Världsfilm hemma i vardagsrummet
Trygve Söderling tipsar om fem filmer Finnkino aldrig kommer att plocka upp men som du kan se i ditt vardagsrum. Gör din egen filmfestival med hjälp av alternativa strömningstjänster.
Tröstnappen för många hemmasittare just nu är Netflix, visar statistik. Samtidigt påminner exemplen i Mark Cousins pågående, strålande dokumentärserie Women Make Film om kvinnliga filmregissörer (Yle Arenan och Teema, 14 avsnitt) om hur oerhört mycket större vår filmvärld är än den lilla flik, det urval som flödar över oss via de populäraste strömningstjänsterna.
Med få undantag domineras Netflix, HBO, Amazon Prime Video och så vidare av ett språk, en stil, en ideologi. Det är som om det vore i lag förbjudet att äta annat än hamburgare.
Fränt realistisk Indienbild
Var hitta kvalitet från ett bredare fält? För cineaster in spe kan uppstickaren Mubi – ett slags Netflix för vuxna – vara ett bra ställe att kolla. Här strömmas så kallad världsfilm, art house, klassiker, kult – allt sånt som vårdas av filmfestivaler, filmarkiv och public service typ Yle Teema, men som i regel faller utanför det kommersiella kretsloppet.
Mubi visar en rullande lista på 30 titlar, en ny läggs till varje dag, den äldsta faller bort. Just nu och fram till mitten av maj hittar vi här en indisk pärla, Ankur (The Seedling, Shyam Benegal, 1974).
Ankur är en fränt realistisk Indienbild, inga sång- och dansinslag à la Bollywood, inga fantastiska kläder eller palats. Bara jordägarens bortskämda son som fadern kommenderat ut till en fattig by på ägorna. En vacker, kastlös kvinna passar upp, sopar, serverar te i det med våra ögon påvra men enligt lokal standard burgna huset; själv bor hon i en vasshydda. Det går som vi kan förvänta oss, trots den avgrundsdjupa klasskillnad som ständigt markeras, och snart är hon gravid. Förstås är bägge gifta på annat håll, och … den vanliga historien, kan man säga. Men när den berättas så här stramt, känsligt och med varje detalj på plats – inklusive piskstraff och slitsamt vattenbärande från en djup ravin – kan man inte låta bli att bli gripen.
Shabana Azmi filmdebuterade i rollen som dalitkvinnan på botten; detta blev hennes genombrott och en milstolpe för sjuttiotalets indiska så kallade ”Parallel Cinema”.
Ångande berättelse
En bekant tipsade nyligen om en annan art house-strömningstjänst, Sverigebaserade Draken Film. Till skillnad från Mubi är hela repertoaren tillgänglig, för närvarande cirka 700 filmer. Man kan bläddra enligt olika kriterier, till exempel land, så jag börjar med Kroatien.
Ne gledaj mi u pijat (Quit Staring at My Plate, Hana Jusic, 2016) hör till de där ångande berättelserna som får en att fråga sig hur länge huvudpersonen ska palla innan hon exploderar, alternativt bryter ihop. 24-åriga Marijanas (Mia Petričević) liv är klaustrofobiskt insnärjt i en svettig bostad med aggressiva, elaka föräldrar och en fet, lätt sinnesslö bror. Hennes jobb i ett sjukhuslabb känns som ett andrum, men också där är stämningen dålig, det pratas om uppsägningar. En sjukdomsattack verkar spetsa till eländet ytterligare, eller bryter den kanske trots allt upp gamla mönster?
Mia Petričević gestaltar en ung människa som kämpar i en alltför trång verklighet och ibland släpper greppet (en nattlig sexutflykt med helt okända killar). Hon känns på samma gång tålig, äventyrlig och underligt loj – en blick man inte glömmer.
Gemensamt för de här två filmerna, trots totalt skilda miljöer, är att några jobbar hårt medan andra tar det som en självklarhet att de ska försörjas utan att behöva lägga två strån i kors.
Ovanlig vänskap
Också den ungerska auteuren Márta Mészáros Örökbefogadás (Adoptionen, 1975, Draken Film) är förankrad i en arbetsmiljö (en möbelfabrik), men de många närbilderna i knivskarpt svartvitt foto koncentrerar sig på en ovanlig relation mellan en 43-årig arbeterska (Katalin Berek) och en tonårstjej från en ungdomsvårdsskola (Gyöngyvér Vigh). De möts av en slump men bägge tycks känna igen något av sig själva i den andra. Samma allvar, samma laddade känslor bakom ett kärvt, lakoniskt sätt; bägge står dessutom i beråd att ta ett avgörande steg i livet.
