Gediget och smått provocerande om Åbo Akademis tillkomst
Nils Erik Villstrand är skolad i Åbo, därtill långvarig professor vid ÅA, men han lyckas ändå se på sitt alma mater utifrån. Kanske rentav med alltför kritiska ögon?
Nils Erik Villstrand
Åbo Akademi i sin början. 1918-1945. Bildredaktör: Annette Landen. Åbo Akademis förlag, 2019
Man kan gott säga att hundraårsjubilaren Åbo Akademi nu blivit vederbörligen avfirad, åtminstone vad böcker beträffar. Först en vacker volym kallad ”Väggarna talar”, om Akademins byggnader, av Lars Berggren och Annette Landen (2017). Året därpå (2018) två gedigna antologier om verksamheten vid ÅA under 100 år: ”Åbo Akademi och Kunskapen. Perspektiv på villkoren för skapandet av vetenskap, 1918–2018” respektive ”Åbo Akademi och Samhället. Perspektiv på växelverkan mellan samhällsförändring och universitet, 1918–2018”.
Och nu den sista delen, av prof. em. Nils Erik Villstrand, också den en diger volym. Ursprungligen avsedd att bli ett sammanfattande svep över de hundra åren, men Villstrand föredrog att koncentrera sig på de första decennierna, åren 1918–1945. Och det gjorde han rätt i, för det är uttryckligen det första kvartalet som är intressantast. Över den tiden lyckas Villstrand kasta en hel del nytt ljus som bättre förklarar att Åbo Akademi blev till just då och just där, och med just den profilen.
Det fanns många i Åbo som hade svårt att smälta förnedringen i att staden förlorade inte bara positionen som landets huvudstad utan också universitetet, efter branden 1827. Lägger vi därtill den infekterade språksituationen, med krav på förfinskning av universitetet i Helsingfors, och den förmögenhet köpmän och industrialister i Åbo hade byggt upp, inte minst som en följd av kriget, har vi de viktigaste drivkrafterna bakom det som möjliggjorde invigningen av Åbo Akademi i oktober 1919. En smått osannolik bedrift för en så liten folkgrupp som den finlandssvenska, att med privata medel grunda ett helt universitet. Dessutom i ruinerna av inbördeskriget.
Att så skedde beskriver Villstrand mästerligt. Som historiker har han förmågan att se de stora sammanhangen. Men än bättre: han kan också skriva. Och det allra bästa: att han skickligt balanserar mellan inifrånoch utifrånperspektivet, mellan hyllning och kritik. Det mesta av det som hittills skrivits om ÅA och dess historia har gjorts av personer med anknytning till Akademin, vilket ofrånkomligen ger en viss närblindhet. Också Villstrand är skolad i Åbo, därtill långvarig professor vid ÅA, men han lyckas ändå se på sitt alma mater utifrån. Kanske rentav med alltför kritiska ögon?
Stora donationer
Det fanns redan från begynnelsen två konkurrerande uppfattningar om vilken tyngdpunkt universitetet skulle få, och vilken utbildning som behövdes. Å ena sidan det mer humanistiska och forskningsinriktade lägret, uppbackade av såväl Akademins första rektor, den lyskraftiga Edvard Westermarck, som flera av Åbodonatorerna. Å andra sidan de finlandssvenska industrikretsarna, som ropade efter personer med lämplig utbildning för sina företag och fabriker, med träförädlingsindustrin i spetsen.
Resultatet blev en kompromiss, ett universitet uppbyggt kring två kluster: den kemisk-tekniska och matematisk-naturvetenskapliga utbildningen å ena sidan, förstärkt av de merkantila ämnena vid handelshögskolan vid ÅA, och humaniora och samhällsvetenskap å den andra. Och som tämligen fristående del teologin, som svarade på det stora behovet av personal inom det nya svenska stiftet.
Den kemisk-tekniska fakulteten var faktiskt under merparten av det första kvartalet den största enheten, både i antal studerande och examina, och levererade därmed exakt den utbildning som efterfrågades. Donationerna gav alltså god utdelning. Eller, i Villstrands sammanfattning: ”Den som tog del av vad forskarna vid ÅA publicerade kunde lära sig mycket om historia och kultur med koppling till den svenska befolkningen i Finland, men den tidiga akademins främsta bidrag till Finland i allmänhet och Svenskfinland i synnerhet var ändå ingenjörer och präster.”
