Historiskt kontextualiserad Brahms med tanke och känsla
Sällan har en ny kammarmusikskiva lockat till så aktivt lyssnande och dito tankeverksamhet som Markus Hohtis och Emil Holmströms Albautgåva med Brahms cellosonater.
KAMMARMUSIK
Brahms: Cellosonaterna
Markus Hohti, cello, Emil Holmström, piano. (Alba)
Det handlar om en flitigt inspelad repertoar – sonaterna brukar anses som de främsta i sitt slag från den romantiska eran – men det bekommer inte herrarna, som blåser liv och mening i varje takt, fras och åtbörd.
Lejonparten av tankeverksamheten har dock duon själv stått för. Man redogör förtjänstfullt i varsin artikel om forskningen på området visavi frasering, nyansering, vibratobruk, tempobehandling och instrumentval och man sätter in musiken i en vidare sociokulturell kontext. Med andra ord det arbete varje ansvarskännande musiker borde göra inför varje framförande av historisk musik, men som så ofta får ge vika för slentrianmässig upprepning av etablerade klichéer.
Hohti och Holmström nyttjar periodinstrument, vilket betyder en anonym engelsk cello från ca 1800 samt en Bösendorfer från 1882; ett instrument av den typ Brahms sannolikt hade till sitt förfogande vid framförandena av den 1886 skrivna F-dursonaten. Holmström argumenterar övertygande för varför en mo
■ dern konsertflygel inte lämpar sig för denna repertoar, medan Hohti förklarar varför sensträngar möjliggör ett klangligt mer expressivt förverkligande av cellostämman.
Nyanserat och passionerat
Inte minst omsätter man argumentationen på ett övertygande sätt i toner och det känns fascinerande, och rätt självklart, att tänka sig att det lät ungefär så här när det begav sig. Min första kontakt med den här musiken på periodinstrument var Pieter Wispelweys och Paul Komens finfina inspelning från 1997 och Hohti & Holmström landar egentligen rätt så nära beträffande såväl tolkningsmässiga detaljer som helhetsgreppet om det musikaliska materialet.
Wispelweys cello är aningen närmare mixad än Hohtis, men sannolikt kommer man nu närmare liveupplevelsen. Den av Simon Fox-Gal signerade ljudbilden är överlag naturtrogen och varm och visst är det njutningsfullt att bevittna en fungerande balans instrumenten emellan, där pianot för en gångs skull inte överröstar kumpanen i det känsliga mellanregistret.
En vanlig uppfattning är att den unge Brahms är lidelsefull och extrovert, medan han på äldre dagar blev introvert och resignerad. Så kan det förstås vara, men cellosonaterna är lysande exempel på att det även kan förhålla sig precis tvärtom. Den 1865 färdigställda e-mollsonaten är utpräglat lyrisk till sin karaktär medan den andra sonaten, tillkommen när Brahms stod på höjden av sin skaparkraft, framstår som mer eldfängt passionerad. Allt på kornet fångat i ett lika passionerat som nyanserat musicerande.