Ikaros faller – och faller igen
Myten om Ikaros som störtar i havet är berömd och som hämtad ur en samtida historia om flyktingar. Men de dikter och målningar som finns ger utrymme för olika tolkningar av Ikaros öde.
Vi vet att det är en dag på våren, för bonden bakom sin häst plöjer en åker. Fårorna följer terrängen i mjuka kurvor. Vid strandbrynet sitter en man upptagen med sitt medan ett skepp med nyss satta segel är på väg ut till havs. Allt är sett i fågelperspektiv, så vi har en bra utblick både över havsviken och dess klippiga stränder.
En man lutar sig mot en stav och tittar upp mot skyn. Ser han någonting där uppe bland molnen? Vad han inte ser är att en gestalt just störtat i vattnet. Bara benen plaskar hjälplöst innan även de sjunker under ytan.
Myten om Ikaros skrevs ner av den romerske diktaren Ovidius i hans Metamorfoser, där många av antikens äventyr och förvandlingar återges. För att fly från kung Minos på Kreta har Ikaros far Daidalos skickligt tillverkat vingar av fjäder, lin och vax på en stomme av vass och kvistar.
Det är en vacker och rörande berättelse: Daidalos är full av omsorg om sin pojke, som i sin tur obekymrad leker och förstör så att arbetat drar ut på tiden. Daidalos oro – och ålder – lyser igenom i texten. De måste våga det absoluta språnget, med alla risker det innebär. Daidalos sväljer gråten och fäster Ikaros vingar med darrande händer.
På ett plan är de som hämtade ur en nutida berättelse om flykt. De har inget annat val och måste våga det yttersta språnget med alla risker det innebär. Deras öde är tidlöst.
Vi vet hur det gick. Ikaros glömmer pappans oroliga instruktioner; hänförd av flygandets mirakel – vem har inte i drömmen känt den sensationen? – flyger han alltför nära solen. Vaxet smälter och Ikaros tumlar mot sin död i Ikariska havet, norr om öarna Samos och Ikaria. Det sker emellertid inte obemärkt enligt Ovidius: fiskaren vid en å, herden som lutar mot sin stav, den plöjande bonden som gapande stirrar mot himlen – de ser alla det himmelska undret med de två flygande gestalterna. Som enkelt bondfolk drar de slutsatsen att det är gudarna som gjort sig synliga. Vem annars kunde flyga så?
Pieter Bruegels moral
Pieter Bruegel den äldres (ca 1525– 1569) målning Landskap med Ikaros fall är nästan lika känd som Ovidius dikt. Den hänger i dag på Musée des Beaux Arts, Belgiens nationalmuseum i Bryssel. Där är blicken helt på människorna och deras göranden.
De har så fullt upp med sitt dagliga sysslande att uppmärksamheten inte ger rum för de otroligaste mirakel. Detta gäller nästan genomgående i Bruegels målningar.
När till exempel den heliga familjen kommer till Betlehem – fast helt samtida med 1500-talet och inte olik småstäderna kring Bruegels Antwerpen – så har folk inget intresse för trashankarna som anlänt. De har all uppmärksamhet på skatteindrivarna som kommit till staden. Och när Kristus fötts och uppvaktas av de tre österländska kungarna i en annan målning sker det i skumrasket inne i ett obetydligt skjul i bildens hörn, utanför en liten stad där blötsnön faller i tunga trista sjok.
Vad stort sker, det sker obemärkt. Bruegels moral handlar om människans bristfälliga perspektiv och förmåga att urskilja det väsentliga; men han är också förlåtande. Någon föll i havet. Livet fortsätter, vi har alla nog med vårt. Det är svårt att lyfta blicken i rätt ögonblick från plöjandet och se vad som verkligen händer.
Intressant nog finns det en kopia av målningen på ett annat museum i Bryssel, van Buurenmuseet. Där agerar en av gestalterna i målningen mer i linje med beskrivningen i Ovidius dikt. Mannen som stöder sig mot käppen och ser mot himlen har något i blickfånget. Han ser den förtvivlade Daidalos i skyn, tydligt avtecknad mot de ljusare molnen.
