”Solidaritet skyddar också oss från ny coronavåg”
– Så länge viruset finns kvar någonstans i världen är inte heller vi trygga, säger Jutta Urpilainen, Finlands kommissionär med ansvar för internationella partnerskap.
Bland annat är EU:s Afrikastrategi på hennes bord. Medan många länder nu fokuserar på sina egna problem påminner hon om risken i att inte hjälpa.
Från Karleby löper en stor del av EU:s kontaktnät ut i världen just nu. Där blev det blev lättast för EU-kommissionär Jutta Urpilainens familj att både hålla coronadistans och få hjälp av sina nätverk. – Även om en kris tenderar dra människors intresse till den egna sfären så tror jag folk sett hur beroende vi är av varandra, säger Urpilainen om varför hon är en geopolitisk optimist i en värld som präglas av global backlash.
Också när allt man ser är sin familj, förstår man hur beroende alla människor är av varandra.
Ungefär vid tiotiden drar EU-kommissionens krispalaver i gång varje morgon per videolänk till hemmet i Karleby. Sedan följer videokonferenser på telefonsamtal. Så vid tiotiden tar också kommissionär JuttaUrpilainens make, som just nu är familjeledig, ut barnen. Vardagen blev lättast när familjen beslöt att lämna Bryssel så länge kommissionen ändå distansarbetar. Där finns skog att gå ut i, där finns släktingar.
– I Bryssel var allt ännu mera stängt, man kunde gå enbart till mataffären och apoteket, och lekparkerna är stängda, säger kommissionären för internationella partnerskap, Jutta Urpilainen.
Nu är hennes egen vardag lik alla andra distansarbetares. Men den tycks också ett litet fickformat av varför Jutta Urpilainen tycks svara så optimistisk på alla frågor om huruvida det globala samarbetet håller på att klappa ihop.
I dag, på Europadagen, är det precis 70 år sedan Schumandeklarationen som var startskottet för kol- och stålunionen, senare EU. När Robert Schuman,som anses unionens fader, höll ett tal i det färska Förenta nationerna några år innan sa han: ”Sönderdelningen av den här gamla kontinenten, så ofta och grymt slitet av krig, är en relik av förgången tid”.
Medan tidigare kriser gett upphov till mer internationellt, regelbaserat samarbete hotar coronakrisen
avslöja hur illa fatt det är med den saken i dag.
Men också till det här säger Urpilainen:
– Jag är i själva verket optimistisk. Det är sant att särskilt vissa stormakter ifrågasätter den regelbaserade multilaterala världsordningen, och att vi har återgått till en era av maktpolitik. Men jag anser att krisen uttryckligen bevisar hur lite världen är, och beroende av varandra vi är, då det från ett kinesiskt torg kan spridas ett virus som får alla stater på knä.
– Visst, USA har meddelat om en frysning av sina bidrag till världshälsoorganisationen WHO, men själv tolkar jag det mer som ett inrikespolitiskt drag. Samtidigt är en stor del av världens länder beredda att stödja organisationen.
Urpilainen tror att detta tvärtom kan stärka det internationella samarbetet, och att EU kan bli den aktör som går i bräschen.
I februari och mars, då pandemin såg ut att vara ett faktum, skramlade kommissionen tillsammans med medlemsländerna ihop 20 miljarder, delvis genom att styra om i budgetramen, för krishjälp på andra kontinenter. Pengarna styrs till humanitär hjälp, till att stödja hälsovård och matsystem och till ekonomisk återuppbyggnad.
– Det var ett starkt tecken på samarbete och internationell solidaritet. Så om stormakter vill ifrågasätta internationellt samarbete, så skapar det bara en plats för EU att leda det, säger Urpilainen.
Det är också uttalat av kommissionsordförande Ursula von der Leyen – det här är en geopolitisk kommission. En del av den politiken är den Afrikastrategi som Urpilainen och EU:s höga representant Josep Borrell presenterade i mars, där betoningen är på jämbördigt partnerskap.
Men coronakrisen har – som ett slags röntgen – beskriver Urpilainen, avslöjat styrkor och svagheter i enskilda länder men också globalt.
– När det gäller världsordningen är jag oroad för att det genomlyser all ojämlikhet, och hur fullständigt olika förutsättningar alla har att klara sig mot en pandemi. Om man i Finland har fem miljoner invånare och fyrahundra intensivvårdsplatser, så är det i Mali 17 miljoner invånare och några tiotal platser, säger Urpilainen.
