna. Den trenden har lyckligtvis svängt. Hindemith har plockats in från kylan och återtagit sin oomkullrunkeliga position som en av de centrala 1900-talstonsättarna.

Innan Hindemith i början av 30-talet skapade sin specifikt oefterhärmliga stil kunde han låta litet hur som helst, trots att han oftast förknippas med en ”nysaklig”, musikantiskt diverterande neoklassicism med Stravinsky som kanske mest relevanta jämförelseobjekt. Även om Paul Hindemith inte sällan tar ut svängarna mer frifräsigt.

Så till exempel i den sjusatsiga verkhelhet benämnd Kammermusik, som såg dagens ljus 1921–27. Ett slags hybrider mellan kammarsymfoni och solokonsert med barockens concerto grosso som förebild. I den hejdlösa Kammermusik nr 1 för tolv instrument lyser solisten med sin frånvaro, medan Kammermusik nr 2 i praktiken är en konsert för piano och kammarensemble.

Enligt samma modell är Kammermusik nr 3 en konsert för cello och tio musiker, medan Kleine Kammermusik (1922) de facto är en regelrätt blåskvintett som inte hör till den egentliga sviten. Gemensamt för samtliga är dock ett ofta okyn

nigt gott humör och en gåpåaraktig rytmik, som balanseras upp av introvert reflekterande partier.

Friktionsfri personkemi

Christoph Eschenbach har en fruktbar relation till Hindemith och personkemin med de unga musikerna från Kronbergakademin och Schleswig-Holsteinfestivalens orkester fungerar, av allt att döma, friktionsfritt. Christopher Park är en flyhänt solist i den andra Kammermusiken och Bruno Philippe gör trean med tilltalande mångfasetterad tonbildning.

Eschenbach, 80 år i februari, har tidigare spelat in plock ur Hindemiths produktion för Ondine – förutom hittarna Symfoniska metamorfoser över teman av Carl Maria von Weber och Mathis der Mahler bland annat den magnifika Ess-dursymfonin samt den schvungfulla violinkonserten – och eftersom det står Vol. 1 på konvolutet kan vi se fram emot även den resterande Kammermusiken.

Vågar vi därtill hoppas på en fortsatt dokumentering av orkesterproduktionen med mästerverk som Symphonia Serena, Symfoniska danser och Harmonie der Weltsymfonin samt de övriga centrala solokonserterna (exempelvis för piano, cello, klarinett och horn)? Förslagsvis med Eschenbachs nuvarande ensemble, ypperliga Konzerthausorchester Berlin.