En proletär röst och en skoningslös berättare
Släktmiddagarna, sönerna, modern och fadern. Den franska författaren Annie Ernaux personliga minnen berör starkast. Tuva Korsström läser en djärv författare som säger sanningen utan att försköna.
Annie Ernaux (född 1940) kan definieras som en av den franska litteraturens få proletära röster, en förebild som har åberopats av de betydligt yngre författarna Didier Eribon och Edouard Louis. Efter tre självbiografiska romaner slog hon om till ett, som hon själv kallat det, ”autosociobiografiskt” skrivande. Hon håller sig nära sitt eget liv i en ström av böcker i litet format, skrivna på en klar, neutral prosa.
Ernaux är en djärv, skoningslös berättare. Hon säger sanningen utan att försköna när hon berättar om sina föräldrars liv i La Place (1983) och Une femme (1987), om sitt äktenskap över klassgränserna (La Femme gelée 1981), om förhållandet till en gift man (Passion simple 1991), om en illegal abort (L’Evénement 2000) eller ett övergrepp som hon utsattes för i ungdomen (Mémoire de fille 2016). Genom sin tematik ansågs hon länge vara en utpräglad kvinnoförfattare, i begränsande mening, och på grund av sin konstlösa stil och sin popularitet sågs hon över axeln av vissa litteraturkritiker.
Med den stora livskrönikan Les Années (2008) erövrade Annie Ernaux slutgiltigt det litterära finrummet och samtidigt en internationell läsekrets då boken nominerades för Man Booker-priset.
Les Années utkommer nu i svensk översättning med titel Åren. De redan klassiska berättelserna om hennes föräldrar Min far och Kvinnan ges i nyupplaga.
Nöd och nödvändighet
Boken om fadern skrevs flera år efter hans död 1967 och rekapitulerar i detalj omständigheterna kring dödsfallet. Han dog hemma på övre våningen av speceributiken och kaféet som gett föräldrarna deras utkomst på en bakgata i den normandiska staden Yvetot.
Det var Annie Ernaux första bok i den nya, knappa och sociologiska stilen:
”För att redovisa ett liv som varit underställt nöden och nödvändigheten har jag inte rätt att sätta det konstnärliga i främsta rummet och inte heller att försöka göra något ’spännande’ eller ’gripande’. Jag skall samla ihop min fars ord, gester, vad han tyckte om, de viktigaste händelserna i hans liv, alla de objektiva tecknen på ett liv som jag också har delat”, skriver hon inledningsvis i Min far.
Hennes far föddes på den normandiska landsbygden som son till en jordlös lantarbetare, en hård man som aldrig lät sonen försumma ett dagsverke. Sonen fick inte gå ut skolan, men när han blev arbetare på en repslagerifabrik i en närbelägen stad innebar det ändå ett avancemang bort från slaveriet på jordbruket. På fabriken träffades han och Annie Ernaux mor, en livlig och vacker ung arbeterska.
Hon kom från en fattig och barnrik familj, där alla ”skrek och gapade”. Hon blev den enda i syskonskaran som lyckades i livet. För de an
dra blev det spriten ”som fyllde det hål av vrede som fanns inom dem”.
Le patron och la patronne
När fadern och modern blev butiksoch kaféägare innebar det ytterligare ett steg uppåt. Han blev en gemytlig ”patron” på kafésidan med sitt klientel ur arbetarkvarteret. Hon var ”la patronne” i speceriaffären, alltid alert, alltid med ett ord för var och en – även för kunder som köpte på krita. ”Jag kunde ha sålt småsten”, som hon själv sa. Hon var ständigt på språng mellan affären, baren och köket, där den lilla dottern satt och gjorde sina läxor.
Kafé-butiken var aldrig stängd. Värdparet var skötsamma, flitiga, vänliga människor. Ändå dominerades speciellt faderns känsloliv av skam över att inte vara tillräckligt fin: ”Vad ska folk tänka om oss?” Med kafégästerna var han glad och otvungen, men i lägen av social eller språklig underlägsenhet blev han stel och tystlåten.
Ju längre dottern kom i den bildningsgång som föräldrarna så hett eftersträvade för henne, desto klarare kom hon att tillhöra den borgerliga samhällsklass som fadern kände sig underlägsen inför. Det blev tyst mellan dem. Han vågade inte längre berätta historier från sin barndom för henne. Hon talade inte om sina studier med honom.
