Apokalypsens ryttare och de tre musketörerna

Coronakrisen slungar våra ideal in i ett eldprov. Tiger vi still, drar vi galna slutsatser eller skrider vi till genomtänkta åtgärder?

En för alla, alla för en!” lyder mottot i Alexandre Dumas roman De tre musketörerna. Det mycket franska begreppet solidaritet proklamerades högtidligt i EU:s juridiskt bindande rättighetsstadga. Struntar vi i ”den andre” som lever på existensminimum och underlåter att se till att världen blir hyfsad – ja, då får inte heller vi själva en bra framtid.

Coronapandemin bäddar för en svältkatastrof av bibliska proportioner, varnar FN:s livsmedelsprogram WFP. I områden ärrade av konflikter och missväxt kan behovet för livsmedelsbistånd fördubblas till över 250 miljoner personer, då restriktioner sätter livsmedelsförsörjningen, marknaden och logistiken ur spel. Därtill kan global fattigdom och utslagning ta fart då medlen för utbildning och bistånd styrs om till akut sjukdomsbekämpning.

En pessimist betraktar nuet som bättre än morgondagen, men sämre än gårdagen – medan en optimist ofta stämplas som naiv. ”Det har alltid varit jävligheter för människorna”, men ändå gör vi saker i stort sett bättre, noterade läkaren, professorn och ”possibilisten” Hans Rosling, som varken köpte blåögd optimism eller överdramatiserad svartsyn.

Covid-19 utgör en varningssignal: ifall vi inte själva vidtar proaktiva åtgärder för en hållbar, balanserad livsstil, slår systemet tillbaka mot oss. År 1798 publicerade nationalekonomen och demografen Thomas Malthus essän An Essay on the Principle of Population, med idén om oundviklig matbrist till följd av exponentiell befolkningstillväxt och linjär produktivitet. Alla skutt i levnadsstandarden eroderas fort, och massorna tvingas snart igen leva ur hand i mun. Populationen korrigeras förutom av hungersnöd också av sjukdom och krig, menade Malthus, som inspirerade Charles Darwins tankar om arternas konkurrens och naturligt urval.

De senaste 100 årens energi- och teknikdrivna befolkningsexplosion indikerar motsatsen. Vi har utvecklat allt billigare och snabbare sätt att förbruka det naturliga kapitalet: fossila bränslen, mineraler, skogar och hav. Via uppfinningsrikedom hanterar vi resursproblemen – visserligen ofta genom smärtsamma politiska och ekologiska uppbrott.

Ändå förblir naturen en faktor vi måste räkna med. Ekosystem måste inkluderas tydligare i den politiskekonomiska kalkylen, i den samhälleliga moralfilosofin. Vi är en biologisk art, beroende av naturförhållanden. För den som lever invaggad i överflöd kan tanken om hungersnöd tyckas abstrakt – lika fiktiv som en livshotande global pandemi, fram till alldeles nyligen.

En fruktsam insikt kan födas ur coronamisären: alla människoapor utgör en och samma biologiska art, vi är beroende av varandra och av biosfären. Den stora kraftmätningen sker inte ideologier eller länder emellan, den pågår i all tysthet mellan människa och natur. Det står i den förmodat nyttomaximerande Homo economicus makt att välja samarbete i stället för ändlös konflikt – vare sig den äger rum inför öppen ridå eller genom symboliskt våld.

På 1960-talet fick malthusianismen ett nyuppsving med kioskvältare som The Tragedy of the Commons av ekologen Garrett Hardin (1968), The Population Bomb av Paul och Anne Erhlich (1968), samt Tillväxtens gränser av Romklubben (1972) – som förutspådde överbefolkning, kollaps, svält och allmän ödeläggning. Miljöaktivister drog lärdom: en alarmistisk ton och känslomässigt tilltal maximerar genomslaget.

Den senaste ompaketeringen av Malthus idéer finns i den systemkritiska rörelsen Extinction Rebellion, en fritidsanläggning för hobbyanarkister som kräver radikala åtgärder mot klimatförändringen och massutdöende. I uppenbarelseboken beskrivs apokalypsens ryttare, inklusive krig, svält och pest. Allsköns plågor och fasor flödade också ur Pandoras ask i den grekiska legenden. Kvar på bottnen var gudarnas hämnd, det (möjligen falska) hoppet.

Nej tack – till alla typiska reaktioner på kriser: till nyisolationism, till populism i högereller vänsterformat, och till deterministisk alarmism. Ja tack till possibilism.