Ett skepp kommer lastat med lort
Den inverterade kung Midas har satt sitt finger med i oljespelet, då det svarta guldet har förvandlats till träck.
En gammal sarkasm i oljesektorn lyder: ”If you can’t sell it, drink it”. Vid årsskiftet kostade ett fat olja 60–70 dollar, beroende på sort. Mot slutet av april håvade köparen in hela 40 dollar för mödan att ta emot oljan. Hursa?
Den första ångvälten körde över oljepriset i mars, då Saudiarabien och Ryssland inledde ett chicken race. I denna politiska tvekamp förlorar den producent som viker sig. Sen utplånade covid-19 efterfrågan och skapade smockfulla oljelager. Vid sidan av logistiken spelar också spekulation samt tekniska faktorer in. Hursomhelst: då oljepriset – världsekonomins blodtryck – pressas ner svartnar det för ögonen för mången petrodiktator, men också för Donald Trump. Innan någon hinner applådera åt förskjutningen av den geopolitiska maktbalansen ska vi inse att oljesektorn inte lever i ett vakuum. Stubinen löper vidare genom sysselsättningen, banksektorn och industrin. Hela den globala politiska stabiliteten kan vara på fallrepet.
För första gången på 80 år kapade energigiganten Shell sin utdelning. Utanför mången kust ligger otaliga tankfartyg fullastade med oljeprodukter i väntan på köpare. Den sensationella marknadsturbulensen är en försmak av vad som komma skall. I priskriget är amerikanerna mest känsliga av alla. Trump behöver helt enkelt se ett högre oljepris, av inrikespolitiska skäl. Ifall den landbaserade, högt belånade skifferproduktionen i USA får svårt att amortera uppstår stress på kreditmarknaden. Det betyder en skakig börs. Nervositet är en smittsam sjukdom som skapar politisk skörhet.
Hårdast drabbas små, fattiga oljeproducenter i Afrika, Asien och Latinamerika. Men ifall ledarna i Opecländer som Saudiarabien, vid sidan om Ryssland, tappar ansiktet inför sin befolkning kan den sociala oron spilla över i större konflikter.
Den stora prissmällen har hittills drabbat den amerikanska referensoljan WTI, som mest används till bränsle. Nordsjöoljan Brent kan däremot användas för mer förfinade produkter, och upplever inte samma omedelbara lagringsproblematik.
Oljepriset återhämtar sig ändå inte förrän man får i gång efterfrågan.
Transportsektorn, som står för omkring 60 procent av världens oljeförbrukning, spelar en nyckelroll. Flygplanen och stora delar av bilflottan står på backen så länge reseförbud, rörelserestriktioner och distansjobb råder. Det finns inga tecken på att de fullproppade oljelagren börjar tömmas på allvar.
Marknadsbalansen inom olja kan ta några år att återställa. Inom OECD stod oljekonsumtionen så gott som stilla redan före coronakrisen, medan Kina ligger i bräschen för elbilar. Inte heller tillväxtmarknader med svaga statsfinanser erbjuder nämnvärd draghjälp.
Alltså återstår rejäla produktionskap, som matchas mot den drastiska kollapsen i efterfrågan. Men att panikstänga ett oljefält går inte heller, då mister man trycket och riskerar framtida utvinningsmöjligheter. Därför pumpas värdelös olja upp, vilket förvärrar lagerproblematiken.
Löften om snabba cash innebär också rappa fingersmällar för de orutinerade. Då junikontrakten för oljeterminer förfaller väntar nästa härdsmälta. I bakgrunden till priskollapsen i april spökade amerikanska olje-ETF:ar, börshandlade fonder. De har växt i raketfart och bidrar till överdrivna svängningar.
De kraftigt negativa oljepriserna i april förvärrades av privata spekulanter som satsade ordentligt fel i hopp om effekter från en historisk uppgörelse om produktionskap mellan Opec+ och rivalerna i USA, Mexiko och Norge. Dessvärre innebär den dealen bara att oljelagren fylls lite långsammare. Därtill blev enligt marknadsrykten en asiatisk storspekulant sittande på oljekontrakt för länge, satte sig själv i en svag förhandlingsposition och måste sälja till vilket pris som helst.
Alla måste begrunda maktmönstren och algoritmerna som styr våra liv: vare sig vi råkar hålla till i styrelserummen eller vid bensinpumpen – eller om vi råkar vara klantskallar som bränt fingrarna vid oljetrading.