Var enspråkigheten nödvändig?
En av Villstrands nya och välgörande infallsvinklar på ÅA:s tillkomst är då han visar hur vanligt det var i Europa efter första världskriget att grunda nya universitet i de nya randstaterna. ÅA var därmed inte på något sätt unikt. Det grundas universitet också i Tbilisi och Lublin 1918, i Riga 1919 och i Kaunas 1922. Gemensamt för alla är deras starkt nationsbyggande mission. För ÅA:s del den finlandssvenska, medan universitetet i Helsingfors blev den centrala motorn i det finsknationella bygget.
Men inte heller oppositionslusten mot huvudstaden var unik. Villstrand beskriver hur man på andra orter med status som andra stad kämpade för, och med egna medel
Jag kan inte undgå att läsa in kritik, låt vara diskret, mot hela det aboensiska akademibestyret. Som om det gångna seklet egentligen mest varit resultatet av en överdriven panikreaktion bland våra svenskhövdingar, därtill utrustade med alltför mycket pengar.
lyckades bygga upp ett universitet: Göteborg i Sverige, Århus i Danmark samt Hamburg och Frankurt am Main i Tyskland. I samtliga ville ett välmående borgerskap hävda sig gentemot respektive lands huvudstad.
Jag nämnde att Villstrand är välgörande kritisk i sin analys av Akademins historia. De flesta historieskrivarna har tagit premisserna för givna, såsom enspråkigheten. Så icke Villstrand, åtminstone inte obetingat. Han återger till exempel med visst gillande Volter Kilpis förslag i mars 1917 om att i stället för ”den ultrasvenska isoleringspolitiken” grunda ett tvåspråkigt universitet. Något som i ett nationellt polariserat Finland inte förblev ”mer än en vacker tanke och utopi”, men som nu 100 år senare, med det samarbete som i dag bedrivs mellan ÅA och Turun yliopisto, rätt långt motsvarar Kilpis vision.
Och på ett annat ställe, då Villstrand jämför ÅA med de tvåspråkiga universiteten i Fribourg och Ottawa: ”Om nationalismen i Finland hade blivit mindre flåsig, småskuren och missunnsam än vad som visade sig bli fallet kunde såväl universitetet i Helsingfors som Tekniska högskolan ha blivit mer lika lärosätet i Ottawa /…/ och Åbo Akademi aldrig ha behövts som utbildningsinstitution på svenska. Men det blev inte så, Åbo Akademi kom till för att svara mot ett upplevt behov inom den svenska befolkningsgruppen i Finland och har existerat som nödvändigt i ett sekel.”
Tja. Jag kan inte undgå att läsa in kritik, låt vara diskret, mot hela det aboensiska akademibestyret. Som om det gångna seklet egentligen mest varit resultatet av en överdriven panikreaktion bland våra svenskhövdingar, därtill utrustade med alltför mycket pengar.
Storebrorsmentalitet
Det finns också andra små pikar. Till exempel då Villstrand, som ett mått på vetenskaplig kvalitet vid ÅA, noterar hur få av de många professorerna vid ÅA som invaldes i Vetenskapssocieteten. Exempelvis år 1945 endast åtta av de 84 medlemmarna i det lärda sällskapet. Även om Villstrand framhåller att den skeva fördelningen ”knappast uteslutande (var) ett utslag av den självtillräcklighet som varje huvudstad visar gentemot landsorten”, tror jag han likväl underskattar betydelsen av just detta: att det som var sanning i Åbo minsann inte var det i Helsingfors. En storebrorsmentaliet som fortfarande lever och mår bra.
Den sista tredjedelen av boken behandlar universitetets tre uppgifter: forskning, undervisning och växelverkan med det omgivande samhället. Även om Villstrand också här bidrar med många nya synpunkter och observationer är överlappningarna med de två tidigare historikbanden påfallande, eftersom man i dem ingående redogjorde för både undervisningen, forskningen och studentlivet.
Trots dessa reservationer är Villstrands bok en utmärkt läsning, och en värdig avslutning på ÅA:s historikserie, inte minst genom sin smått provocerande nytolkning av dess första decennier. Alltid välkommet i vår finlandssvenska historieskrivning.