Chile kämpar i Pinochets spår

Chilenarna kämpar med en dubbelkris och ser sin chans i en folkomröstning, men det behövs mer än så.

Då metrobiljetterna i Chiles huvudstad Santiago i höstas höjdes med 30 peso – ungefär tre cent – brakade det loss. Det blev droppen som fick det chilenska folkets bägare att rinna över.

Efter omfattande, intensiva och stundvis även våldsamma protester med tiotals dödsoffer kom den politiska ledningen demonstranterna till mötes. Presidenten, miljardären Sebastián Piñera och hans centerhögerregering gick med på ett litet socialt reformpaket och lovade att en folkomröstning om en ny konstitution ordnas.

Protesterna fortsatte i alla fall och tog slut först i och med de restriktioner som coronaviruset tvingade fram. Men viruset satte också stopp för att den utlovade folkomröstningen kunde hållas som planerat. Den skulle ha hållits för en vecka sedan, men sköts nu upp till 25 oktober.

Grundlagen som det ska folkomröstas om är från diktator Augusto Pinochets dagar. Det är förbluffande att den fortfarande är i kraft i Chile, 30 år efter att diktaturen tog slut. Ända tills i fjol fanns också en märklig lag kvar som i flera decennier gav militären en ansenlig del av inkomsterna från den omfattande statliga kopparexporten och ledde till omfattande korruption som nu utreds.

Chile har ännu inte gjort upp med sitt juridiska arv från ett svårt förflutet. Det är en orsak till folkets missnöje och det skulle rent psykologiskt säkert vara bra att äntligen kapa alla band till diktatureran. Men den största anledningen till folkets protester är definitivt den ekonomiska ojämlikhet som råder i landet. Sannolikt kan inte en ny grundlag förändra vardagen så att miljoner chilenare skulle få det så mycket bättre.

Pinochet införde i sin diktatur också en nyliberal marknadsekonomi som har levt kvar och till och med fördjupats. Det gav till en början Chile en blomstrande ekonomi och goda framsteg på ett makroplan långt efter Pinochets dagar. Stark tro på frihandel, låga skatter och en så liten statlig inblandning som möjligt är det som har gällt.

Den absoluta fattigdomen har minskat, men det har skapats en ekonomisk ojämlikhet som i dag är skriande – hälften av chilenarna har en månadslön som ligger under 500 euro. Nästan hälften av alla skuldsatta uppges ha stora svårigheter att klara av sina amorteringar. Samtidigt har den offentliga sjukvården och utbildningen körts ner och numera är till och med vattenförsörjningen privatiserad i Santiago.

Chile behöver andra reformer än bara en ny grundlag. De borde starta redan innan en ny grundlag har trätt i kraft. Om det blir ett ja i folkomröstningen beräknas det räcka ännu två år tills en ny konstitution är klar. Om inte reformer som förbättrar medelklassens och de många fattigas situation snart görs kommer många nya våldsamheter att blossa upp innan konstitutionen har förnyats.

Lika illa som den ekonomiska ojämlikheten är chilenarnas alienation från politiken. Förtroendet för såväl ledande politiker som partier är oerhört lågt. Det politiska engagemanget är lägre än i något annat OECD-land och i hela Latinamerika, frånsett Venezuela. I den frågan kunde en ny konstitution ge en positiv förändring.

Chiles fasad som en ekonomisk framgång och uppstickare i Latinamerika kan hastigt rämna om inte samhället bakom fasaden bättre får ta del av det goda och medborgarna inser att det kan lyckas genom att delta och påverka i politiken.

Chile har möjligheter att vidta också kostsamma sociala och ekonomiska reformer eftersom statsskulden ligger på en förhållandevis låg nivå. Tidpunkten är emellertid besvärlig då landet samtidigt tvingas uppta nya lån för att klara upprustningen efter coronakrisen. För Chiles del gick ekonomin dessutom back redan i och med höstens protestvåg och tillbakagången blir därmed kraftigare än ”bara” coronakrisen skulle innebära.

Mycket står på spel i Chile just nu. Hoppas att chilenarna hittar en tredje väg, en som varken leder till diktatur eller revolution.