Men han var inte olycklig, konstaterar dottern. Han tog henne på bio och cirkus när hon var liten. Han var i sitt rätta element med stamgästerna på kaféet. Han älskade att arbeta i trädgården. Han tyckte om att fixa och dona. ”Han kommer ju från landet, vad kan man annat vänta sig”.
Öm och våldsam
”Hon är den enda kvinna som någonsin betytt något för mig”, skriver Ernaux om sin mor. Då modern dör, 20 år efter fadern, grips dottern av djup, existentiell förtvivlan. När hon börjar skriva boken om modern, flyter meningar som ”hon hade ett häftigt humör” eller ”hon var en kvinna som inte visste av några gränser” upp i hennes medvetande.
Denna temperamentsfulla kvinna härskade i speceriaffären. Hon fick häftiga vredesutbrott mot sin man och sin lilla dotter, som hon i nästa sekund överhöljde med kärleksbetygelser. Hon var nyfiken och vetgirig och hyste en aldrig tillfredsställd bildningshunger. Hon tog sin dotter till museer och fina konditorier. Hon intresserade sig för flickans skolgång. Hon, som fått avbryta skolan vid tolv års ålder, greps av lust att lära sig det som dotter lärde sig.
När dotter kom i tonåren blev hennes och moderns relation infekterad. Modern reagerade på dotterns frigörelse med aggressivitet. Dotterns sätt att klä sig, hennes begynnande sexualitet, hennes intellektuella intressen – allt var fel: ”Ibland var dottern som stod framför henne en klassfiende.” Dotterns beundran för modern övergick i skam: ”Ibland inbillade jag mig att det inte skulle ha gjort mig något om hon dog.”
Dottern flyttar hemifrån och börjar studera. En ny rutin av ömma, nästan blyga återseenden etableras mellan dem. Modern är stolt över att dottern blir lärarinna och gifter sig in i den borgerliga klassen. Litet oroar hon sig hur dottern ska klara av balansgången mellan de två världarna: ”Försök att sköta ditt hushåll så bra som möjligt, så att han inte skickar tillbaka dig.”
In i demensens skugga
Efter faderns död säljs kafé-butiken och modern flyttar till dotterns familj i Annecy. I början känns det som ett bakslag. ”La patronne” är plötsligt ingen. Men hon vänjer sig, tar hand om de två dottersönerna som hon avgudar och schasar bort dottern från hushållsarbetet: ”Du har annat att göra”. Hon får vänner i grannskapet.
Dotterns familj flyttar till en av Paris sovstäder, där modern vantrivs. Hon installerar sig i ett servicehem i Yvetot. Banden till dottern, som skilt sig, och till barnbarnen förblir starka. Men hon förändras långsamt, blir glömsk, irritabel, råkar ut för oförklarliga missöden. Det är alzheimer. Dottern som för pennan skriver med allt större svårighet: ”Ändå vet jag att jag inte kan leva om jag inte i min text kan förena den dementa kvinna hon blev med den strålande, starka person hon var.”
Innan hon dör blir modern ett barn, sin dotters barn som dottern matar med bakelser, kammar och vårdar under besöken på den geriatriska kliniken. Och när hon är död blir hon oersättlig:
”Jag kommer inte längre att höra hennes röst. Det var hon, och hennes ord, hennes händer, hennes rörelser, hennes sätt att skratta och gå, som förenade den kvinna som är jag med det barn jag en gång var. Jag har förlorat det sista bandet med den värld jag kom från.”
En totalroman
I sin prisade självbiografi Åren skriver Ernaux inte längre om ett ”jag”. Huvudpersonen omtalas som ”hon” eller ”man” eller som ett inkluderande ”vi”. Det är en kollektiv berättelse som sträcker sig från Ernaux första medvetna minnen på fyrtiotalet in på nollnolltalet.
I boken beskriver Ernaux dess tillkomstprocess; hur hon mot slutet av åttiotalet blir besatt av tanken på att skriva en ”totalroman”. Hon börjar samla på allt som har skett och sker, inte bara i hennes eget liv, utan i tiden, i världen. Hon vill ”få tidens gång att kännas inom henne och utom henne, i Historien …”
Den egentliga handlingen i Åren blir med andra ord en generations gemensamma upplevelser. Fyrtiotalet överskuggas ännu av krig och knapphet, femtiotalet är återuppbyggnad, framsteg, nya produkter som terylen, burkärter, tampax, en ungdomskultur med namn som Brigitte Bardot, Audrey Hepburn och James Dean. Det är också Algerietkrisens år. Man förlitar sig på de Gaulle, familjer förlorar sina söner i det rättmätiga kriget.