Urpilainen funderar på risken att solidariteten tar stor törn just nu, då allas blickar vänds inåt, och det redan inom varje land finns en enorm känslighet för hur varje slant används då människor står utan jobb. Vem ska få, vem ska inte få – debatten startar i ett läge där det redan är många som förespråkar att man sköter sin egen tomt först.
– Kriser sätter känslor på ytan. Det har också något jag har personlig erfarenhet av, jag levde det under eurokrisen. Det är kvar i ryggmärgen att jag känner igen och förstår de känslor som väcks, säger Urpilainen som var finansminister då stödpaketen förhandlades under hårt politiskt tryck kring vem som bar riskerna.
Hon säger att man som beslutsfattare har som jobb att trots alla känslor se på fakta och expertis, och sedan också kommunicera ut allt det man vet. I sitt eget fall ser hon som sin plikt att kommunicera ut också vad ledarna i EU:s partnerskapsländer i Afrika säger. Det hon hör tyder på att EU har ett mycket stort egenintresse i att hjälpa till, förutom den moraliska skyldigheten.
– Så länge viruset finns kvar någonstans i världen så är vi heller inte säkra. Den kan komma tillbaka därifrån som en ny våg. Därför behövs internationellt samarbete för att mot den.
– När jag talar med afrikanska ledare säger de, att om människor där ska välja mellan att isoleras och dö svältdöden eller att gå ut på jobb och riskera viruset, så väljer de risken för viruset, för de har inte social trygghet eller arbetslöshetspenning, säger Urpilainen.
– Det jag hoppas vi får ut av den röntgen som avslöjat styrkor och svagheter är att vi håller fast vid styrkorna och åtgärdar de svagheter vi ser.
Även om Afrikastrategin skrevs före pandemin säger Urpilainen att betoningen på investeringar också kan appliceras på att få igång egen produktion av vårdmateriel och skyddsutrustning i partnerländerna. Urpilainens kollega Borrell har också fört fram större läkemedelsproduktion i Afrika, och sagt att det är ”inte är normalt” att 80 procent av antibiotika ska komma från Kina.
Coronavirusets röntgensyn har också genomlyst det 70-åriga EU, det som Robert Schuman sade att hade lämnat sönderdelningen bakom sig.
Vad såg vi, och vad får det för betyg? Jutta Urpilainen säger att man i dagsläget kan säga att kommissionen gjort mycket, i den mån kommissionen har inflytande då vården är ett område som styrs nationellt. Krisfonder är på uppsegling, budgetramen formas om, alla länder har fått uppskov med ekonomiska regler för att kunna stödja företag. Men då Urpilainen tillbaka till den stund då viruset började sprida sig i Italien är hon oroad för den ryggmärgsreflex som först uppenbarade sig.
– När läget eskalerade i Italien var reaktionen att dra i handbromsen. När alla blev oroliga för att samma kan drabba dem började man hamstra skyddsutrustning, stänga gränser och ta mycket nationella beslut. Det fick säkert Italien att känna en försummelse, att de blev lämnade ensamma. Men senare har det också visats solidaritet, till exempel vårdare som skickats till Italien, och delad skyddsutrustning.
Men sanningen i den första reaktionen gör ändå Urpilainen övertygad om att EU behöver återkomma till en diskussion då den akuta krisen är slut: Hur man nästa gång kan se på försörjningsberedskapen tillsammans och göra Europa, och därmed medlemsländerna, mer motståndskraftig.
Jämfört med den tidigare eurokrisen ger krisens natur också förutsättningar för att hitta intern solidaritet, tror Urpilainen. När hon var finansminister förhandlade hon med Grekland om garantier för Finlands del, i en roll där pressen handlade om nationella intressen.
– Nu är det en symmetrisk chock som drabbar alla. Kommissionens prognos är att ekonomin faller med i snitt 7,5 procent. Siffran är mer och mindre i olika länder, men en allvarlig recession för alla. Vi är i samma båt – och det beror inte på ett lands ekonomiska politik eller att någon gjort fel.
– Jag tror att människor förstår det. Även om krisen säkert gör att blicken kommit närmare till den egna familjekretsen och närmiljön – inte minst för att vi rent fysisk är hemma – så visar det här hur hårt knutna alla människor är till varandras öde.
Innan Urpilainen bryter upp för att fira första Europadagen som kommissionär – och den första morsdagen med två barn sedan familjen fick adoptera lillasyster från Colombia förra sommaren – tillägger hon:
– Men du kan ju fråga mig på nytt om ett halvår och kolla om min optimism hållit.