Dags att flytta till landet?
Tekniken tar stora kliv framåt och det är inte längre några tvivel om att arbetstagare jobbar även om de inte syns på kontoret. Det är hög tid för bättre balans mellan landsbygd och stad, arbete och fritid – vi behöver båda.
Jag minns så väl de första dagarna i Helsingfors, mina första dagar som stadsbo. Rusningen i kollektivtrafiken, bildäckens smatter mot kullerstensgatorna, alkisen som lommade runt med plastpåsen i handen, tiggaren i hörnet vid närbutiken. Jag sög i mig alla intryck som en svamp.
På kvällarna låg jag ofta helt utmattad i sängen, trött som aldrig förr, men samtidigt oförmögen att somna. Kunde inte få bort tiggarens vädjande blick från min hornhinna.
Med risk för att låta som värsta lantisen, men: det var mycket fler intryck än vad jag var van vid.
Småningom har jag vant mig. Men efter de senaste månadernas lugn undrar jag: Är jag den enda som upplever att pandemins effekter på stadsjäktet har varit på sin plats?
Den senaste tiden har fokus legat på motion, inte konsumtion. På att vara hemma, inte vara ute och trängas bland folk. Jag har inte behövt stå i kö i butiker eller krocka med människor i Kampens köpcentrum på flera månader. Och jag har trivts bra med den tillvaron.
Städer är förstås uppbyggda för att vara en knutpunkt. Det är alldeles naturligt att aktiviteten är hög och att det är jäktigt. Det är onekligen i städerna som de flesta skolor, centralsjukhus, köpcenter och tjänster finns.
Men när ett virus härjar och vår rörelsefrihet begränsas till lägenhet och matbutik så framträder också bristerna i det urbana livet.
Plötsligt finns inte mycket kvar i städerna förutom asfalt. Vi stadsbor är bortskämda med service. Och vår självgodhet över hur gröna och utbildade vi är bleknar kanske något då vi lider risk för att få coronasmittan av någon total främling i den trånga närbutiken.
Coronakrisen har fört med sig mycket hemskt. Men den kan också föra med sig något gott: många förutspår nu ett positivt uppsving för byhålorna och den försummade glesbygden.
Kanske står vi inför en liknande omvälvning nu som då maskinerna började ta över jordbruket och folk flyttade in till stan för industrijobb.
Jag säger inte att vi kommer återgå till ett agrarsamhälle eller att alla kommer börja rösta på Centern och ilsket skandera ”leve landsbygden”.
Men kanske får vi större frihet att välja? Att jobba i stan och bo på landet behöver inte längre utesluta varandra när vi får tekniken att fungera.
För vart åker stadsborna då en pandemi rasar, då semestern hägrar? Jo, till landet eller stugan.
Det känns allt mer som att det är dags för en avmattning av urbaniseringen. En bättre balans mellan stad och landsbygd. Arbete och fritid.
Coronakrisen har dessutom boostat tekniken på många företag. Och arbetsgivare som har tvivlat på att anställda faktiskt jobbar då de inte syns på kontoret har i många fall fått på nosen.
Men, historiskt sett är vi inte jättebra på att lära oss av kriser. Mer troligt är kanske att vi hoppar på första plan till Kanarieöarna och dränker minnet av coronamånaderna i sangria.
”Plötsligt finns inte mycket kvar i städerna förutom asfalt. Vi stadsbor är bortskämda med service. Och vår självgodhet över hur gröna och utbildade vi är bleknar kanske något då vi lider risk för att få coronasmittan av någon total främling i den trånga närbutiken.”