Ett ännu svårare beslut att öppna igen

”Trycket ökar också i Tyskland att ta större hänsyn till krisens ekonomiska och sociala följder.”

En återgång till normala förhållanden – eller det som före coronakrisen ansågs vara normalt – drar ut på tiden. Det är inte ens säkert hur det nya normala ska se ut.

De som bär ansvaret måste ständigt fatta nya, tunga beslut. Det var svårt att bokstavligen stänga ner ett land genom social distansering; det är ännu svårare att väga ekonomiska, etiska och praktiska argument mot varandra när det gäller att öppna allt igen, steg för steg.

Krisen blir ett eldprov för den verkställande makten. I nästan alla länder, som har drabbats av viruset, pekar opinionsundersökningar på ett brett stöd för regeringarna. Till och med Donald Trumps popularitet var på väg upp till mer än femtio procent innan han spelade bort en liten vinst i förtroende med förvirrande presskonferenser fulla av självberöm.

Bland de stora, tätt befolkade länderna i Europa har Tyskland klarat sig bra under coronakrisen med numera drygt 7 000 döda. Tre fjärdedelar av medborgarna godkänner de strikta åtgärderna för att stoppa virusets spridning, i stort sett detsamma som i Finland.

Enligt de senaste opinionsmätningarna har väljarstödet för det kristdemokratiska CDU/CSU stigit sedan början av året från 28 till 39 procent, det bästa resultatet inom mandatperioden. Regeringspartnern SPD förbättrar från 12 till 16 procent. Däremot förlorar oppositionspartiet De gröna efter en lång, uppåtgående trend sex procentenheter och hamnar nu på samma nivå som socialdemokraterna. Klimatkrisen överskuggas för tillfället av pandemin.

Angela Merkel leder kampen mot viruset. I ett direktsänt tv-tal i mitten av mars uppmanade förbundskanslern befolkningen att ta läget på stort allvar och noggrant följa restriktionerna. Sedan dess har hon gång på gång krävt försiktighet och tålamod för att inte äventyra allt som redan har uppnåtts. Risken för en ny epidemivåg är stor.

Förbundskanslerns ledarstil – ”att köra på sikt”, som hon själv säger, hennes politiska erfarenhet och hennes personlighet, en blandning av naturvetenskaplig forskare och prästdotter, skapar förtroende. Uppskattningen för Merkel har igen stigit tydligt. Hon är lika populär som före flyktingkrisen då hennes insisterande på medmänsklighet irriterade också många av de egna. Hon avgick som CDU:s partiledare i oktober 2018.

Merkels strategiska kalkyl att då lämna ordförandeposten för att kunna fortsätta som regeringschef har visat sig vara rätt. Koalitionen med SPD, som flera gånger var nära att säga upp regeringssamarbetet, har stärkts under krisen. Allt tyder nu på att förbundskanslern leder regeringen till mandatperiodens slut hösten 2021 – så som hon har önskat – och sedan drar sig tillbaka med högt anseende efter sexton år vid makten.

Under tiden tar möjliga efterträdare chansen att profilera sig. Armin Laschet, som vill bli CDU:s partiledare, är regeringschef i Nordrhein-Westfalen. Och Markus Söder har redan vunnit en lång maktkamp och blivit CSU:s partiledare och regeringschef i Bayern. Den ena försöker forcera debatten om hur man ska lätta på restriktionerna, den andra håller emot. Men det är ännu oklart om Laschet kan vinna partiledarvalet, som CDU på grund av coronakrisen har skjutit upp till slutet av året, eller om Söder över huvud taget vill bli kristdemokraternas gemensamma kanslerskandidat.

Trycket ökar också i Tyskland att ta större hänsyn till krisens ekonomiska och sociala följder. Än så länge har Merkel och ländernas regeringschefer – som har administrativt ansvar för de flesta besluten – kunnat enas om en gemensam strategi. Den bygger på att minska virusets spridning till en nivå som gör det möjligt att följa nya infektionskedjor och samtidigt tillåter lättnader som beaktar de stora regionala skillnaderna.

Men befolkningens förtroende för att politikerna och ett demokratiskt system kan hantera en så allvarlig kris är inte alls givet. Förtroendet bör bevaras och vinnas på nytt varje dag.