Våld är inte sport

Jo, jag vet. Vi människor har alltid försvarat oss, slagits, härjat och konkurrerat – sedan urminnes tider och i alla sammanhang. Också i sport.

Hör på något sätt till vårt DNA. Men vi är inga renodlade djur. Ovanpå våra drifter bor en fri vilja och ett moraliskt tänk – ofta fallerande, men ändå. Poängen med att vara människa är att vi kan utvärdera våra handlingar och utvecklas som vi vill. Eller i varje fall göra medvetna ansatser.

Är starkt kritisk till våldsbesudlade kampsporter som boxning och i yttersta ändan MMA. Men jag hyser respekt för utövarna. De är stentuffa i sin tålighet och utsatthet. Och jag är inte ute efter att rakt av frånta någon hens levebröd – förbud rimmar rätt dåligt med fri vilja, och den fria viljan är inte alltid så fri.

Men jag vill ställa statens idrottsråd, olympiska kommittén, andra uppbackare och våra medier – liksom oss alla – frågan på vilken exakt grund, framför allt värdegrund, våldsbetonade sporter förtjänar backas upp och lyftas fram?

Ett svar må vara utbud och efterfrågan – intresset. Men marknader kan regleras ifall det befinns motiverat, och det går bra att idka självrannsakan – så det är inte hela svaret. Traditioner? Jo, vi har gladiatorspel på historiens meny, men inte på dagens. Till och med tjurfäktning – en helig ko i Spanien – har bannlysts i Katalonien. Vår syn på vad som är värt att bejakas, och vad inte, förändras. Oftast på gott.

Du kanske invänder att man råkar ut för smällar också i typ störtlopp och ishockey. Men i alpint försöker man inte skada andra och en olycka drabbar bara en själv. Hockey är en annan femma, fast det borde vara annorlunda. Där smälls det på, och med vår ligasäsongs facit på hand – hjärnskakningar som avlöst varandra – är det en underdrift att konstatera att trenden bland männen – kvinnor får inte tackla – är alarmerande.

Speciellt i NHL uppstår grava huvudskador dessutom av slagsmål. Som fortfarande, också på auktoritativt håll, glatt påhejas därborta. Samtidigt som en spottloska, det såg vi i höstas, framkallar grym indignation.

På HBL har Filip Saxén med pondus påtalat hockeyvåldet, som såklart går att stävja om man så vill (läs: attitydfostran, strängare straff, översyn av grundregler). Och visst, små fast otillräckliga steg har tagits.

Nämnda grövre kampsporter, däremot, ser opinionsbildare fortsättningsvis på med blida ögon. Det är märkligt med tanke på både hälsovådligheten och att våldet utgör fajternas kärna. Synsättet förbryllar likaså för att mediernas uppgift också är vakthundens. Bevakar man brutala kampsporter som vilka som helst grenar vore det naturligt att samtidigt problematisera kärnan – i motsvarande anda som när man på cigarrettaskar varnar för nikotinet.

I Sverige var proffsboxning förbjudet mellan 1970 och 2007. För egen del vill jag i alla fall tro på människan och exemplens makt mer än på renodlade förbud. Och på trubaduren Lasse Berghagens refräng ”Sträck ut din hand och finn en hand i din” mer än på knutna nävar och sparkar. Mer dagens melodi, liksom. Och inte minst framtidens, får man hoppas.

Eller hur?

”Bevakar man brutala kampsporter som vilka som helst grenar vore det naturligt att samtidigt problematisera kärnan – i motsvarande anda som när man på cigarrettaskar varnar för nikotinet.”

STEFAN BORENIUS

sportfantast sedan hedenhös