Hanna och Hugo har gjort familjen Sandqvist komplett
I april i fjol åkte Ekenäsbördiga Ann och Karl Sandqvist och dottern Hanna till Sydafrika för att få möta Hugo. Sonen och lillebrodern som skulle göra familjen komplett.
Det fanns en tid i Ann Sandqvists liv när mors dag var en svår och tung dag. En dag som gjorde hennes barnlängtan så påtaglig, orättvisan så stor och väntan så lång. Inte nu längre. På söndag firar hon mors dag som tvåbarnsmor för andra gången.
Hon beskriver dagen som jättestor – större än födelsedagar och julafton. Men ändå som en dag som inte behöver firas stort. I stället vill hon ta ett steg tillbaka, stanna upp, betrakta sina två barn och känna tacksamhet över dem.
– Vi fick varandra. Vi fick inte dem, utan vi fick varandra, säger Ann Sandqvist.
För ett år sedan fick storasyster Hanna, 8, en lillebror och föräldrarna Ann och Karl ”Kalle” Sandqvist fick ett efterlängtat andra barn. De besökte alla tre Sydafrika för att få möta och hämta hem Hugo, som då var drygt ett år. De stannade i Sydafrika i en månad och under den tiden fick Hanna möjlighet att uppleva sitt hemland och det barnhem hon levde i sina första tio månader. Ett besök som ledde till många frågor, tankar och känslor hos henne – till exempel varför hon fick en familj, men inte de andra barnen på barnhemmet.
Påskhelgen 2019 kom familjen, nu på fyra personer, tillbaka till Finland och Esbo där de bor. Ann beskriver Hugo, 2, som en försiktig, mild och mjuk person – åtminstone jämfört med sin temperamentsfulla, livfulla och utåtriktade storasyster.
– Adoptivbarn är oftast medgörliga och möjliga i början. De vill vara till lags i rädslan att bli lämnade på nytt, säger Ann och förklarar att Hugos första riktiga vredesutbrott kom bara för någon månad sedan.
– Då gjorde vi high five i smyg med Kalle. Utbrottet är ett tecken på att Hugo känner sig trygg och vågar lita på oss.
Och Hanna har tagit sin nya roll som storasyster på ett bra sätt. Något som inte behöver vara en självklarhet för ett adoptivbarn.
Varför kan det vara svårare för dem? – Adoptivbarn har en sprucken identitet. De behöver jobba för att skapa den – ofta under ett helt liv.
När Ann får frågan hur hon hanterar Hannas identitetssökande svarar hon snabbt: genom att prata. De har en kvällsrutin som handlar om att prata om dagen som varit. Ibland bubblar frågorna och känslorna upp genast, ibland dröjer det. Men Ann låter det ta den tid det tar. Hon beskriver Hanna som en stor grubblare.
– Tidvis funderar hon också mycket på sin bakgrund.
Genom att prata lättar oron och samtidigt ökar förståelsen för vem hon är. Ann och Kalle vill aktivt stödja och hjälpa Hanna och Hugo att förstå sin bakgrund. Hanna vet orsaken till att hon var på barnhemmet. Men den historien äger Hanna, ingen annan.
– Den får hon berätta vidare när hon är stor nog och mogen för att förstå allt. Och om hon vill berätta den.
I sin roll som mamma vill Ann hjälpa barnen att få en stark självkänsla och tro på sig själva. Ett stort lass att dra.
Vi fick varandra. Vi fick inte dem, utan vi fick varandra. Ann Sandqvist
Känner du dig trött och svag någon gång? – Varje dag, varje vecka. Jag behöver få vara ensam ibland, men den ekvationen är inte den enklaste just nu. Men Kalle vet och förstår att jag behöver få en timme egentid då och då.
Trots den stundvisa tröttheten och den tillfälliga känslan av otillräcklighet beskriver Ann den här tiden ändå som den lättaste. Barnlängtan, ovissheten och själatröttheten var betydligt tyngre. Nu lever hon det familjeliv hon drömt om och som för tio år kändes ouppnåeligt.
I dag njuter hon av att också Hugo har blivit en naturlig del av familjen.
– Familjen är total nu. Rollerna föll på plats.
Oron finns alltid
Att leva i nuet och ta vara på dagen är något Ann försöker bli bättre på, men oftast tänker hon framåt. Och där finns ofta en oro av något slag. Och just den här ständiga oron för sina barn är något som hon inte riktigt kunde föreställa sig förrän de blev föräldrar.
– Allt man önskar är att de ska må bra.
Föräldrarollen upplever hon kan vara prövande många gånger, men samtidigt väldigt rolig: – Det är ju ändå en fest alla dagar. Genom barnen har familjen fått nya vänner och bekanta. Bland dessa finns det några vänner som alltid hjälper och stöder när det behövs. Under telefonintervjun är Hugo i lekparken med sin gudmor så att Ann kan tala i telefon i lugn och ro utan att bli avbruten. Hjälp av den här typen betyder mycket för Ann.
Är mammor och föräldrar bra på att stödja varandra? – Jag tror vi skulle kunna bli bättre. Vi borde inte döma varandra så snabbt. Vi kan också bli bättre på att lyfta varandra mera och kritisera mindre. Och släppa duktighetsnormerna.
– Jag är ingen supermamma, men jag räcker till ändå.