Helikopterpengar eller basinkomst?

Börsen rusar mot nya höjder samtidigt som miljoner och åter miljoner människor förlorar jobben. Krisen accentuerar inkomstskillnaderna, vilket sätter spår i den politiska debatten.

”Donald Trump, vilken fin man”. Det sade en bekant som bor i New York häromveckan, efter att han fick en 1 200-dollarscheck med presidentens signatur hemlevererad. Det låg visserligen en skopa sarkasm bakom uttalandet, men många amerikanska väljare lär förhålla sig betydligt mindre ironiskt, tacksamma till presidentens pengaregn över alla vuxna amerikanska medborgare.

Under valborgshelgen fick vi se en öppning för liknande åtgärder i Finland, då Vänsterförbundets ordförande Li Andersson föreslog en servicesedel på 100 euro till varje finländare. Då krisen lättar ska sedeln gå att använda för att stödja restauranger och kultur, branscher som på grund av regeringens beslut har tvingats ut i kylan på obestämd tid. Samma dag kom De grönas ordförande Maria Ohisalo med ett förslag i samma anda då hon tog upp frågan om basinkomst i sitt förstamajtal.

Man bör notera att det finns viktiga skillnader mellan USA:s stimulanspengar och Li Anderssons servicesedlar: Trumps check delas ut mitt under krisen när tanken uttryckligen är att man inte ska bege sig ut för att konsumera, medan Andersson föreslår en mer riktad sedel som delas ut först då ekonomin ska startas upp igen. USA har också en egen centralbank, vilket betyder att man kan skapa nya pengar om man så tycker, medan Finland måste skriva upp servicesedlarna på statsskulden då vi är bundna till euroområdets penningmängd. Man kan inte heller bortse från att Trump har en valbatalj att utkämpa senare i år.

”I takt med att krisen förvärrats har ändå de traditionella partierna klättrat förbi populisterna på bred front i opinionsmätningarna.”

FREDRIK HÄGGMAN journalist

Men även om jämförelsen är ytlig, speglar den flera intressanta tendenser. Krisens vindar river upp tidigare politiska skiljelinjer och plötsligt sitter gamla meningsmotståndare på samma sida. Socialdemokratiska politiker i Norden stänger gränserna och begränsar privatlivet, samtidigt som hårdföra amerikanska libertarianer, målar plakat med texten ”USA borde vara mer som Sverige”.

De senaste åren har populistiska rörelser, som i hög grad spelar på identitetspolitik, vunnit terräng runtom i världen. Politiska indelningsdimensioner som gal-tan-skalan, som mäter sådant som konservativism och värdeliberalism, har fått genomslag då den bättre anses beskriva det nya debattklimatet än den klassiska vänster–höger-skalan.

I takt med att krisen förvärrats har ändå de traditionella partierna klättrat förbi populisterna på bred front i opinionsmätningarna. Det finns litet utrymme för identitetspolitik i ett läge där 30 miljoner amerikaner kan bli arbetslösa på bara sex veckor.

Dessutom är det här en kris som drabbar dem som redan har små inkomster hårdast. I en rapport från tankesmedjan Pew Research Center sade cirka hälften av de hushåll som hör till tredjedelen med lägst inkomster i USA att någon i hushållet har förlorat jobbet till följd av pandemin. Därtill har bland annat New York Times rapporterat att människor i fattiga och minoritetsdominerande områden löper ökad risk för att falla offer för viruset i sig.

Centralbankerna har gjort vad de kan för att hålla arbetsgivarna, företagen, vid liv. Med hjälp av stödköp av historiska mått har man pumpat in likviditet i kapitalmarknaderna och därigenom räddat det finansiella systemet, vilket är ett villkor för att inte realekonomin ska kollapsa.

Men även om stödköpen är nödvändiga för ekonomins överlevnad bidrar de till att understryka inkomstklyftorna, bland annat i form av tjurrusningar på börsen. Med The Fed i ryggen har Dow Jones-indexet redan kunnat återfå nästan hälften av det värde som utraderades i den initiala kraschen i mars.

Man kan tycka vad man vill om att börsen och arbetslösheten stiger hand i hand. Och just därför är det ingen högoddsare att fördelningspolitiken åter intar förstaplatsen på den politiska dagordningen framöver.