Klimatlag och corona

”Vår värld och vi själva håller inte riktigt ihop för påfrestningarna. Därför behöver vi en klimatlag.”

Under de närmaste månaderna och åren kommer de europeiska institutionerna att vara fullt sysselsatta med två för mänskligheten ganska fundamentala frågor: klimatet och coronaviruset. Behovet av att sysselsätta sig med de här frågorna blir inte mindre av att det dessutom finns ett samband mellan behovet av en fungerande klimatlag och åtgärderna för att rädda oss från covid-19 och följande generationer av coronavirus. I den meningen är påståenden om att vi först tar coronakrisen och sedan klimatlagen allvarligt missvisande.

Enkelt uttryckt kunde man beskriva processen så här: när människan tränger vidare i sin existentiellt påtvingade strävan efter en någorlunda trygg utkomst tränger hon in på områden som tidigare har varit mer jungfruliga tillhåll för djur, växter, bakterier och virus.

Om vi tittar på tillförlitliga internationella rapporter kan vi dessutom tillägga att den här processen varit alldeles speciellt accelererad under de senaste 50 åren. Om någon vill ha ett exakt datum för när den här accelerationen startade går detta också att finna: den 21 februari 1972 reste Richard Nixon till Peking för att träffa Mao Zedong. Lite indirekt ledde Nixons besök också till att Deng Xiaoping rehabiliterades och började sköta den kanske snabbaste industrialiseringen i vår globala historia.

Under dessa 50 år har världens befolkning fördubblats, den globala ekonomin fyrdubblats och den internationella handeln har vuxit tiofalt. Samtidigt har vi kolliderat med fyra eller fem olika virus och vi kommer att kollidera med nya virus också i framtiden.

Den enkla slutsatsen låter därför så här: vår värld och vi själva håller inte riktigt ihop för påfrestningarna. Därför behöver vi en klimatlag. Men vi behöver också en klarare strategi för att återvinna resurser, som i annat fall hotar bli allt dyrare.

Det finns bara (!) några trösklar vi måste komma över.

Klimatdebatten har ända sedan sin början innehållit en god portion antiföretagsamhet eller antikapitalism. På sätt och vis har det varit förståeligt. Efter andra världskriget fanns det en nyttig kapplöpning om vad olika samhällsformer kunde erbjuda. Den kapplöpningen skapade samtidigt förutsättningarna för välfärdssamhället. Men den kapplöpningen fick ett ganska snöpligt slut och därmed avskaffade historiens gång ett alternativ, som under 1950-talet egentligen hade varit en ganska nyttig sporre för den under Ludwig Erhard framväxande sociala marknadsekonomin. Men allt som växte fram under de här 50 åren var inte marknadsekonomi. Mycket av det var inte heller särskilt socialt. Därför står vi nu lite vid vägs ände.

För att komma vidare behöver vi en ekologisk och social marknadsekonomi, och det förutsätter att vi samtidigt skapar möjligheter för en långsiktig investeringspolitik med biologiskt hållbara värdekedjor. Det är i ett nötskal vad klimatlagen förutsätter.

Coronakrisen Jag skulle vilja informera statsministern och den finska regeringen att det viktigaste regeringsbeslutet, enligt gränsinvånarnas åsikt, bör vara den omedelbara öppningen av västgränsen.

Gränsbor har fastigheter på båda sidor av Torneälven, och nu när en stor översvämning hotar kommer människor inte att kunna bygga översvämningsvallar, det vill säga skydda sina personliga egendomar, båtar och byggnader.

Dessutom är Haparanda-Torneå en och samma stad, endast den formella linjen som är dragen i vattnet, statsgränsen, är ett hinder och det är ett verkligt problem för gränsinvånarna för det är helt omöjligt att ta hand om viktiga dagliga ärende när gränsen är stängd.

De som arbetar på andra sidan gränsen kan korsa den, men andra gränsinvånare har också olika officiella ärenden, läkarbesök etcetera som alla nu blir obehandlade.

I en atmosfär av gränslös gräns framträder framtiden, men nu är den stängd. Gränsen halverar människor och till och med familjerelationer.