Thomas Lundin förklarar sin kärlek till den löftesrika våren
”Dina blåa kvällar, din doft, dina löften. Jag blev som besatt.” De känslorna upplevde artisten och journalisten Thomas Lundin när han för första gången i sitt liv inte fick uppleva våren. I dag bekänner han sin kärlek till årstiden i ett förstamajtal.
Kära vår,
det här är mitt hyllningstal till dig. Du dyra, ljusa som jag håller så kär. Redan nu vill jag be om ursäkt ifall jag börjar hänge mig åt panegyrik. Men i så fall är felet kanske inte bara mitt. Det är du som gör mig sån.
Som barn älskade jag hösten. Kanske för att jag är född och uppvuxen på Finlands sydspets. Där hösten innebar att turisterna packade ihop och åkte hem. Vi Hangöbor fick ha stan för oss själva och plockade nypon som mognade i höstsolen på sandstränderna, lingon och svamp i uddens karga skogar och gick på stormpromenader på vågbrytaren i hamnen. Regnrocken var lika gul som lindarnas löv som föll på Boulevarden. Jag räknade tranplogarna som flög söderut och som det barn jag var, hörde jag inte hur sorgset de sjöng. Jag köpte nya suddgummin och ny linjal, fick kanske ny lärare och nya klasskompisar, i alla fall nya hobbyer. Och började det nya livet. För den som är ung är hösten en pånyttfödelse, trots att naturen går in i den stora vilan.
Jag var barn på den tiden då vintrarna var snörika och somrarna långa och varma. Vem var nu inte det å andra sidan? Också dagens barn kommer säkert att ha minnen av snörika vintrar – bara de blir tillräckligt gamla och minns tillbaka. I alla fall – jag älskade också vintrarna och somrarna. Du, kära vår, kom på sista plats.
Så fortgick det i många år, tills jag som 20-plussare åkte på en jordenruntresa. Startade i december och kom hem i juni. Missade dig. Inte bara den finländska våren, utan våren på alla ställen vi kom till. Närmast dig var vi nog i norra Indien, där bergsdalarna i Himalaya var fulla av körsbärsträd, som skulle slå ut i blom vilken dag som helst. Vi väntade och väntade, men måste till sist ge oss. Vi skulle vidare.
Som i en övertydlig kärleksfilm från Hollywood, insåg jag i din frånvaro hur mycket jag saknade dig. Dina blåa kvällar, din doft, dina löften. Jag blev som besatt och längtade efter att möta dig i Australien i mars. När vi landade i Sydney, insåg jag att mars är en höstmånad på södra halvklotet. Jag gick längs en strandpromenad och sparkade bruna höstlov. De var inte lika gula som i barndomens Hangö. Eller som dina krokusar, svalörter och påskliljor, som nu blommade därhemma i Finland.
Sen dess kommer du på första plats för mig. Och ju äldre jag blivit – dessutom på andra, tredje och fjärde plats. De andra årstiderna är fina de med, men de får alla nöja sig med tröstpriset. Det tröstpris som du är, kära vår, med ditt ljus och ditt hopp. Din lektion i pånyttfödelse. Uppståndelse för att tala med bibliska ord, de som jag har lite svårt att förhålla mig till. Du gör det så mycket vackrare och tydligare.
Högt ärade vår,
du lär mig vänta. Jag väntar på dig från juni till mars, varje år. Bär dig under huden. Jag lär mig vitsippors tålamod. Jag lär mig gamla farmor Signes tålamod. Hon som väntade och väntade. Först på mannen Noak som satt fängslad i koncentrationslägret i Dragsvik, varifrån han lyckades rymma. Sedan då han fick gömma sig utomlands och på obebodda öar utanför Hangö, under några år.
Jag har vaga barndomsminnen av en röd ballong på första maj. En röd-vit majviska med HAIK:ens färger. Spring i benen. Väntan på årets första lösglass, som man får sen. Efter de långa talen, som jag inte förstod. Men de var viktiga i min släkt på 1970-talet. Noak och Signe hade varit döda bara i några få år. Signe hade fortsatt att vänta. Trots att hon anklagats för att vara ofosterländsk, gav hon den största och sorgligaste av gåvor. Hon gav tre av sina fyra söner i fortsättningskriget. Bruno kom hem i kista. Min farfar Harald kom hem levande, men dog några år senare i en helt vanlig lunginflammation som hans krigsskadade kropp inte klarade av. Den tredje sonen har ännu inte kommit hem. Varje dag gick Signe till tågstationen i Hangö och väntade. Ifall Ragnar skulle komma hem. Vårens hopp var minst lika starkt som höstens förtvivlan.
Ack kära vår,
jag hälsar dig! Lys över alla röda och vita, blåa och gula, gröna och svarta. Lys till och med över brunbyxorna! Kom du ljuva, hulda! Värm alla ensamma kinder. Torka tårarna med dina ljumma vindar.
Jag väntar på dig från juni till mars, varje år. Bär dig under huden. Jag lär mig vitsippors tålamod. Jag lär mig gamla farmor Signes tålamod. Hon som väntade och väntade. Först på mannen Noak som satt fängslad i koncentrationslägret i Dragsvik, varifrån han lyckades rymma.