Balkongbasilikan är slow-tv som bäst

När jag började skriva den här kolumnen för några år sedan diskuterade jag med cheferna om att den skulle handla om det lokala livet i Helsingfors, eftersom det kändes som att en tidning som heter just Hufvudstadsbladet gott kan ha en återkommande plats som fokuserar på redaktionens närmiljö.

Därför har det blivit en del texter om etikettsbrott på lunchrestauranger eller om hur kaféer i Rödbergen väljer sin musik.

Den senaste månaden har det av naturliga skäl inte blivit några sådana texter.

Jag har ibland funderat på att man borde dokumentera alla olika sätt som kaféer och restauranger meddelat att de stängt på grund av ”situationen”, som vissa av dem kallar den. Ofta har jag bara gått förbi och undrat vad alla dessa människor – barpersonal, kockar, hovmästare – gör just nu.

När man pratar med folk inser man att mångas öde varit helt utelämnat åt slumpen.

Någon har fått ett samtal från sin hyresvärd som meddelat att det blir en hyresfri månad i april. Någon annan har gått ihop med grannbutiken och skrivit ett brev till husbolaget och vädjat om förståelse, men mötts av kalla handen. Det hjälper inte att omsättningen gått ner med 90 procent.

Vissa har stängt helt och hållet, andra har gjort en snabb omställning till hämtmat och lyckats så väl att beställningarna väller in och kurirerna står i kö vid dörren. Men även med hårt arbete är det svårt att klara livhanken, om inte annat för att alkoholförsäljningen – som för många utgör minst hälften av inkomsterna – helt försvunnit. Och så finns det en stor del som helt enkelt stängt på grund av riskerna. Ingen vill smitta sina kunder, och även en kaféägare kan själv tillhöra riskgruppen.

Regeringen kommer nu med ett stödpaket på 120 miljoner euro. Man kan undra varför Business Finlands ökända coronapengar kunde delas ut redan i april. Man behöver inte ens ifrågasätta att ett litet frilansföretag med två anställda får 100 000 euro i utvecklingspengar, däremot varför just dessa pengar – som inte öronmärktes för företag med akut kassakris – skulle delas ut med sådan fart och utan desto större granskning.

Restaurangerna har många tuffa månader framför sig, kanske år. Det är bara att titta på butikerna i centrum: trots att de varit öppna under hela tiden, är de så gott som tomma.

Och det är ju självklart: varför skulle någonting ändra nu? Att samlas i en större grupp på en restaurang känns otänkbart för tillfället.

I stället bakar vi allt mer bröd och odlar kryddbasilika på balkongen. Fröbeställningarna hos plantskolorna lär ha skjutit i höjden den här våren. Sånt som i normala fall skulle anses som en del av en grön hållbarhetstrend, kanske just nu mest handlar om frigjord ledig tid. Att lägga frön i jorden är ju ett slags utmärkt slow-tv; det händer något litet hela tiden över en lång tidsperiod. På ett metaforiskt plan kan man säkert säga mycket om det plötsliga intresset för att gräva i jorden och skapa nytt liv. Folk lär däremot ha mindre sex.

Hur länge kommer det att pågå? Som en klok person i mitt flöde skrev häromdagen:

”Ingen idé att fråga, eftersom

inget svar finns.”

”Att lägga frön i jorden är ju ett slags utmärkt slow-tv; det händer något litet hela tiden över en lång tidsperiod.”

PHILIP TEIR Författare och journalist