Illusorisk presidentmakt främjar inte demokratin

Presidenten Rabbe Sandelin (HBL Debatt 30.4) har förstås rätt i att maktmissbruk förekommer på alla nivåer av samhället. Desto större orsak för republiken Finland att ständigt öka avståndet till den ”landets sed”, som arvet efter Kekkonen-eran innebär. Flera aktuella studier har visat att ”landets sed” smidigt ömsar skinn; institutionaliserad korruption är än i dag en utmaning för det finländska rättssamhället.

Regeringen Sipiläs ”normrivningstalko” innebar en kräftgång för både rättssamhället i sig och för samhällsdebatten i synnerhet. Från högerhåll framfördes högljudda anklagelser om ”grundlagsfundamentalism”, när ansvariga folkvalda över alla partigränser med stöd av grundlagen vidmakthöll den parlamentariska integriteten i förhållande till en regering med starkt utomparlamentariska tendenser och myndigheter som började uppvisa allt starkare tecken på egenmäktighet.

Under de svarta åren hade man kanske förväntat sig om nu inte en landsfaderlig röst så åtminstone juristens och statsmannens tydliga försvar för rättssamhället. När vi nu åter har en regering som till och med under rådande undantagstillstånd upphöjer grundlagen och högaktar parlamentarismen väcker presidentens märkbart aktivare vilja att bistå regeringen med ”moraliskt stöd” berättigad undran.

Grundlagen betonar maktfördelningen mellan riksdag och regering; presidentens roll är – som sig bör i en parlamentarisk demokrati – blott och bart ett spel för gallerierna. Men också i sin nästan totalkastrerade form upprätthåller presidentbefogenheterna illusionen av att landets ledning tryggas av en ”stark president”. Varje dragkamp mellan regering och president – imaginär eller verklig – avleder medborgarnas uppmärksamhet från den konstitutionella realiteten att det är riksdagen, inte presidenten, som presiderar över regeringen.

Ett rättssamhälle betonar konsekvent tjänsteansvaret framför maktbefogenheterna. Till presidentens viktigaste tjänsteansvar hör att i enlighet med grundlagens anda entydigt försvara den parlamentariska demokratin. Soloutspel, som svårligen kan tolkas som annat än en bugning till de krafter som efterlyser en starkare presidentmakt, måste anses falla utanför tjänsteansvaret. Uppvisar presidenten minsta behov att demonstrera tyngden av sitt mandat i relation till regering och riksdag, ja, redan om blott en sådan tolkning av presidentens agerande föreligger, finns all orsak att kritiskt granska detta.

Man får därför verkligen hoppas att justitiekansler Tuomas Pöysti (Yle 2.5), i det han summerar att nuvarande beredskapslag ger för stor makt åt regeringen, inte antyder stöd för presidentens förslag om en utomparlamentarisk ”knytnäve” i kristider. Det är nämligen inte modet att införa undantagstillstånd som renderar största honnör åt regeringen Marin, utan dess kurage att – också med risk för ovett från delar av folkopinionen – med hänvisning till grundlagen snarast möjligt återinrätta de medborgarrättigheter man tvingats fatta beslut om att begränsa.