Kulturen är en konkurrensfaktor

”När jag hör kultur … osäkrar jag min Browning!” Frasen ur nazistbarden Hanns Johsts pjäs Schlageter (1933) har fått symbolisera nationalsocialisternas inställning till kulturpolitik. I den ingick ett allmänt förakt för allt man såg att Weimarrepubliken stod för. Citatet tenderar att dyka upp i olika versioner, och inte sällan då man vill ge kulturen en roll av en förströelse, ett slags överflödigt ornament i jämförelse med samhällets hårda kärnfunktioner.

Att sätta värde på kultur, mäta dess betydelse och bedöma dess resultat är en övning utan exakta svar. Att se hur mycket pengar som går åt till olika kulturbudgetar är lättare. De nordiska länderna satsar årligen genom det Nordiska ministerrådet cirka 24 miljoner euro på 17 olika kulturprogram inom ramen för det officiella nordiska samarbetet. Det handlar om allt från Nordisk kulturfond och de nordiska husen till film- och tv-fonden, översättningsstöd, bildkonstprogram och satsningar på barn- och ungdomskultur, samt mycket mera. Å andra sidan kan man framföra argumentet att den nordiska kulturbudgeten kostar en euro per nordisk medborgare årligen. Det låter inte lika slösaktigt.

I dag satsar alla dynamiska städer världen över på att utveckla och värna om kultursektorn. Kulturen är en konkurrensfaktor. Historiskt sett har kulturen varit den del av det nordiska samarbetet som alltid har levererat. När de mest ambitiösa politiska integrationssatsningarna har fallerat har man inom kultursektorn idogt förverkligat tanken om ett mera integrerat Norden. I dag har de nordiska statsministrarna ambitiöst tagit tag i det nordiska samarbetet och vill ge den en tydlig riktning: grönt skifte. Norden skall vara världens mest hållbara region 2030, och dessutom skall regionen vara den mest integrerade.

Huvudtanken är att klimatkrisen behöver åtgärder nu, och bör prioriteras. Konkret har det lett till att man börjat snegla på kulturbudgeten. Dessutom riktas osthyveln, en nordisk uppfinning med ursprung i Norge, mot den samnordiska budgeten för forskning och utbildning. Kulturbudgeten kan vid en första anblick verka väl tilltagen och det finns garanterat delar av den nuvarande verksamheten som tål att ses över.

Om målsättningen är att Norden skall vara världens mest integrerade region 2030 är det svårt att förstå hur en nedskärning inom kultur- och forskning kan driva denna sak. Utan en vital nordisk kulturell offentlighet blir vägen mot målet fylld av osäkerhetsmoment. Integration utan förankring i gräsrötterna är sällan en lyckad integration. Norden har varit bra på samarbete människor emellan. Lika lite som man kan producera toppidrottare utan en bred bas, kan man vitalisera kulturlivet eller skapa toppforskning utan basfinansiering.

Kulturen har varit det nordiska samarbetets pålitliga mittback. Stabil och livsviktig. Att starta fem anfallare och noll mittbackar garanterar underhållande spel, men sällan varaktiga resultat. En satsning på ett hållbart Norden behöver inte vara ett nollsummespel där kulturen offras.

”En satsning på ett hållbart Norden behöver inte vara ett nollsummespel där kulturen offras.”