Det troligaste – enligt min mening – är att även målningen på Musée des Beaux Arts har haft en flygande Daidalos bland molnen, men att han försvunnit under århundradenas vanvård och reparationer av tavlan. Bruegels teknik är tunn och snabb; mycket kan försvinna när de tunna färgflaken lossnar från den hårda pannån. Mannen med käppen är inte oväsentlig i bilden: hans huvud är placerat nästan exakt i målningens mittpunkt.
Så långt kommen i mitt skrivande påpekar en bekant konstnär att även ”originalet” på Musée des Beaux Arts numera betraktas som en kopia, alltså att båda målningarna utgår från ett förmodat förlorat original. Det stärker tankegången, att det på himlen borde finnas en flygande Daidalos.
Flera tolkningar
Under 1700- och 1800-talen var Bruegels, enligt tidens smak alltför folkliga konst, föga uppskattad även om den genre som han uppfann levde vidare (målningar med vanligt folk i vardagliga göromål kallas lite osakligt just för genremåleri). Med det sena 1800-talets alla nationalismer vaknade intresset på nytt, och under 1900-talet började konsthistoriker att se annat än lustigt bondfolk i Bruegels målningar.
Den brittiske poeten W H Auden (1907–1973) hörde till dem som vallfärdade till museet i Bryssel för att se Bruegels verk. 1938 skrev han dikten Musée des Beaux Arts inspirerad av flera målningar av Bruegel. Hans tolkning har förmodligen inverkat på det mesta som skrivits om flamländaren sedan dess. ”Gällde det smärtan tog de aldrig fel / de gamla mästarna” skriver han i diktens öppningsrader. Lidandet inträffar ”när andra människor sover, öppnar fönstret eller bara slött går på”. Barn åker skridsko, hundar gör vad hundar gör, och hästen skrubbar baken mot ett träd. Men samtidigt sker det förunderliga:
I Bruegels Ikarus exempelvis: hur obekymrat
allt vänder ryggen till åt olyckshändelsen, fast plöjaren
gott kan ha hört det övergivna ropet, vattenplasket;
men det var ingen olyckshändelse av vikt för honom; solen sken,
som den var van, på ett par vita ben, försvinnande i grönt
hav; och det vackra, dyrbara skeppet måste ha sett
någonting häpnadsvärt, en pojke fallen ur skyn,
men hade väl sitt mål och seglade lugnt på. (W H Auden, översättning Gunnar Ekelöf)
En till budskapet liknande tolkning fick målningen av amerikanen William Carlos Williams (1883–1963), känd för en vardagligt talspråklig, korthuggen typ av dikter. De som
sett Jim Jarmouchs film Paterson minns huvudpersonens envisa diktförsök, som inspirerats av Williams poesi (Paterson var hans hemstad och är också namnet på en av hans mest kända diktsamlingar). Williams dikt är kärvare och fåordigare. Han fäster sig vid årstiden, bonden som plöjer och ”hela det praktfulla / årets överdåd” som spritter vaket vid havsranden. Inte långt från stranden går ett plask nästan obemärkt: Det var Ikaros som drunknade. Men denna förhärskande syn på Ikaros olycksaliga flygtur står inte oemotsagd. Den svenske poeten Sigfrid Lindström (1892–1950), vars diktning ofta har en humoristisk och melankolisk klang, låter Ikaros gå ett helt annat öde till mötes.
Av lånta fjädrar fogade jag samman ett vingepar och flög mot solen glad men föll, när vaxet smalt för vårsolsflamman ej i ett hav, men på en gödselstad.
I fallet bröt jag av mig högra armen; som minne hänger kvar en ynklig stump. Men livet frälste jag, och svalde harmen. Sen har jag levat på att samla lump. (Sigfrid Lindström, Ikaros)
En Ikaros som störtat men överlevt och i stället drar sig fram som en stalldoftande lumpsamlare – med den bilden blir den antika myten vardaglig och igenkännbar. Hur många har inte fallit utan vare sig hjältedöd eller dito gloria, och sedan fått svälja förtreten? Livet fortsätter, bonden plöjer sin åker, hästen skrapar sin bakdel, det mesta förblir vad det var och den personliga tragedin går obemärkt förbi.