EU äventyrar den åländska jägarkårens viltvårdsinsatser

VåRJAKT EU-domstolen beslutar att förbjuda det åländska kulturarvet med vårjakt på ett litet antal gudingar som sker efter deras parning. Det är förutom den uppenbara förlusten av en månghundraårig sedvänja vi ålänningar anser värd att beskydda, och även bibehålla framöver, de facto en ödesfråga för ejderpopulationen i Östersjön.

Ejderns populationsökning eller reducering är beroende av ådorna. Under vårjakten har man alltid skjutit endast hanfåglar, gudingarna, och kom man hem med en åda blev man svartlistad i bygden långt före dagens kontroller existerade. Ejderstammen är beroende av att ådorna överlever och under sin livstid lyckas kläcka fler än två ungar som når vuxen ålder för att stammen skall öka. Detta har man alltid förstått i skärgården och därför värnat om just honfågeln. Den ytterst lilla påverkan som gudingjakten har haft på populationsstorleken har jägarkåren år efter år med råge kompenserat med viltvårdsåtgärder i linje med landskapets Åtgärdsplan för ejderstammen på Åland.

En studie på mårdhund i skärgårdshavets nationalpark uppskattade att en mårdhund i medeltal dödade tre fyra ådor per vår; endast 20 mårdhundar i skärgården bedöms ha samma negativa inverkan på ejderpopulationen som den åländska vårjakten. Antalet invasiva predatorer som fälls årligen inom landskapet av åländska viltvårdande jägare ligger kring 4 500 mårdhundar och 800 minkar. Insatserna är betydande och man kan konkludera att den potentiella skadan, ifall insatserna minskade, vore förödande för ejdern och många andra arter.

Att, som i EU:s och Birdlife Finlands fall, ens antyda att en bibehållning av nivån på de viltvårdande insatserna inte är direkt avhängigt en fortsatt vårjakt är ett hån inte bara mot den åländska jägarkåren, utan mot alla viltvårdare. Det vittnar även om en oförståelse kring motivationen bakom allt det frivilliga arbete som lagts ner från jägarnas sida, med ejderns bästa i åtanke och med en önskan om en tillvaro i samspel med naturen.

EU-domstolen äventyrar genom sin dom de riktade viltvårdsinsatserna den åländska jägarkåren kämpat med vilket riskerar ha långtgående konsekvenser för den numera rödlistade ejdern, i en situation då ådorna hade behövt dem som mest. Det är taktlöst och går emot målsättningen i EU:s fågeldirektiv; att stärka och bibehålla fågelstammen. Landskapets förnuftiga och faktabaserade argumentation får inget fotfäste i det byråkratiska Bryssel

som verkar mer intresserat att gå enorma lobbyorganisationer till mötes än att värna om kulturarv och ådor.

Predation på ådor och ungar är lokalt det verkliga hotet mot ejderstammen. Jägarkåren kan, med rätt motivation, sköta hanteringen av detta på ett förtjänstfullt sätt när det gäller alla predatorer utom örnen. Åland har som bekant 120 häckande örnpar, i jämförelse har Sverige 700 häckande par, örntätheten av enbart de häckande paren är 50 gånger högre per kvadratkilometer på Åland jämfört med i Sverige. Vittnesmål

om havsörnens framfart, med en ytterskärgård utan ejder som konsekvens, har blivit vardagsmat. Det är inte hållbart på sikt, men genom samarbete kunde situationen hanteras och förvaltningsplanen för den inte längre hotade havsörnen kunde under tiden revideras.

Vi är övertygade att en överväldigande majoritet i samhället förespråkar ett hållbart aktivt samspel med naturen där jakt och fiske har sin naturliga plats framför förbud och självreglering av viltstammar.

Framöver vill vi vädja till alla naturintresserade att ha ejderns bästa för ögonen. Det är dags att övergripande hot som invasiva arter, miljöförstöring, global uppvärmning och urbanisering får den uppmärksamhet de förtjänar.

Kom man hem med en åda blev man svartlistad i bygden långt före dagens kontroller existerade.