En gammal körsångares kamikaze
ANALYS Efter en livstid som aktiv i otaliga körer tar Jan Salvén bladet från munnen och riskerar bränna alla broar. Kritiken spretar åt alla håll, men får åtminstone delvis gehör bland professionella.
Det är mycket som står fel till på körfältet, om man får tro den driftige körveteranen Jan Salvén. I en 37-sidig rapport som publicerades förra helgen upptas de sista sidorna av några konkreta och konstruktiva åtgärdsförslag. Ändå läser jag texten i första hand som en lång lista på problem med nuläget:
– De flesta finländska körer odlar ett klangideal som är vibratolöst, som inte använder kroppens naturliga resonansutrymmen och som bygger på rak, förtunnad och lätt röstanvändning.
– Hela den finländska körvärlden har präglats av krisen på 1960-talet, då körerna började eftersträva en renare klang och bättre intonation på bekostnad av resonans.
– Det finns ett skriande behov av manliga sångare som sjunger med en resonerande röst. Det uttunnade klangidealet har blivit så förhärskande att också de sångare som har en klassisk sångteknik inte får använda den.
– Utbildningen av kördirigenter är i kris eftersom många dirigenter saknar behövlig sångteknisk kompetens för att visa exempel framför sin kör. Slagteknik går framför sångteknik.
– Musikpedagogiken är i kris eftersom klasslärarna inte kan sjunga, barnen sjunger i allt lägre tonläge och vänjer sig vid att sjunga i mikrofon allt tidigare.
– Vårt lands bästa körer håller kvalitetsmässigt på att hamna på efterkälken och klarar inte längre konkurrensen med körer från Lettland, Estland och Sverige.
– Framförandena av symfoniska storverk har kommit på skam eftersom vi saknar en professionell symfonisk kör och Musikhusets kör inte håller måttet.
Och så vidare.
Pamflett med stöd i spektrogram
Jan Salvén söker berättigande för sina synpunkter i den spektralanalys som han har utfört tillsammans med Johan Silén för att kartlägga klangen hos femton körer.
Exemplen är tagna ur upptagningar gjorda vid den finländska manskörsångens 200-årsjubileumsfestligheter i Åbo och Helsingfors i maj i fjol och styckena som Salvén och Silén valt är de som de upplever bäst representerar den klassiskromantiska stilen. För varje stycke har man analyserat ett medeltal av frekvenserna för de första 3,5 minuterna.
Salvén säger att hans undersökning inte är vetenskaplig, men att den uppfyller alla tekniska kriterier.
Undersökningen lider ändå av metodologiska svagheter, inte minst som kurvorna i hög grad liknar varandra och jämförelseobjekt som damkörer, blandade körer, professionella eller internationella körer saknas.
Det är alltså svårt att dra några desto mera långtgående slutsatser, andra än de som Salvén själv formulerar: att ingen av de analyserade manskörerna ”kunde leverera tillräckligt med trovärdiga decibel inom området 2–4 kHz”.
Salvén dristar sig ändå inte att framföra långtgående slutsatser och påståenden om körklangen också hos blandade körer och i hela den finländska körkulturen. Det är i denna del av texten som de intressantaste poängerna kryper fram, även om de strängt taget saknar grund i analysen, och det är därför jag föredrar att kalla texten en pamflett eller ett manifest snarare än någonting annat.
Nostalgisk längtan
Jankka Salvén var projektchef för manskörens jubileumsår i fjol och är därtill känd både som mångårig fiskal i Nyslottkören och grundare av Manifestum. Den senare bildades av dissidenter inom Muntra musikanter för ett decennium sedan för att börja sjunga fullödigt, med must och märg. Det aktuella manifestet kan alltså i något avseende läsas som en förlängning och explicering av tankarna som föranledde avhoppet.
När Salvén talar om ett ”återinförande av den klassiska sångtekniken som en del av det finländska körklangidealet och körkulturen” kan jag inte undgå att associera formuleringen med en nostalgisk längtan till en svunnen tid, när karlarna ännu åt blå länkkorv och flickorna såg ut som på havregrynspaketet.
Skillnaden mot den här ideologin är att Salvén & co, lyckligtvis, talar för en större mångfald av röster och inte föreskriver att alla borde sjunga på samma sätt. Snarare vill han påpeka bristerna som han menar går att skönja i många körers framföranden av den nationalromantiska repertoaren, som han menar är speciellt viktig för finländare och utgör stommen i den finska körkulturen.
Men när den fosterländskt sinnade författaren samtidigt talar om det rådande kammarköridealet som förhärskande, normativt och repressivt går det inte att blunda för en annan retorisk likhet med samhällsdebattörer på högerkanten som gärna talar om hur rödgröna ideologier kuvar yttrandefriheten.
Proffset kan anpassa sig
Är det alltså på riktigt så att någon förbjuder skolade och skickliga sångare att använda sin röst i kör? Eller handlar frågan mera om kravet på anpassningsförmåga, att också den skickligaste och mest högljudda rösten bör kunna smälta in i helheten för att hjälpa snarare än stjälpa helheten?
I sitt konstnärliga doktorsarbete om den svenska körklangen från i fjol demonstrerade David Lundblad med all önskvärd tydlighet, med hänvisning till musikakustiker