På sextiotalet fortsätter framsteget. Hon ser framtiden som en trappa. Namnen på nya fortskaffningsmedel som Caravelle och Concorde är på allas läppar. Alla talar om Vietnamkriget. Alla har nu en transistorradio. Hon lyssnar på the Beatles och beundrar Simone de Beauvoir och Camus.
När majrevolten infaller, är hon inte på plats i Paris. Hon slungar inga gatstenar, men hennes och hennes generations tänkande förändras i grunden. En frigörelse från allt gammalt äger rum: ”1968 var det första året i världen”. Hon förändrar sin borgerliga livsstil och sitt sätt att undervisa. Boris Vian ersätter Racine och Corneille i den stelbenta franska skolan.
Hon går in i sjuttiotalet med dess ifrågasättande av globala orättvisor, dess feminism: ”var och en sin egen revolution”. Man börjar dua okända personer, man låter sina barn kalla sig vid förnamn, man lyssnar på Quilapayun och Maxime le Forestier. I sällskap med likasinnade känner man sig utvald, i motsats till ”töntarna”.
Så går åren: de Gaulle ersätts med Mitterrand. Den nya farsoten aids dyker upp. Berlinmuren faller. Saddam är den nye Hitler. Nya obegripliga konflikter pågår överallt: Afghanistan, Rwanda, forna Jugoslavien. Millennieskiftet passerar liksom oförmärkt. Konsumtionen av nya varor växer oavbrutet. Och plötsligt är det 11 september. Vad gjorde vi alla i det ögonblick tvillingtornen föll?
Osentimentalt och berörande
Ernaux låter allt detta och mycket mera passera revy. Ibland blir uppräkningarna, anhopningen av tidsmarkörer tröttsam. Närhistorien kan kännas alltför lättvindigt avfärdad, i en beundransvärd men alltför komprimerad prestation.
I denna världshändelsernas och trivialiteternas anhopning utgör huvudpersonens livsskeden ändå den fasta ryggraden. Åren blir en organisk sammanställning av de händelser som utgjort stoff i Annie Ernaux tidigare produktion. De omnämns, neutralt, osentimentalt. Äktenskap och skilsmässa äger rum utan större dramatik. Älskarna avlöser varandra. Yrkesmässigt är läraridentiteten mera genomgående beskriven än författarskapet. Sönerna är en självklar del av henne, samtidigt framträder de starkare än tidigare.
Som så ofta i sina böcker använder Annie Ernaux foton som tidsindelare, från de första babyfotona till snapshots av henne själv som farmor kind mot kind med ett litet barnbarns.
Ett annat genomgående element är släktmiddagarna. Måltiderna som den lilla flickan i den lilla staden upplever som oändligt långsamma, då man avhandlar kriget, ockupationen, kollaboratörerna och motståndsmännen, landstigningen, segern. Sextiotalets middagar där den unga studentskan iakttar släktens bondska seder, hon är på väg bort, in i en annan värld där hon nervöst kommer att agerar värdinna för sina fina svärföräldrar. I det bohemiska ruset efter maj 68 blir middagarna en träffpunkt för frigjorda vänner. Senare är det hennes söner som dominerar, de är toleranta och moraliska på ett nytt oberört sätt: ”Rör inte min kompis”. De introducerar obegripliga nymodigheter som datorer. Så faller de tillbaka till barndomsminnen. Det är hon, modern och hennes middagsritual som representerar det förflutna för dem.
Det är i de personliga minnena som Annie Ernaux berör starkast och där hon bäst fyller intentionen med sin totalroman:
”… nu skulle hon mer än någonting annat vilja fånga ljuset som omsluter ansikten som numera är osynliga, dukar överlastade med försvunnen mat, det ljus som fanns där redan i skildringarna under barndomens söndagar och aldrig upphör att lägga sig över saker så snart de upplevts, ett tidigare ljus … Rädda någonting från tiden där man aldrig mer kommer att vara.”