Márta Mészáros regi är exakt och fri; detsamma gäller dialogen. Filmen belönades med en Guldbjörn på Berlinalen 1975. Ett urval av Mészáros filmer visades i Yle 2005; på Draken Film finns nu Adoptionen tillsammans med två andra plock ur hennes ytterst rika produktion.
Flicka uppvuxen i djurpark
Över till Jakarta, Indonesien, och en egendomlig berättelse om en föräldralös flicka (Ladya Cheryl) som vuxit upp i djurparken. Det är lite Amélie från Montmartre över Kebun Binatang (Postcards From the Zoo, regi Edwin, 2012, Draken Film). Fast klippningen är brutalare, miljön mera nersliten, den ansträngande hurtiga, glassbilsaktiga låten på ljudspåret kitschigare och historien ännu mera knäpp. Knäpp på ett bra sätt dock, med ett hus för giraffer, en mystisk trollkarl och lite sidojobb på en massagesalong där vår hjältinna plötsligt är den generiska ”flicka nummer 33”.
Parallellen mellan mänskokropparna i massagebåsen och djuren i djurparken är självklar och egentli
gen skulle den här filmen vara mycket sorglig om inte flickan var så oförstörbart självklar och barnsligt säker på zoologiska fakta i varje ny egendomlig situation.
Lesbisk kultklassiker
Från de identiskt klädda massageflickorna i Jakartas halvvärld associerar jag till den tyska internatskolan i Mädchen in Uniform (Brytningstider, Leontine Sagan, Carl Froelich, 1931, Youtube) – lesbisk kultklassiker och den enda spelfilm jag kommer på som helt saknar manliga roller, på sin höjd skymtar några statyer. Weimarepokens livsradikalism och kritik av preussisk disciplin sätter intressanta spår i detta gotiska sexmelodrama som också har komiska inslag.
Revolten kulminerar när tjejerna druckit bål efter att ha uppfört Schillerpjäsen Don Karlos på avslutningsfesten. Klassikern ger också ett alibi till de hunsade konservativa lärarna, att plötsligt ha roligt och styra ut sig i vilda rollkläder – till och med låta en tjej visa benen i en mansroll. En hemlig utopi bryter in, som en dröm från en annan värld.
I filmens centrum står en lärare– elev-förälskelse som kanske skulle fördömas ännu hårdare i dag än 1931; godnattkyssen i sovsalen är dynamit. Intressanta perifera trivia är att av de två huvudrollsinnehavarna valde ”läraren” (Dorothea Wieck) senare att arbeta för nazisterna, ”eleven” (Hertha Thiele) att fly; efter kriget blev hon en känd tvprofil i DDR.
Filmen med sitt ”dekadenta” och upproriska budskap blev givetvis anatema i Tredje riket; man försökte bränna alla kopior. Några överlevde dock utomlands och dök upp igen på sjuttiotalet. I dag kan filmen ses gratis på nätet i mer eller mindre risiga Youtubeversioner.
Och så en dokumentärserie
Intrigen i de här fem filmerna kretsar kring kvinnliga huvudpersoner; tre av dem regisserades av kvinnor. En av de stora fördelarna med Mark Cousins serie Women Make Film är att den är strängt formalistisk.
”Inte nåt linjärt plock som exotiserar kvinnliga regissörer. Inga pratande filmbranschhuvun som kläcker ur sig plattityder”, skrev filosofen och filmentusiasten Mio Lindman i en Facebookuppdatering. Med andra ord, inga krystade personintervjuer, inga flummiga teorier om förmenta skillnader mellan den ”manliga” och den ”kvinnliga” (heterosexuella) ”blicken”. Blicken ligger där den ska vara i konstanalys: på verken, filmerna. Det blir en rolig, slumpmässig avgränsning av det enorma materialet, klipp enbart ur kvinnliga regissörers verk från 125 år, från Alice Guy-Blaché till Céline Sciamma, från Agnés Varda till Pirjo Honkasalo.
Poängen är tydlig; filmkonst är något annat och mycket större än den smala mainstreamsektor som dominerar det allra mest lättillgängliga utbudet. Det finns film för vuxna, det finns kanaler. Det går att knäcka kulturimperialismen. Filmerna som nämns i artikeln har alla engelsk textning.
Samma allvar, samma laddade känslor bakom ett kärvt, lakoniskt sätt; bägge står dessutom i beråd att ta ett avgörande steg i livet.
om örökbefogadás
... egentligen skulle den här filmen vara mycket sorglig om inte flickan var så oförstörbart självklar och barnsligt säker på zoologiska fakta i varje ny egendomlig situation.
om Kebun Binatang